Ett leende betyder så mycket

För mig så är det en självklarhet att le mot människor, särskilt tycker jag att det ingår i min yrkesroll och i mitt servicearbete.

Det är för mig på något sätt som att leendet är en bekräftelse på att man är sedd och välkommen. Och det är känslor som jag tycker att alla besökare har rätt att få uppleva i mötet med sitt bibliotek.

För någon annan verkar det dock ha betytt att man kan följa efter mig bakom en hylla när jag sätter upp böcker, krama om mig och ge mig en puss på kinden. Jag undrar om leendet för honom betydde att vi är ihop nu.

Det verkar ju väldigt besvärligt i så fall,
för jag har inte alls samma tolkning av det hela...

Plötsligt inser jag att jag inte alls tycker om saker som betyder mycket.
Jag vill att saker skall betyda en enda sak, tydligt, entydigt. Lätt.

Någon kanske tycker att jag kunde frågat och rett ut det här.
Men det rådde en kraftig språkförbistring, utöver att jag alltid blir så ställd när oväntade saker händer att jag liksom inte finner mig och fattar vad jag skall säga - även om han skulle ha förstått vad jag sagt. Men han gick och pluggade svenska så tids nog kommer vi att kunna "prata ut" om det här... Jag har en stark känsla av att jag kommer att se honom igen.

Och igen.

Skall jag fortsätta le?