Utbrott

I det sammanhang jag befinner mig i sedan drygt ett år, mitt i pågavännens släkt i en liten by, så finns det såklart en hel del som krockar med den kultur som rått i min uppväxtfamilj. För att detta skall funka så behöver man såklart bjuda till, men det är inte alltid lätt att bjuda till när man umgås nära och ofta.

Trots allt är det en avsevärd skillnad i hur man kan bete sig mot sina egna föräldrar och syskon och hur man får tänka lite mer på vad man säger när det gäller andra.

Att tänka på vad man säger, är både en självklarhet OCH en boja. Ibland faller det sig naturligt, medan det andra gånger kräver en hel del kraft.

Det är en del dumheter som har sagts lite för många gånger och jag har pratat runt det, visat på andra perspektiv osv. Men i helgen brast det.

Det är rätt märkligt för det är sådant som ingen annan reagerar för eftersom de andra är vana och så är det jättestarkt för mig. Och kanske är det för att jag hållit det inne så många gånger som det nu kom med en sådan kraft att jag inte kunde kontrollera det.

Först sa jag rakt ut att jag tyckte att det var ett taskigt sätt att uttrycka sig. Men när svärmor inte tog det till sig, eftersom hon höll på att plocka av bordet, utan istället drog det en vända till, så smög jag helt enkelt iväg och gick en mycket rask promenad i regnet på 30 minuter för att därefter försvinna hem. Och jag var arg, så arg att jag var glad att jag hunnit iväg innan jag gjort mig olycklig genom att ventilera hela mitt svordomsförråd.

Först när jag hade gått hade svärmor fått reda på att jag varit arg.
Jag tror inte riktigt hon förstått varför, och delvis kanske jag inte gör det själv heller. Det lustiga är att det hela gäller pågavännen, att jag tycker att hon säger saker om honom som jag inte tycker att man säger. I det här fallet var det egentligen hon som var osäker, men hon styrde snabbt över det på att handla om honom. Så där som mobbare gör. Pågavännen själv säger att han inte ens riktigt hör det för han vet att hon menar väl innerst inne och allt annat liksom rinner av. Men för mig så blev det en riktig käpphäst.

Så nu har jag alltså fått svärmor att gråta och vara rädd för att säga saker (eftersom hon inte riktigt kan förstå vad som blev fel så kan hon heller inte veta hur det kan vara rätt) och för att komma emellan mig och pågavännen eller såra eller... Ja, hon är ju en kvinna som vill oerhört väl - tänk att det ändå kan bli så här fel.

Jag skäms. förstås. oerhört.
Samtidigt skulle jag förmodligen bli precis lika upprörd om det hände igen.

Ingen har gjort fel, säger pågavännen, som förstås hamnar i en himla konstig sits mittemellan. Där jag blir upprörd i ett slags försvar för honom som han inte behöver. Och svärmor blir ledsen och orolig och han behöver lugna och trösta och förvissa om att han inte är sårad.

Håhå jaja,
vad kan man mer ställa till med i novemberrusket?