January 2007 Archives

Faktorer för ett bra arbetsliv

| | Comments (0)

Kärlek - människorna i organisationen behöver se varandra och känna sig sedda
Rationalitet - kunskap och förståelse
Auktoritet - Samordning och handlingskraft
Mystik - en känsla av mening

Forskaren, etikexperten, ekonomen och entreprenören Tomas Brytting och hans kollegor har på detta sätt försökt bena upp vad en organisation behöver, enligt en artikel i Skolledaren nr 1/07 . Och han förstätter:

"Det är lättare att arbeta när utvecklingen är förutsägbar och varje individ har en önskan att arbeta effektivt."

Tack. Tänk på detta i effektiviseringens och omorganisationernas tidevarv. Sådan här kunskap finns alltså. Vad är det för krafter som motverkar den?

Ett jobb jag inte fick

| | Comments (0)

Jag var på intervju på ett jobb förra veckan.
Idag fick jag veta att jag inte fick det jobbet.
Det stod mellan mig och en till.
Hon fick det.
Hon hade tio års erfarenhet av just det som tjänsten handlar om.
Jag har... typ ingen.

Det var rätt person att ge tjänsten - jag hade iaf gjort samma val.
Synd för mig.

Tankar efter Tsotsi av Athol Fughard

| | Comments (0)

Detta var månadens bok i en läscirkel som jag är med i. Jag läste den snabbt för att hinna klart för att kunna diskutera om den vid mötet. Det är väl så där. Allt är kul och spännande att vara med i - men någonstans kräver den nyfikenheten också tid och engagemang av en och det är när jag skall svara upp och ta ansvar för det jag så snabbt gett mig in på som det ibland blir stressigt och prestationsångestigt. Men utan det skulle jag heller aldrig uppleva något... ...och det gjorde jag med den här boken.

Den korta versionen: läs den!

För den långa versionen: läs den!

Hemmasnickrad Mittimellanversion:
Tsotsi lever i en kåkstad i Sydafrika. Han är i ett gäng på fyra grabbar vars sysselsättning och försörjning går ut över andra - för att uttrycka sig milt. När skymningen faller så drar de iväg och folk som ser dem ryser och sänker sina blickar, någon kommer dö och själva kommer de att tjäna sig en slant. I gänget finns Boston som velat ett annat liv, som pratar mycket och som lider av det de håller på med, där finns huvudpersonen som kallar sig Tsotsi och som gör det han gör utan vare sig betänkligheter eller eftertanke, Butch är proffs på att få en cykeleker att träffa rakt genom hjärtat på en människa i folkträngseln på ett tåg och så är det Aap som mest hänger på - för vad skulle han annars göra?

I boken möter vi offrens historia, men man får också följa hur Tsotsis egna minnen från en annan tillvaro plötsligt väcks och bildar en spricka i hans hårda skal.

När vi träffas för att prata om boken brukar cirkelledaren ta med sig olika recensioner och när det gällde Tsotsi var de verkligen blandade. Den har filmatiserats och filmen fick mycket beröm (jag har inte sett den, men har svårt att tro att den kan förmedla bokens innehåll lika mycket lika bra som boken). Jag är rädd att våldet skulle ta för stor plats på bekostnad av den andra tonen som också präglade boken. En del recensenter tyckte att boken var orealistisk och smörig och för mycket sensmoral och frälsning. Jag kände inte så...

För mig var det inte så säkert att allt var lyckligt till slut. Hur ändrar man bana? Skulle Tsotsi verkligen klara att ändra sin bana fullt ut? När minnena vknar och han ser något annat - att han har ett val. Innebär det att han alltid kommer att kunna göra det valet annorlunda och bättre? Eller innebär det bara att han inte kommer att kunna göra det han gör utan att känna smärta? Hur skall han i så fall bedöva/lindra/bota den smärtan? Vilka val har man när man redan skapat sig en självbild och en image? Vad gör man med sin möjlighet att välja, hur ofta vill man inte bara kasta den åt sidan och göra som man brukar? För mig är det nog lika ofta som jag känner att jag vill kunna välja för det är det som ger mig känslan av att ha makt att styra och forma mitt eget liv. Men hur mycket sådan makt kan man känna när magen är tom och huden svart i en kåkstad i Sydafrika på 1950-talet?

Det finns inget sockersött för mig att finna i den här boken. Ändå värmer den mig - eller kanske just därför. Livet är just så här skört, så här vackert, så här fult, så här underligt och heligt och skändat (av människors förutsättningar - eller uppfattningar om sina förutsättningar?).

