October 2006 Archives

Är ondska ett sökande?

| | Comments (0)

"I sin tvingande lugna tillvaro började Dark att pika sin hustru, till en början var det inte av illvilja, utan för att testa henne, kanske för att finna henne. Han ville känna hennes hemligheter och drömmar. han var inte en man som nöjde sig med god morgon och god natt." s. 50 i Fyrväktaren

Underbar dialog

| | Comments (0)

"-(...) Hon säger att livet är en ständig skymning på väg mot natten. Hon har det broderat över spisen
- Tja, hon har väl aldrig varit speciellt optimistiskt lagd." s. 45 i Fyrväktaren

Historia som tröst...

| | Comments (0)

"- Varför kan du inte bara berätta en historia uan att börja på en annan historia?
- Eftersom en historia inte kan börja själv, lika lite som ett barn kan komma till världen utan föräldrar.
- Jag har ingen far
- Du har inte någon mor längre heller.
Jag började gråta och Pew hörde det och blev ledsen för vad han hade sagt, för han rörde vid mitt ansikte och kände mina tårar.
- Det är ännu en historia, sa han, och om du berättar dig själv som en historia känns det inte så farligt."

s. 29 i Jeanette Wintersons Fyrväktaren

Om viljan

| | Comments (0)

Efter att en god vän mejlat mig och berättat lite om psykosyntes så blev jag nyfiken, men har inte tagit mig tiden att riktigt sätta mig in denna metod ännu, utan satte mig nu bara och googlade lite på måfå...

Och fann en spännande tanke, att likna viljan med musklerna...hör själva:

"För att den inre förändringen skall bli synlig i vår vardag krävs att vi kan använda vår vilja. Enligt Psykosyntes kan vi lära oss att använda viljan på det sätt som tjänar oss och situationen bäst. Men precis som musklerna i vår kropp behöver vi öva."

Inhopp, bara hopp eller inte ens det...

| | Comments (0)

Sedan ett år tillbaka är jag timinhoppare vid behov.
Det är roligt när man får jobba, men också en konstig känsla att vara representant i en informationsdisk för en verksamhet som man inte är insatt i eller riktigt del av.

Mest har det ändå kännts roligt och innehåller också ett hopp om mer inför framtiden.

Vid dagens inhopp har jag fått veta två fel som jag gjort.
Inget jag kunde riktigt veta, men ändå.
Det får mig på ett uselt humör.

Jag tål ju i vanlig ordning inte riktigt kritik...
Men det kanske också bidragande att det är så få tillfällen som jag känner att jag har arbetskamrater så jag HATAR när de stunderna skall präglas av tråkigheter. Jag vill att min enda kontakt med världen utanför hemmet skall vara lustfylld och göra att jag kommer tillbaka hem med positiva intryck som berikar min vardag.

Idag blev det inte så - jag känner mig bara trött ledsen och sänkt.
Blä

Omtumlande besök i andevärlden

| | Comments (0)

Det är omtumlande att läsa mediet Bennys beskrivning av andevärlden.
Att det finns själar här på jorden som träffats i tidigare liv, att vi när vi dör går en andlig poängpromenad där våra vänner som gått före oss står för olika frågor som vi kan lära oss mer av. Att vi kan gå vidare till högre nivåer och att vi kan välja att ge oss in på ett annat äventyr i livet och ansluta oss till en ny grupp andar. Att vi medan vi är i andevärlden kan bestämma träff med andra andar i livet. Att vi väljer våra föräldrar för att lära oss något - eller för att lära dem något...

Jag VET att om denna tolkning av alltings mening och cykler stämmer så har jag och pågavännen varit tillammans på något sätt i tidigare liv. Jag tror att vi den gången hade motsatta kön mot vad vi har idag. Jag kände på något sätt igen honom första gången jag träffade honom och vår mening tillsammans fortsätter att vara så stark och rätt även om man hört att förälskelsefaser inte kan hålla i sig hur länge som helst så är våran ihållande ännu och nu närmar vi oss 3 års-dagen. Det finns ett unikt samspel och jag VET att jag har otroligt mycket att lära av honom, att jag behöver honom och att han kan lära mig vad kärlek är.

När jag läste i Bennys bok att en del andar väljer leva ännu ett jordeliv trots att de har möjlighet att gå vidare till ett högre stadie - bara för att de vill leva ett liv för att få med sig någon annan, så kändes det som att pågavännen gjort det valet för mig... ... men så slår det mig att det också kan vara jag som gjort det för honom, även om det är en förmäten tanke.

Saken är bara den att han är en sådan fantastisk människa att jag tror att jag omöjligt skulle kunna tänka mig att ge mig in i någon som helst ny fas utan att känna hans stöd och närvaro. Det känns helt enkelt inte rätt utan honom - men en känsla av total helhet och kärleksmirakel med honom. Sedan är man ju inte bara ande utan människa också så det är klart att det är vardag och att jag blir tjurig och orättvis mot honom emellanåt också - så är det att leva med en kvinna... ;)

Skyldig sig själv

| | Comments (0)

För andra gången denna vecka möter jag uttrycket att vara "skyldig sig själv". Först i intervjun jag citerade med Martin Stenmarck och nu i boken om Benny Rosenqvist. Martin menade att man var skyldig sig själv att tycka om sig själv och Benny säger att man är skyldig sig själv att leva sitt liv (s.122).

