Mera blod

Apropå gängbråk, firmor och våldsamheter i nyhetsrubrikerna så får man lätt uppfattningen att hela samhället är påväg att kantra, att vi har mer som söndrar än som binder oss samman i individualismens tidevarv. Det är lätt att förfäras för mig som tycker att det är tillräckligt svårt att leva ett liv utan att såra någon medmänniska även utan att aktivt behöva söka upp konflikter.

Men så hörde jag en äldre man på radio som berättade om livet i Malmö när han var barn för sisådär 80 år sedan. Vad gjorde ni? var frågan och han skrockade och sa att det fanns inte så mycket att göra och de hade inte så mycket pengar så de brukade träffas och slåss. Och jag undrade om det bara är upprördheten som ökat med åren - inte våldet.

Tog upp det med pappa när vi sågs för jag minns att han berättat om sin uppväxt på söder i Stockholm att de som bodde på andra sidan Götgatan gärna skulle ges ordentligt med stryk. Och han sa att visst var det så, man träffades och slogs och alla stod runt och skrek "Mera blod, mera blod". Men påpekade hela föräldragenerationen som idag är 60+ på den tiden hade man vunnit när den andre bloade (blödde) och då var slagsmålet klart. Idag finns inte samma slagsmålskultur, nu sparkar man på den som ligger och hoppar man på den liggandes huvud, det finns inga spärrar och bara döden verkar gillas som utgång.

Filmvåldets bild av vad en människokropp tål har slagit igenom. Och lever i vi filmens värld så tappar vi ett viktigt och avgörande uns av verkligheten.