Indragen

Förra helgen fick jag under en glad fest plötsligt veta att saker hänt i en annan del av festen som gått mig helt förbi. Någon med dåligt ölsinne hade börjat veva och pågavännen gick emellan och det blev bråk och vevarens fru satt hos några vänner och grät och vevarens vapenskåp hade låsts av sonen i familjen.

Så kom pågavännen och hämtade mig.
Jag var chockad.

Ett så abrupt brott mot den oändligt sköna feststämning som jag var i.
SÅ fick jag hämta hem vevarens fru och son till oss och pågavännen sa att jag skulle låsa dörrarna och inte öppna, att han skulle ha mobilen på, men var tvungen att gå upp till sin mamma som också blivit uppringd av vevaren som sagt saker som gjorde att hon satt därhemma och grät.

En dryg vecka har gått. Och nu verkar det som om allt skall fortgå som vanligt. Vevaren själv minns inte riktigt allt...
Jag fattar fortfarande ingenting om hur detta kan låtas gå obemärkt förbi.
Jag är fortfarande chockad.

Och jag förstår att det hela skaver rejält i vevar-familjen. Men den står oss nära och vi är utan tvekan indragna fast naturligtvis inte hela vägen till kärnan i vad det äktenskapet står eller faller i.

Det är så lätt att tro att man har kontroll över sitt liv.
I alla fall någorlunda.
Men vi påverkar och påverkas av våra medmänniskor i allt för hög grad för att vi skall kunna välja lindriga vägar genom livet.

Jag har nog alltid svårt att finna mig i den där ovissa fasen, och när det gäller detta har jag ingen som helst vare sig rätt eller möjlighet att ta mig ur den.

Pågavännen som är ansvarstagande gudfar till vevarn barn står standby. Redo när det krävs, var och hur och när det än krävs. Men han är en utpräglad jourmänniska. Han jobbar som jour och klarar att stänga av energipådraget när det inte behövs för att sedan accelerera det till topp när larmet går.

Jag är inte samma människa som han. Det gör mig ont hela tiden. I efterhand säger vevarens fru att hon förstår lite av mannens perspektiv också, att han visserligen beter sig omoget men ändå. För mig känns det som en tickande bomb, som en osäkrad handgranat. Jag vill kasta den långt långt ifrån mig och definitivt inte vara i närheten när det smäller.

Men jag kommer att vara i närheten när det smäller.
Och det är inte ett jädra jota jag kan göra år det.

För mitt alternativ verkar alltför känslokallt.
Att bara stänga av och skita i att andras liv har sin gång.

Jag mår faktiskt dålilgt av att lägga en blöt filt över alltihop och umgås som vanligt. Det kan jag inte riktigt stänga av. Ingen vill eller förväntar sig att man skall känna så - men så är det lika fullt.