Och jag som ständigt spelar oskyldig, att jag inte är skyldig någon någonting och har rätt att skita i allt om jag vill. Det är mitt trots, som kan kännas kraftfullt ibland, men som lägger fällben på allt.

Intressant när man möter samma sak två gånger inom en kort tid. Det är någon som försöker säga mig något...?

Benny menar att man innan man föds har gjort upp en plan för sitt liv tillsammans med sin livsguide, så när ens ande förkroppsligas så finns det en rad uppgifter att ta itu med, saker som är meningen att man skall lära sig. Men bara för att ens ande har den agendan är det inte säkert att man som människa klarar av att ta det till sig...

Han menar också att det vi möter i våra liv inte skall ses som straff och belöningar, utan som lärdomar.
Trots mitt intresse för lärdom så har jag svårt att ta det till mig, på något verkar jag ha en försmak för det där med straff, bot och rening. Bara det att jag aldrig verkar nå till det där sista renande och befriande momentet.

Citat om skilsmässor, drömmar och ondska

| | Comments (0)

Ur boken om Benny Rosenqvists liv och mediala gåva: Överlevaren

Om skilsmässor s. 78:

" 'Vi som är skilda, är vi misslyckade?'
' Nej, tvärtom' svarar Benny, ' ni har lärt er mer om livet. Jorden är en skola där vi skall lära oss saker. Många säger efteråt att skilsmässan var det bästa som hänt dem, för då kunde de börja utvecklas.'"

Om drömmar s.80:
" 'Vad är drömmar?'
'Det är bilder av människor du mött i tidigare liv och som vill möta dig igen. Det kan också vara personer som lever på andra platser på jorden som du möter astralt, utanför era kroppar. Men drömmar är förstås också det undermedvetnas sätt att rena sig.' "

Om ondska s. 115
"...visst tror jag att ondskan och mörkrets krafter existerar i oss människor, när vi inte släpper fram våra goda sidor. Ondska är att använda sin ilska, sorg och besvikelse till att göra andra människor illa. Som en vän brukar säga: empatikortet är inte på plats."

Befrielse

| | Comments (0)

Det har gått 4,5 år sedan min skilsmässa.
Jag har sedan dess inte haft någon kontakt med vare sig min exman eller med den exväninna som han blev tillsammans med.
Med jämna mellanrum har jag drömt.

Först betade jag på något sätt av min relation till honom. Och en natt stod vi plötsligt mitt emot varandra och såg djupt i varandras ögon och kunde se bortanför våra roller i skilsmässan och se att vi värnade om varandra, men att vi inte kunde mötas för att allting som hänt var ivägen. Vi såg i varandras ögon att vi förstod och sett, sedan gick vi åt varsitt håll utan att se oss om och sedan dess har han inte varit med i mina drömmar.

Så till henne.
Det har gått från att jag skymtat henne och sprungit åt ett annat håll, till att jag drömt att jag sett henne men inte vågat gå fram förrän hon plötsligt varit borta igen. Och så härrom natten plötsligt gick vi längs en landsväg, jag frågade trevande hur hon haft det, hur det var med hennes nära och det visade sig att det hade hänt en riktigt traumatisk händelse (typ sådana som jag önskat henne under mina värsta hatfaser) och jag blev i drömmen helt förstörd. Jag ville aldrig att det skulle gå så illa, sa jag, inte egentligen. Och jag gav henne en tafatt kram, utan stormande innerlighet men ett tillräckligt tecken för att vi båda skulle kunna gå vidare trots den distans som rådde mellan oss och det obehag vi kände inför att vi kommit att befinna oss på samma grusade skogsväg.

Kanske var detta en sista dröm för att kunna lämna även henne bakom mig...
Det får framtiden utvisa.

Makt

| | Comments (0)

Att förhålla sig till makt och maktlöshet är spännande och en avgörande fråga för en människa. Både i de livsåskådningstankar som olika religionerna speglar med varför man skall använda sin kraft på ett positivt sätt och att man är fri att använda den negativt. Och att det även om man kan ha mycket makt ändå alltid finns någon som har mer, antingen om man ser det som att det finns en Gud, eller om man ser det som att oavsett hur mycket makt man har så är linjen skör till hotet om maktlöshet. Den mest skrämmande känslan. Men också en kittlande känsla eftersom den befriar från ansvar.

Och frågan finns ockå i de minsta och vardagligaste situationer. Vad gör man för att bruka sin makt väl - för frestelsen finns alltid där att använda den till egen vinning. Som till exempel i en relation, om jag är bättre på att argumentera, skall jag använda den makt som den förmågan ger till att slippa disken - om du är bättre på att tiga, skall du använda den förmågan på att skapa osäkerhet hos mig och därigenom förskjuta maktbalansen till din fördel. Det finns tusen sammanhang där detta spänningsfält berör våra liv.

