Lättad

Pågavännen har inte berättat så mycket om sitt tidigare liv. Han har varit singel och han berättade tidigt att de känslor han hade för mig var känslor som han inte känt för någon på typ 20 år. Klart att jag undrat. Främst kring vad som gjort att han kunnat hålla sig borta från kärleken så länge. För mig är det ett mysterium som jag på inget sätt kan relatera till eftersom jag oavsett hur bränd jag känt mig - alltid har sökt mig tillbaka till elden.

Så vet jag att det funnits kvinnor. Kanske var de mest vänner som han haft, men jag kan ju som sagt inte riktigt relatera till det på det enkla sättet eftersom jag alltid ställt till det även i mina vänskapsrelationer med motsatta könet. Testat, fantiserat, frestat och levt ut utan att på allvar se och respektera den vänskap som människan inom männen givit mig.

Så har plötsligt en av de få kvinnor jag anat i hans liv dykt upp och jag har att välja vilken del hon skall ha i vårat liv. Jag skäms givetvis för att jag är svartsjuk. Jag är grymt svartsjuk. Eller kanske är snarare känslan den att jag är rädd, fruktansvärt rädd, att förlora ännu en kärleksrelation till följd av att jag bjuder in en kvinnlig vänskap i vår vardag. När exmaken lämnade mig för min väninna förlorade jag förutom honom - och henne - även den bild jag haft av att ett äktenskap är en stabil skuta som klarar sina stormar. Nu vill jag inte pröva denna nya kärleksrelations hållbarhet i alltför hårt väder, samtidigt vill jag inte sluta leva. Inte få min krampaktiga rädsla att få honom att helt vilja lämna skutan.

Jag vill självklart leva öppet och ärligt tillsammans med pågavännen.
Men en del känslor är svårare att stå för än andra.
Och dessutom - hur kan jag veta att det gagnar oss att vara öppen med dessa jobbiga känslor. I efterhand har jag ofta tänkt att det var den öppenheten som liksom föste exmaken i armarna på vänninnan. Jag sa att jag var rädd att deras relation skulle barka iväg och han sa att det inte var någon risk - sedan visade det sig att det inte bara var mig han försökt övertyga under de där samtalen...

Så var vi hembjudna på fika till den här kvinnan.
Hade inte mitt förflutna skavt skulle jag ha haft lättare att direkt ta henne till mitt hjärta. Nu var min energi främst fokuserad på att vara välvillig och öppen utåt för att bita ihop och genomleva en inre kramp - kamp.

Dessutom skulle jag iväg från fikat igen och lämna pågavännen hos henne. Det var lite bråttom att ses, annars hade vi valt en annan dag, men nu var det som det var.

Och vi fikade och jag bröt upp.
Och pågavännen bröt upp samtidigt även om vi skulle åt olika håll.

Väl hemkommen visste jag inte hur jag skulle säga att jag blivit glad utan att säga att jag varit pinsamt svartsjuk. Men jag behövde säga att jag var glad. Exmaken skulle aldrig någonsin gjort det valet, han hade ingen som helst förståelse för att jag fann det lite olämpligt med vissa vänskaper över könsgränserna. När jag sa att jag var glad för att han gått samtisigt sa pågavännen enkelt att det inte var någon mening med att sitta där utan mig, att det var roligare att bjuda igen någon gång när jag kunde vara med. Behöver jag säga hur värmen spred sig i kroppen, ungefär lika vackert och gott som hans leende när han förstod att jag varit svartsjuk.

Tänk att jag hamnat i en liknande situation igen. Vad är det som det är meningen att jag skall lära mig? Förutom att pågavännen bevisar sig vara den rätte för mig minst en gång om dagen och jag älskar honom mer varje gång jag inte tror att det är möjligt?

Idag promenerade jag med tjejen i över en timme.
Vi är öppna och käcka båda två och pratade om både allvar och lättsamheter. Hon berättade att hon inte varit mogen för en ny relation efter ett stort svek, men att det varit gott med den perioden när hon och pågavännen träffats en del eftersom det var en avslappnad manlig vänskap som gett hennes dotter en god mansbild utan att hon själv behövde engagera sig så mycket känslomässigt.

naturligtvis kan jag aödrig veta om det inte hände något mellan dem någon gång, men ingen av dem ser det som att de har någon gemensam Historia som är något märkvärdigt och laddat.

När jag kom hem så kände jag mig bara lugn.
Kanske lärde jag mig att det är ok att jag värnar om vår relation, att jag inte gör det bäst genom att hålla krampaktigt i den och vara rädd. Utan att det bästa istället är att leva rakt tillitsfullt och ärligt.

Att lita på utan att ta för givet.
Det är en balansgång.
Självklart är detta lättare i den här fasen i en relation, pågavännen har större förtroendekapital än det exmaken hade, han låg ju på minus när vi började umgås som mest med min väninna. Att ligga på minus i en relation kräver betydligt mer än att bara leva vidare. Det viktigaste är kanske att fortsätta och fortsätta och aldrig sluta fylla på relationen, bekräfta den andre och få honom att känna sig sedd, älskad och behövd.

Detta lär man sig kanske inte en gång för alla.
Det behöver man lära sig gång på gång varje dag.
Men förhoppningsvis har den hårdaste vägen till den lärdomen redan passerats... :)