Paradisgatan

Läste att ordet paradis kommer från persiskans ord för trädgård.
Det är ju rimligt med tanke på att Mosebok talar om det som en slags trädgård.
Men är det en trädgård jag strävar efter, som någon strävar efter?

Träffade i veckan en tjej som också kom från Göteborg och hux flux visade det sig att hon också bott på Paradisgatan i HSB-föreningen Betel högst upp på Masthuggsberget. Det var ett mycket märkligt sammanträffande inte minst för att hon också flyttat till Skåne förra sommaren.

Min reflektion för mig vidare till varför jag knutit mig så fast vid Paradisgatan, det var ändå 10 år sedan jag flyttade därifrån, och det var bara 3 år som jag bodde där. Visserligen är alla goda ting tre, men jag anser inte nödvändigtvis dessa tre år som de bästa i mitt liv. Kanske är det just tanken att jag flyttade dit när jag flyttade hemifrån, försökte skapa mig en egen idyllisk trädgård och ett eget idylliskt liv. 3 hjärtesorger senare kändes trädgården för trång. Liksom Eva i lustgården ville jag smaka nytt och mer av livet. Och på samma sätt som hos Adam och Eva så uppstår kanske alltid hos en människa en längtan och saknad efter det enkla och okomplicerade i den trädgård man skapades i, där man själv var centrum och totalt självklar precis som man är.

Att återfinna den känslan igen även om man med tidens alla olika möten med andra människor och idéer inser att det inte finns något självklart rätt i ens eget sätt att se på världen, att det finns fler andra synsätt och perspektiv än man kan överblicka. Och med hela den mångfasetterade verkligheten behöver man både finna kraft att våga tro sina ögon och på sin rätt att ha en egen version och tolkning, och trots att man kan ha djupt fel och orätt i andras ögon ändå erkänna deras version utan att nödvändigtvis automatiskt vare sig ge avkall på eller försvara sin egen sanning.

Jag har hela tiden tänkt att jag vill försöka leva som om jag såg ljuset framför mig och försöka följa det till paradiset. Som om paradisgatan betydde just vägen till paradiset, men nu inser jag att det lika gärna kan vara så att paradisgatan leder FRÅN paradiset, från allt det självklara och naturliga till det medvetna och identitetssökande egna valet. Valet ackompanjerat av tvivel och tro - och aldrig någonsin enkelt. Alltid åtföljt av behovet av att ha mod att förlora sig själv för att vinna.

Vinna tillfredsställelsen av att vara i närvaro av sig själv, sin mening, sin kraft. Kanske till och med befinna sig i paradiset i enlighet med den där andra definitionen jag hört av vad det innebär, nämligen att det skulle betyda att vara i kontakt med Gud.