Många gånger har jag funderat över vad jag skulle göra om jag blev överfallen. När jag gått som ensam ung kvinna på en mörk gata en sen kväll eller natt så har jag undrat vad jag kan säga och göra för att bli en människa i förövarens ögon och med det väcka och bejaka hans egen mänsklighet. Det är lite som om denna bok är en förlängning av den funderingen.

Kanske kan man komma innanför stålsättningen om det finns en spricka i den, men den sprickan måste varje människa öppna själva tror jag. Det är som med all personlig utveckling och förändring, den kommer först när man öppnar för den. Kanske är det samma med tro och frälsning i alla fall hörde jag i nån av de få predikningar jag hört en präst säga att Jesus ständigt finns där i våra liv och knackar, men det är vi som måste välja att öppna dörren för honom. Av andra andliga tänkare och kännare har jag hört att när man själv vill något och signalerar det så kommer universum att understödja en i de beslut man tagit och föra just det man behöver i ens väg. Jag tror på det där. Och i fallet med Tsotsi så associerar jag till Leonard Cohens text: There´s a crack in everything, that's how the light gets in

I den där sprickan finns hoppet, men det är också den där sprickan i fasaden som vi så gärna vill dölja för den visar också vår otillräcklighet. Och det är plågsamt att vara otillräcklig. Och endast i korta stunder och med överslätande leenden erkänner vi det. Ibland smärtar det så mycket att vi tvingar oss att vara mer otillräckliga än vi skulle kunna vara. Om jag inte kan allt, så som jag vill, så vet jag inte om jag vill vara något alls - typ.

I min nya hemstad Landskrona händer mycket och numera sådant som placerar orten på Sverigekartan på ett sätt som inte ens Landskrona Bois förmådde när de låg i Allsvenskan... Och det som händer där och som skrämmer i det förändras inte av att vi sänker våra blickar när skymningen faller och gängen drar förbi. Vad kunde ha hjälpt Tsotsi att förbli David? Hur skall han ta hand om David nu? På något sätt känns det som att frågan handlar om att vara människa. Om att vi på något märkligt sätt i vår tid av individualism inte lyckas se varandra som individer och människor. Visst får var och en ansvara för sig själv, men när vi ser varandra ser vi ofta tillhörigheter, vilken färg har snusnäsduken runt din panna? Vilken gås är avbildad på din jacka? Vilket bilmärke dinglar på läderbiten i din nyckelring? Vilket språk pratar du med din nästa? Vilken dialekt? Är dina kurskamrater din släkt? Eller är din släkt alla dem som du hämtar på dagis efter skolan medan kompisarna kan leka med varandra? Är du den rätta målgruppen? Vilken socialgrupp tillhör du? Vilken subkultur bekänner du dig till? Är du singel eller gift? Barnlös eller småbarnsförälder? Nej, jag frågar inte vem du är? Jag frågar vem du tillhör? I språket har det också kommit in, den som är mer än oss andra sägs ÄGA.

Men vi är inte bara enskilda individer och för att upprätthålla vår mänsklighet måste vi göra mer än äga, mer än att ansvara för oss själva. För vad är meningsfullt att ansvara för om huvudsaken ändå bara är att tjäna mest pengar innan man dör? Att gå runt själv är relativt enkelt, Tsotsi klarar det genom att ha ihjäl folk på stan... Att se sig i spegeln och känns sig stolt och värdig är en annan femma. Människa är inget man föds till det är något man blir i socialisation och relation med andra människor. Kanske är det individualismens stora paradox, vi kan inte bli meningsfulla individer om vi inte erkänner oss beroende av andra. Vi kan aldrig bli lyckliga om vi inte känner oss delaktiga och behövda.

Vem behöver en gangster?
Hur skall han finna lycka?

Härom veckan mötte jag ett par killar i 10-12-års åldern. Jag frågade vad de hette eftersom jag skulle hjälpa dem med låneärenden, de rabblade glatt sina gangsta-namn och sa att de var gangsters.

Om Tage Danielsson skrivit Karl-Bertil Jonsson idag hade det inte bara handlat om att en tonårings idoldyrkan numera gärna är av sexuell natur. En idoldyrkan skall dessutom helst inte vara av en god natur.
Det är de skjutglada som vinner... som äger...
så...Vad vill du bli när du blir stor?

