Sömnforskare

Vaknade till radion där en sömnexpert pratade.
Han sa att det inte var i drömsömnen som man vilade och återhämtade sig, den sömnfasen var snarare till för att bearbeta intryck och minnesbilder.

Och jag förstår varför jag behöver så mycket mer sömn än pågavännen som ju aldrig minns vad han drömmer. Dessutom vaknar jag ju ofta från en drömsömnsfas där jag är mitt upp i ett skeende som jag sedan behöver en stund på mig att landa ifrån för att vakna och bli pigg. Det har inte alltid varit såhär. kanske har jag drömt mer än vanligt under det gångna året, jag vet inte...

Men...
varför drömmer jag så märkliga saker?

Plötsligt om mitt ex. Jag har valt att se honom i ett gott ljus trots att jag tycker att han skötte vårt avslut illa. Och nu har tiden och jag själv läkt de såren och det är en schysst ärrbildning tycker jag själv och för det mesta märks det inte ens att det varit ett sår där. Men så plötsligt drömmer jag att det inte alls var så att han försökte, men inte förmådde, göra avslutet så bra som möjligt - tvärtom var det i drömmen så att han medvetet och manipulativt hade vridit kniven ett par extravarv när jag var som sårbarast.

När jag vaknade fattade jag helt enkelt inte vad jag skulle med denna information till. Om det var sant eller ej kändes meningslöst. Jag vet ju vad jag har valt att tro och vad jag mått bäst av att tro. men så plötsligt efter denna drömmen kände jag att jag kan ha haft fel hela tiden. Men samtidigt att jag i detta läge skiter i vilket. Det rör mig liksom inte längre. det är över.

Värre var det härom natten när jag drömde att jag mötte ett barn, ett barn som jag skulle ha ansvar för på något sätt och ville bli vän med. Och så berättade hon helt lugnt och förtroendefullt på ett vuxet och moget sätt att hon blivit utsatt för sexuella övergrepp. Och jag vaknade så förtvivlad för jag hade i drömmen (och förmodligen hade det varit samma i verkligheten) inte haft en aning om hur jag skulle bemöta den här tjejen. Hon var väl nånstans mellan 6-9 och jag ville säga att hon var för bra för detta eller att ingen skall behöva uppleva det eller att jag var förtvivlad över att hon hade varit tvungen att uppleva det eller... ja jag ville trösta och göra det ogjort. Men hon var helt helt lugn. Hon var liksom bearbetad och klar. Och det var kanske det som var svårast att hantera, jag kunde inte kliva in i någon särskild roll för henne, inte som tröstaren, inte som medmänniskan-bollplanket, inte som den glada distraheraren... Jag var tvungen att se henne här och nu i det hon är och det hon blivit och bortse - möjligen utan att för den skull glömma - vad hon varit med om. Och det var svårt för mig att klara det förhållningssättet. Att inte kliva in och ta över upplevelsen för henne, inte använda det jag vet som förklaringsmodell in absurdum, utan istället kliva tillbaka och vara närvarande i nuet så som det blivit och så som det är - inte så som jag önskar att det vore.

(apropå mina problem med detta förhållningssätt så hörde jag ett citat ur Machiavelli idag... som sa att om man ville åstadkomma något här i världen så kan man inte ha för starka behov av att framstå som god. Den goda bortser gärna från hur människor är för att istället upprättahålla bilden av hur man anser att det borde vara - det gör det omöjligt för den som vill vara god att möta verkligheten - och därigenom också att påverka den. Intressant...)