Makt

Att förhålla sig till makt och maktlöshet är spännande och en avgörande fråga för en människa. Både i de livsåskådningstankar som olika religionerna speglar med varför man skall använda sin kraft på ett positivt sätt och att man är fri att använda den negativt. Och att det även om man kan ha mycket makt ändå alltid finns någon som har mer, antingen om man ser det som att det finns en Gud, eller om man ser det som att oavsett hur mycket makt man har så är linjen skör till hotet om maktlöshet. Den mest skrämmande känslan. Men också en kittlande känsla eftersom den befriar från ansvar.

Och frågan finns ockå i de minsta och vardagligaste situationer. Vad gör man för att bruka sin makt väl - för frestelsen finns alltid där att använda den till egen vinning. Som till exempel i en relation, om jag är bättre på att argumentera, skall jag använda den makt som den förmågan ger till att slippa disken - om du är bättre på att tiga, skall du använda den förmågan på att skapa osäkerhet hos mig och därigenom förskjuta maktbalansen till din fördel. Det finns tusen sammanhang där detta spänningsfält berör våra liv.

Och jag kan tänka på det också i våra egenskaper som män och kvinnor. Att som man förhålla sig till sitt fysiska övertag och att som kvinna förhålla sig till hotet mot den egna integriteten som ständigt närvarande i den fysiska maktbalansen. Att ändå lita på, att ändå känna sig stark och likvärdig i en disbyt.

Och de klassiska könsrollerna där mannen med sin styrka skall försvara och värna familjen, medan kvinnans psykiska styrka tar hand om familjen fortlevnad i de s.k. mjuka frågorna - dvs typ alla andra frågor än direkt fysiskt angrepp, exempelvis mat på bordet, hyfs och social kompetens, upprätthållande av familjens kontaktnät, tradition och historia, kultur och välstånd.

Och mitt i allt det där JAG.
Under flera år under mina tonår var jag övertygad om att jag varit man i tidigare liv. Hela puberteten var en chock, att utvecklas från neutrum till "det svagare könet". Jag hade bilder av att jag varit våldtäktsman i tidigare liv och fått min könstilldelning för att lära mig nyanserna och samspelet i mitt tillyxade sätt att betrakta kärlek och sex och relationer. De här tankarna har vilat i många år nu, men återväcktes när jag kom mig för att läsa en bok där tidigare liv nämndes. Det är komplicerat, jag vill bara ha rätt och få min vilja helt enkelt - det känns som en stark inre ton i min själ. Men den är starkt förknippad med skuld och skam och att jag är här för att leva på något helt annat sätt.

Så jag har alltid flytt ansvaret. Jag vill att andra skall se att jag lever upp till deras förväntningar, men jag är livrädd för att kliva in och ta befälet över mitt eget liv. Rädd för att testa mina befogenheter, rädd att jag inte kan hantera dem och att jag skall missbruka dem och skada andra. Det finns inga skyddsmurar för min egen kraft och jag har inga försvarsmekanismer som kan skyla. Kanske var de starkare i tidigare liv - kanske har jag aldrig haft något tidigare liv. Men här och nu är jag en känslig jävel, som är rädd för min egen kraft och förmåga och som föraktar den rädslan och den jag är.

Att leva ärligt och vara sig själv, låter alltid som en varm sommarvind av själslig styrka. Men tänk om jag helt ärligt är ett sadistiskt och fördömande kräk? Vem tjänar på att jag lever ut det? Hellre gör jag mig mindre och maktlösare än vad jag är och fortsätter att leva ett förkrympt liv.