Att kultuveras till en gangster? Att bildas och utvecklas till en livskraftig parasit?
Hur kan det vara fel? Det stämmer med många av de ideal som vi har. Att vara rädd att själv bli utnyttjad och hellre...

Hur skall samhället fungera då?
Nåväl, varför misströsta - vi är väl inte den första högkultur som nått sin topp, depraverats (japp, in med det ordet i det aktiva ordförrådet - ju förr dess bättre) och dött ut. Kanske skall vi alla den vägen vandra, i ett skönt kretslopp och västerlandet kan återvinnas som resurs för nästa kultur och region som skall blomstra. Blir det Kina?

Sång till en fjäril av Maria Küchen

| | Comments (0)

En vanlig niondeklass. Fast inte helt vanlig, klassföreståndaren Ann-Sofie Broms är populär och hennes klass är sedd som trevlig och skötsam – lite av en idealklass. "Alla kan ju inte vara lika framåt" säger Ann-Sofie på föräldramötet och väljer att blunda för den plågsamma ensamhet som Madeleine avslöjar i sin uppsats. I klassen finns också begåvade Riina, populära Elsa Marie, den häftige Pepsi och hans tvillingbror Zac. Kunde någon ha förhindrat det som hände?

Den här boken tyckte jag om. Inte bara för att Maria använde samma metaforer som jag själv ofta gjort utan också för att hon lyckats få med så många sidor och perspektiv av en berättelse. Att våga se att mobbaren inte är bara ond och att den mobbade kan vara svår för de andra att bemöta. Inte så att hon säger att offret får skylla sig själv - det är för enkelspårigt. Snarare lyfter hon fram detta enkla faktum som inte alltid är så enkelt: att vi människor är olika och också olika lätta att ha med att göra. En del lär sig snabbt spelets regler - och att följa dem, andra kan inte det.

Det är på något sätt alltid lika enkelt att argumentera för vad alla (andra) BORDE kunna, lära sig, inse och GÖRA. Men trots det så är det så att även om det är enklare att samspela med dem som spelar på samma sätt som en själv - så är det inget vi kan räkna med. Allt är inte alltid som det borde, det är inte alltid vi lever i den bästa av alla världar och det är inte alltid vi själva lyckas vara och visa våra bästa jag. Och någonstans behöver man hitta balansen mellan att förändra det man kan, fortsätta vilja och växa, OCH att acceptera och gilla läget för att kunna förhålla oss vid sakernas tillstånd vad vi än tycker om dem.

Kan man hjälpa den som inte kan hjälpa sig själv, hur hjälper man någon att lära sig att ta emot hjälp? Hur är man en medmänniska när man själv har fullt upp att förstå spelets regler och lyckas själv? Och kan man lyckas i livet utan att någon annan inte gör det? Vad skall man relatera till. Visst kan vi säga allt det där om att bara jämföra sig med sig själv - men ärligt talat... hur många gör det fullt ut? Människan är en social varelse och med det kommer behovet av att förhålla oss och relatera till varandra.

Och så skulden känner jag. Skulden över den egna otillräckligheten. Och behovet av att få dela på ansvaret - som ibland slår över till rena anklaganden (verkliga eller upplevda) över vad någon annan kunde eller borde ha gjort.

Bra bok, kort sagt, den väckte ju en hel del tankar...
Och jag blir förstås nyfiken på att läsa fortsättningen: Jag ser mig själv i en stulen spegel.

Andra har skrivit om boken här och här och här

Det är skillnad på tomrum och tomrum

| | Comments (0)

Enligt DN.se har Göran Persson sagt att det kommer att bli ett tomrum efter honom. Det låter härligt att känna att man har fyllt en uppgift och haft en stor betydelse. Det önskar man alla människor - oavsett hur ödmjukt de förmår uttrycka det.

När jag sedan går in på Svd.se finner jag en som VERKLIGEN lämnar ett stort tomrum efter sig - Darlene Conley. Hur sjutton skall Glamourarna kunna ersätta henne, såpans bästa stjärna, det är ju helt enkelt omöjligt.

Händer det i Stockholm?

| | Comments (0)

... eller har det verkligen hänt?


Det är en gammal kritik.
Och jag kan inte förstå varför den kvarstår, varför problemet inte åtgärdats, särskilt med den teknik och den kunskap som finns idag.

På Skånes västkust har det blåst rejält i en månad. Inte lika mycket som under Per-timmarna, men ändå, en ihållande malande vind som också kan försätta pirar, stränder, vägar och byggnader i ruiner.

