Omtumlande dagar

Åkte till Göteborg för att träffa en kompis med hjärteproblem och istället så träffade jag en annan kompis som är min absoluta förebild och idol i livet, hon rockar - det borde jag faktiskt säga till henne direkt.
När jag skulle träffa den andra kompisen så visade det sig att min moster fått en propp i varje lunga och var livshotande dålig. Jag for iväg med mamma och pappa till sjukhuset där hon låg och brodern med familj kom också dit.
Istället för kärlekens förgänglighet som känts som ett tema i mitt på avstånd kända engagemang för väninnan som jag inte riktigt vet hur kvalen lider för, så blev det en djup känsla av familjenärvaro.
Den där närvaron och gemenskapen som alla har förväntan att känna på julafton, men den hinns liksom inte med där mellan mat-sittningar, Kalle, Klappar och Karl-Bertil. Men här var den, på ett intensivvårds-rum på en hjärtavdelning i Västra Götaland. Inte minst i det sällskapsrum som vi allihop kunde gå till när det visat sig att den akuta faran var över och propparna hade lösts upp. Det var en välsignad helg.

Måste döden vara så närvarande för att livet riktigt skall kännas?
För att prioriteringarna för en gångs skull skall vara lätta och tydliga och kännas helt rätt?
Jag vet inte, men så var den stunden, utan tvekan,
utan tvekan och med hopp och tro,
och kärlek.