Vad kan man göra...

Det är märkligt att bo i en kommun i en kommun som knappt märks på riksnyheterna och se vad som krävs för att den skall få mediefokus.

Nyhetsrapporteringen är Stockholmscentrerad, det är inget nytt och kanske inte ens märkligt eller icke önskvärt. Det som blir märkligt är när någon utifrån förfasar sig utan att sätta sig in problematiken eller komma med något förslag på en mer kostruktiv lösning.

Att flytta till Skåne kändes för mig lika exotiskt som om jag skulle ha flyttat till Afrika, även om kanske inte alla skåningar är lika överens om att se sin bygd som så främmande och exotiskt och icke-självklar. Jag vet att det är samma land och att jag utseendemässigt kan smälta in, men så fort jag öppnar munnen märks det att jag inte är härifrån. Det är inte bara språkmelodin och uttalet utan också ett annat sätt att uttrycka sig. Till exempel sedan att kalla sina föräldrarna för mor och far. Det har jag tidigare uppfattat som ålderdomligt - men här är det inte helt ovanligt, inte i min egen generation och man hör även små barn ge kalla på mor och far.

Men den stora lärdomen, den som kommer ta tid att sjunka in på allvar, är att det inte är de med olika sociala och ekonomiska problem som är undantagen. Det är mitt liv som är ett undantag från hur de allra flesta människor har det.

Den som arbetar i skolan får försöka svara på frågan om hur man kan lära sig något i skolan när man inte sovit för att mamma haft så många karlar hemma på natten.
Den som arbetar på skolan får försöka svara på hur man skall skapa trygga individer när alla stjäl från alla, även vänner. Även då man VET vem som stulit den ovanliga jackan, så kan man inte göra något - inte ens de vuxna kan göra något för den bärs idag av en värstingkille, som har en värstingstorebror och en pappa som det kan straffa sig jävligt mycket att stöta sig med, för han har både flotta bilar och kontakter i kretsar som man inte ens vill veta att de finns.

Handlar det om invandring? rasism?
Nej, det handlar om att samhället inte har kontroll. Och ingen vill väl att samhället skall ha total kontroll, men vem vill leva i ett samhälle där spelreglerna hårdnat bortanför alla möjligheter att skydda sig själv, sin egendom eller sina nära och kära.

Den otryggheten som råder skapar som jag ser det stora behov, antingen av att avskärma sig från samhället helt för att bygga upp sina egna alternativa styrkor - eller att frustrerat försöka säga att samhället måste bli starkare, tydligare, strängare, hårdare?, gynna dem som vill ställa upp för det gemensamma och missgynna dem som förstör.

Jag hörde en lokal journalist igår som gjorde sin analys av valet som sådant: att de som var missnöjda med integrationen och som bor i de rikare områdena av kommunen röstade på fp, medan samma missnöje i andra stadsdelar ledde till en röst på sverigedemokraterna. Och nu finns alltså två partier i fullmäktige som blivit inröstade för att rätta till ett problem och frågan är om de kan samarbeta eller om de klyftor som finns mellan stadsdelarna är större än viljan att kavla upp ärmarna inför de frågor som är helt överhängande här i stan.

Jag som nyinflyttad har uppfattat att skillnaden mot socialt segregerade områden i storstäder och situationen här i stan är det här är innerstan som blivit det fattiga området och det påverkar således hela stan. När jag bott i storstäder så har man också hört om uppgörelser i undre världen, pubar och dansställen lägger ner för att de inte har råd med tillräckligt många vakter för att besökarna skall känna sig trygga, skottlossningar, hot osv osv. Men där har det alltid varit i en annan avsides del som jag inte kunnat relatera till. Här sker det mitt i centrum och de som bott här i hela sitt liv känner inte igen sig och tycker att deras levande trygga stad förstörts.

Vad valutgången skall leda till vet inte jag. Journalisten jag stötte på menade att detta var ett startskott som MÅSTE leda till att Sverige inser att integrationspolitiken inte fungerar. Det behövs en hel rad obekväma beslut menade han och om dessa inte tas så kommer vi ha frågan i skarpläge i riksdagen efter nästa val.

Journalisten sade sig också ha hört invandrare undra varför de skulle fortsätta arbeta inom vården, med att ta hand om alla inskränkta pensionärer som röstat på Sverigedemokraterna.

Men det är inte bara så, det är också invandrare som röstat på sverigedemokraterna för att de tycker att andra invandrare förstår deras egna möjligheter att leva och verka här. Som jag ser det är det ett socialt problem snarare än ett etniskt. Men om man inte tar itu med det så kan det ta sig vilka uttryck som helst, för alla vill hitta någon gemenskap att känna sig trygg och RÄTT i.

Detta är svåra frågor. Och samtidigt känns det när jag skall försöka formulera dem som att den största delen av energin går åt, inte till att finna lösningar, utan till att uttrycka dem på ett politiskt korrekt sätt. Den som inte känner vikten av den balansgången är friare och får mer kraft. De kan förlösa en lättnad hos dem som känner att det äntligen finns ord på det de upplever, den verklighet de kan relatera till och den upplevelse de vill få förståelse för och bli sedda i. När kraften läggs på att formulera sig på slak lina, så kan den kraften inte användas till att lösa problemen. Och det görs heller inte. Och det är faktiskt farligt, för man löser inga problem vare sig genom att stigmatisera dem eller genom att blunda för dem.

Konfliktlösning kräver tvärtom respektfulla samtal som kan bygga upp en förståelse och förtroende nog för kompromisser. Det finns mycket att göra.