Den där värsta 08-bitterheten la sig helt när jag bodde i stan. Stockholm och stockholmarna är inte mer inskränka än folk i allmänheten, det är det som man själv upplever som styr ens verklighetsuppfattning och världsbild. Problemet är inte att stockholmarna bor i Stockholm. Som jag ser det är problemet att det är en orts världsbild som får stå för det allmänna i rikstäckande medier. Eftersom jag själv jobbat i mediasvängen i Stockholm så får jag ju säga att det är konkurrensen är stenhård och tunnelseenden är ofrånkomligt - finns det över huvud taget människor som VILL bo utanför tullarna? Morgan Pålsson är inte en fantasi, han är möjligen något hårddragen för att förtydliga...

Det blir faktiskt ganska löjligt när man ställer en reporter vid ett lugnt vatten i Stockholmsområdet och skall intervjua honom med jämna mellanrum om huruvida det blåser mer på honom än det gjorde för en stund sedan. Visst såg man att snöflingorna var som vågräta streck över bilden, men vattnet avslöjade något annat... det har som sagt blåst mer i princip varje dag den senaste månaden än vad det gjorde i Stockholm igår kväll.

På de ställen där det VERKLIGEN blåste gick det varken att stå helt stilla - eller hålla kameran helt stilla. Och så säger de på nyheterna att nu skall det vara lugnt igen, men härnere skall det i alla fall blåsa på rätt friskt även fortsatt i veckan...

Visst har jag genom hela min göteborgsuppväxt skrattat åt de fåniga nyhets- och metrolog-samtalen där frågan från nyhetsuppläsaren är "Fortsätter det fina vädret?" och så har det vara jämntjockt molntäcke och ösregn i ens egna del av världen - eller vice versa. Men jag tror ändå att även om detta med väderprat är ganska oskyldigt och något man kan välja att bli arg och bitter över eller låta bli - så påverkar det hela bilden av vilken trovärdighet en nyhetssändning har för det man själv upplever.

Varför skall jag tro på det som sägs i nyheterna - de talar inte om mig, inte om min värld, min verklighet, eller mina förutsättningar. Kanske är det detta som smittat över till att gälla både stockholmare i allmänhet och politiker i synnerhet... det är djupt olyckligt för ett demokratiskt samhälle att sakna plattformar för en trovärdig rikstäckande dialog.

För JA, det finns de som INTE vill bo utanför tullarna.
Det finns de som inte flyttar till Stockholm för att fly sitt eget fuckin' Åmål. Det finns de som stannar kvar - och sanningen är att Sverige skulle bli ett mycket märkligt land om alla bodde i 08-området.

Hjärtans glad

| | Comments (0)

Idag är jag så hjärtans glad.

Jag läste just på Expressen.se att Linda Rosing och Fadde blivit tillsammans igen. Hon har hört sägas "Jag älskar dej" till honom och de har låtit sig fotograferas tätt omslingrade.

De var ju så ledsna och mådde så dåligt när det var slut och nu blev det lyckligt och gott allting. Är det inte underbart!!

Sluta kiva - jag vill läsa!!

| | Comments (0)

Kan man vara annat än helt tagen efter att ha läst de två hittills utgivna böckerna av Stieg Larsson? Jag tror inte det - de är fantastiska!! Skiitbra deckare helt enkelt.

Och så läser jag detta.
Det finns fler, men en arvstrid gör att de kanske aldrig kommer att ges ut.
Bedrövligt.
Låt kulturen gå före den privata äganderätten!! NU!!


... lite dramatiskt kanske, men ändå.
Inget vore väl en större synd än att låta dessa böcker förbli outgivna?
Bortsett från...

Spiderwick

| | Comments (0)

Första gången jag mötte dessa böcker var under ett timinhopp i informationsdisken på en barnbiblioteksavdelning. Jag hade aldrig hört talas om den när ett par ivriga killar kom och frågade efter vad jag uppfattade som Spy-week-böckerna som skulle vara skrivna av någon som hette typ Diesel men med två z.

Som jag sökte...

Kruxet med kataloger och databaser är ju i regel att har du stavat fel - så hittar du fel... en tydlig - men ytterst förarglig - princip. (naturligtvis också logisk och odiskutabel i många hänseenden).

I vilket fall fick bokserien efter detta en särskild plats i mitt hjärta och jag har förstått att de är mycket populära. Nu - ca ett år efter den första kontakten - har jag äntligen tagit mig tid att läsa den första delen i Spiderwick-serien (på totalt 5 delar så vitt jag vet).

