Sång till en fjäril av Maria Küchen
En vanlig niondeklass. Fast inte helt vanlig, klassföreståndaren Ann-Sofie Broms är populär och hennes klass är sedd som trevlig och skötsam – lite av en idealklass. "Alla kan ju inte vara lika framåt" säger Ann-Sofie på föräldramötet och väljer att blunda för den plågsamma ensamhet som Madeleine avslöjar i sin uppsats. I klassen finns också begåvade Riina, populära Elsa Marie, den häftige Pepsi och hans tvillingbror Zac. Kunde någon ha förhindrat det som hände?
Den här boken tyckte jag om. Inte bara för att Maria använde samma metaforer som jag själv ofta gjort utan också för att hon lyckats få med så många sidor och perspektiv av en berättelse. Att våga se att mobbaren inte är bara ond och att den mobbade kan vara svår för de andra att bemöta. Inte så att hon säger att offret får skylla sig själv - det är för enkelspårigt. Snarare lyfter hon fram detta enkla faktum som inte alltid är så enkelt: att vi människor är olika och också olika lätta att ha med att göra. En del lär sig snabbt spelets regler - och att följa dem, andra kan inte det.
Det är på något sätt alltid lika enkelt att argumentera för vad alla (andra) BORDE kunna, lära sig, inse och GÖRA. Men trots det så är det så att även om det är enklare att samspela med dem som spelar på samma sätt som en själv - så är det inget vi kan räkna med. Allt är inte alltid som det borde, det är inte alltid vi lever i den bästa av alla världar och det är inte alltid vi själva lyckas vara och visa våra bästa jag. Och någonstans behöver man hitta balansen mellan att förändra det man kan, fortsätta vilja och växa, OCH att acceptera och gilla läget för att kunna förhålla oss vid sakernas tillstånd vad vi än tycker om dem.
Kan man hjälpa den som inte kan hjälpa sig själv, hur hjälper man någon att lära sig att ta emot hjälp? Hur är man en medmänniska när man själv har fullt upp att förstå spelets regler och lyckas själv? Och kan man lyckas i livet utan att någon annan inte gör det? Vad skall man relatera till. Visst kan vi säga allt det där om att bara jämföra sig med sig själv - men ärligt talat... hur många gör det fullt ut? Människan är en social varelse och med det kommer behovet av att förhålla oss och relatera till varandra.
Och så skulden känner jag. Skulden över den egna otillräckligheten. Och behovet av att få dela på ansvaret - som ibland slår över till rena anklaganden (verkliga eller upplevda) över vad någon annan kunde eller borde ha gjort.
Bra bok, kort sagt, den väckte ju en hel del tankar...
Och jag blir förstås nyfiken på att läsa fortsättningen: Jag ser mig själv i en stulen spegel.
Leave a comment