Handling:
När pappan flyttar tvingas Jared och hans mamma, tvillingbror Simon och storasyster Mallory flytta. De kommer till Spiderwicks herrgård som ägs av gammelmoster Lucinda som inte bor där själv eftersom hon hamnat på dårhus och tror att små gubbar kommer med mat åt henne. Huset är ett riktigt gammalt kråkslott och det rasslar i väggarna så att de först tror att det är en ekorre inuti väggen. Så småningom upptäcker barnen att de inte är ensamma i huset. De hittar ett rum utan dörrar och råkar ut för oförklarliga saker. Mamman tror att det är Jared som ställer till det för att han är ledsen för att pappan flyttat, men det är något helt annat...

Läs mer här
och här

Mina tre första Manga-serier

| | Comments (0)

Nu har jag läst del ett av tre olika Manga-serier (se högerspalt).

De kommer ju sedan ut i ett otal volymer. Jag har kommit in i hur man skall läsa dem nu (det underlättade när jag insåg att det finns en förklaring till i vilken ordning rutorna skall läsas längst bak i varje bok - det som är längst fram i vanliga böcker, den första jag läste trodde jag att jag skulle behöva klura ut det själv vilket var ett extra pusslande i läsandet). Med detta avklarat kan jag säga att jag tycker att det är som vilka serier som helst, visst blir man biten och vill läsa fler. Det är inte utan att jag förstår att efterfrågan är så stor som den är. Så var det ju med KalleAnka-pocket när jag var i den åldern - men vad jag vet var det aldrig tal om att dessa skulle köpas in på biblioteket...

Jag växte upp i en annan tid - håhå jaja.

I vilket fall så är jag fångad och vill läsa mer.
Men man kan inte säga att man läst en manga och vet vad det handlar om. Det är ju som att säga att man läst en seriestripp och vet vad det handlar om. De olika serierna handlar givetvis om olika saker.

Serien om Neon Genesis Avalon är en kallhamrad Science Fiction som drar mina tankar till Terminator-filmerna.

Den om Yu-Gi-Oh handlar om en pojke som får magiska krafter och alltid vinner i skuggspelet och genom detta kan han med en rad olika eposider och utmana orättvisa översittartyper på spel som dessa förlorar och på så sätt kan Yogi skipa rättvisa. Jag vet inte hur många sådana episoder som man orkar med innnan det känns lite väl förutsägbart och rättskaffens... Kanske är det meningen att det skall framstå som lite farligare genom att Yugis bästa kompis hela tiden vill få tillgång till porr - och inte låter Yogi få det. Vad vet jag? Själv har jag lite svårt för den där kopplingen och tonen. Den får serien på något sätt att glida mot en vuxenserie - vilket det ju i allt övrigt inte är. Det kanske är jag som gått och blivit en förstockad moralist? (Inte helt otänkbart, insåg jag när jag skulle sätta mig för att köpa in ungdomsböcker idag. Lika lite som jag vågade låna de snuskiga böckerna när jag var barn - vågar jag köpa in dem idag...)

Boken om One Piece handlar om pojken som vill bli pirat när han blir stor. Och inte vilken som helst utan den största piraten av dem alla. Han möts av medlidsamma blickar i sin hemby, men ger sig så småningom ut för att leta efter sin besättning.

Den sistnämnda boken är tydligast en ren upptaktsbok. Det är liksom mest en inledning och bakgrund, det verkliga äventyret väntar (kanske) i de typ 35 böcker till som kommit på svenska. Den förstnämnda kan också ses på det sättet. Boken om Yugi däremot är full av kortare episoder även om man också blir introducerad i hur han får sin otroliga tur i spel...

Ett leende betyder så mycket

| | Comments (0)

För mig så är det en självklarhet att le mot människor, särskilt tycker jag att det ingår i min yrkesroll och i mitt servicearbete.

Det är för mig på något sätt som att leendet är en bekräftelse på att man är sedd och välkommen. Och det är känslor som jag tycker att alla besökare har rätt att få uppleva i mötet med sitt bibliotek.

För någon annan verkar det dock ha betytt att man kan följa efter mig bakom en hylla när jag sätter upp böcker, krama om mig och ge mig en puss på kinden. Jag undrar om leendet för honom betydde att vi är ihop nu.

Det verkar ju väldigt besvärligt i så fall,
för jag har inte alls samma tolkning av det hela...

Plötsligt inser jag att jag inte alls tycker om saker som betyder mycket.
Jag vill att saker skall betyda en enda sak, tydligt, entydigt. Lätt.

Någon kanske tycker att jag kunde frågat och rett ut det här.
Men det rådde en kraftig språkförbistring, utöver att jag alltid blir så ställd när oväntade saker händer att jag liksom inte finner mig och fattar vad jag skall säga - även om han skulle ha förstått vad jag sagt. Men han gick och pluggade svenska så tids nog kommer vi att kunna "prata ut" om det här... Jag har en stark känsla av att jag kommer att se honom igen.

Och igen.

Skall jag fortsätta le?

Sömnforskare

| | Comments (0)

Vaknade till radion där en sömnexpert pratade.
Han sa att det inte var i drömsömnen som man vilade och återhämtade sig, den sömnfasen var snarare till för att bearbeta intryck och minnesbilder.

Och jag förstår varför jag behöver så mycket mer sömn än pågavännen som ju aldrig minns vad han drömmer. Dessutom vaknar jag ju ofta från en drömsömnsfas där jag är mitt upp i ett skeende som jag sedan behöver en stund på mig att landa ifrån för att vakna och bli pigg. Det har inte alltid varit såhär. kanske har jag drömt mer än vanligt under det gångna året, jag vet inte...

Men...
varför drömmer jag så märkliga saker?

Plötsligt om mitt ex. Jag har valt att se honom i ett gott ljus trots att jag tycker att han skötte vårt avslut illa. Och nu har tiden och jag själv läkt de såren och det är en schysst ärrbildning tycker jag själv och för det mesta märks det inte ens att det varit ett sår där. Men så plötsligt drömmer jag att det inte alls var så att han försökte, men inte förmådde, göra avslutet så bra som möjligt - tvärtom var det i drömmen så att han medvetet och manipulativt hade vridit kniven ett par extravarv när jag var som sårbarast.

När jag vaknade fattade jag helt enkelt inte vad jag skulle med denna information till. Om det var sant eller ej kändes meningslöst. Jag vet ju vad jag har valt att tro och vad jag mått bäst av att tro. men så plötsligt efter denna drömmen kände jag att jag kan ha haft fel hela tiden. Men samtidigt att jag i detta läge skiter i vilket. Det rör mig liksom inte längre. det är över.

Värre var det härom natten när jag drömde att jag mötte ett barn, ett barn som jag skulle ha ansvar för på något sätt och ville bli vän med. Och så berättade hon helt lugnt och förtroendefullt på ett vuxet och moget sätt att hon blivit utsatt för sexuella övergrepp. Och jag vaknade så förtvivlad för jag hade i drömmen (och förmodligen hade det varit samma i verkligheten) inte haft en aning om hur jag skulle bemöta den här tjejen. Hon var väl nånstans mellan 6-9 och jag ville säga att hon var för bra för detta eller att ingen skall behöva uppleva det eller att jag var förtvivlad över att hon hade varit tvungen att uppleva det eller... ja jag ville trösta och göra det ogjort. Men hon var helt helt lugn. Hon var liksom bearbetad och klar. Och det var kanske det som var svårast att hantera, jag kunde inte kliva in i någon särskild roll för henne, inte som tröstaren, inte som medmänniskan-bollplanket, inte som den glada distraheraren... Jag var tvungen att se henne här och nu i det hon är och det hon blivit och bortse - möjligen utan att för den skull glömma - vad hon varit med om. Och det var svårt för mig att klara det förhållningssättet. Att inte kliva in och ta över upplevelsen för henne, inte använda det jag vet som förklaringsmodell in absurdum, utan istället kliva tillbaka och vara närvarande i nuet så som det blivit och så som det är - inte så som jag önskar att det vore.

(apropå mina problem med detta förhållningssätt så hörde jag ett citat ur Machiavelli idag... som sa att om man ville åstadkomma något här i världen så kan man inte ha för starka behov av att framstå som god. Den goda bortser gärna från hur människor är för att istället upprättahålla bilden av hur man anser att det borde vara - det gör det omöjligt för den som vill vara god att möta verkligheten - och därigenom också att påverka den. Intressant...)

För mycket och för lite skämmer allt

| | Comments (0)

Läser om en kvinna som inte vill ha religiösa inslag i vardagen, argumenterar med det förtryck hon upplevt i Iran. Och jag funderar...

Vad skulle en fd sovjetbo säga om hur det är att leva i ett samhälle utan religiösa inslag...?