Och jag kan tänka på det också i våra egenskaper som män och kvinnor. Att som man förhålla sig till sitt fysiska övertag och att som kvinna förhålla sig till hotet mot den egna integriteten som ständigt närvarande i den fysiska maktbalansen. Att ändå lita på, att ändå känna sig stark och likvärdig i en disbyt.

Och de klassiska könsrollerna där mannen med sin styrka skall försvara och värna familjen, medan kvinnans psykiska styrka tar hand om familjen fortlevnad i de s.k. mjuka frågorna - dvs typ alla andra frågor än direkt fysiskt angrepp, exempelvis mat på bordet, hyfs och social kompetens, upprätthållande av familjens kontaktnät, tradition och historia, kultur och välstånd.

Och mitt i allt det där JAG.
Under flera år under mina tonår var jag övertygad om att jag varit man i tidigare liv. Hela puberteten var en chock, att utvecklas från neutrum till "det svagare könet". Jag hade bilder av att jag varit våldtäktsman i tidigare liv och fått min könstilldelning för att lära mig nyanserna och samspelet i mitt tillyxade sätt att betrakta kärlek och sex och relationer. De här tankarna har vilat i många år nu, men återväcktes när jag kom mig för att läsa en bok där tidigare liv nämndes. Det är komplicerat, jag vill bara ha rätt och få min vilja helt enkelt - det känns som en stark inre ton i min själ. Men den är starkt förknippad med skuld och skam och att jag är här för att leva på något helt annat sätt.

Så jag har alltid flytt ansvaret. Jag vill att andra skall se att jag lever upp till deras förväntningar, men jag är livrädd för att kliva in och ta befälet över mitt eget liv. Rädd för att testa mina befogenheter, rädd att jag inte kan hantera dem och att jag skall missbruka dem och skada andra. Det finns inga skyddsmurar för min egen kraft och jag har inga försvarsmekanismer som kan skyla. Kanske var de starkare i tidigare liv - kanske har jag aldrig haft något tidigare liv. Men här och nu är jag en känslig jävel, som är rädd för min egen kraft och förmåga och som föraktar den rädslan och den jag är.

Att leva ärligt och vara sig själv, låter alltid som en varm sommarvind av själslig styrka. Men tänk om jag helt ärligt är ett sadistiskt och fördömande kräk? Vem tjänar på att jag lever ut det? Hellre gör jag mig mindre och maktlösare än vad jag är och fortsätter att leva ett förkrympt liv.

Mera blod

| | Comments (0)

Apropå gängbråk, firmor och våldsamheter i nyhetsrubrikerna så får man lätt uppfattningen att hela samhället är påväg att kantra, att vi har mer som söndrar än som binder oss samman i individualismens tidevarv. Det är lätt att förfäras för mig som tycker att det är tillräckligt svårt att leva ett liv utan att såra någon medmänniska även utan att aktivt behöva söka upp konflikter.

Men så hörde jag en äldre man på radio som berättade om livet i Malmö när han var barn för sisådär 80 år sedan. Vad gjorde ni? var frågan och han skrockade och sa att det fanns inte så mycket att göra och de hade inte så mycket pengar så de brukade träffas och slåss. Och jag undrade om det bara är upprördheten som ökat med åren - inte våldet.

Tog upp det med pappa när vi sågs för jag minns att han berättat om sin uppväxt på söder i Stockholm att de som bodde på andra sidan Götgatan gärna skulle ges ordentligt med stryk. Och han sa att visst var det så, man träffades och slogs och alla stod runt och skrek "Mera blod, mera blod". Men påpekade hela föräldragenerationen som idag är 60+ på den tiden hade man vunnit när den andre bloade (blödde) och då var slagsmålet klart. Idag finns inte samma slagsmålskultur, nu sparkar man på den som ligger och hoppar man på den liggandes huvud, det finns inga spärrar och bara döden verkar gillas som utgång.

Filmvåldets bild av vad en människokropp tål har slagit igenom. Och lever i vi filmens värld så tappar vi ett viktigt och avgörande uns av verkligheten.

Dagens citat

| | Comments (0)

"Men något morfar sa till mig har etsat sig fast: Det man är skyldig sig själv i hela livet är att tycka om sig själv. Gör man det är man oftast en lycklig människa och gör bra saker. "

Martin Stenmarck intervjuas av Michael Nyqvist i Svd.

Angående gårdagen

| | Comments (0)

Dr Phil brukar säga att det ibland är så att man vill väl när man klappar någon på ryggen, men att personen i fråga är solsvedd och bara kan känna smärtan. Och att detta är en slags fysisk liknelse på hur det kan vara även med människors psyken.

Jag tror gårdagens inlägg var ett sådant exempel för min del.

Och inatt drömde jag en helt skruvad version av det hela, där en främmande kvinna kom hem och sa att pågavännen bjudit henne att sova över. Hon var snygg och poppig, och jag var sarkastisk, grov och förbannad. Slängde igen dörren efter att ha släppt in henne eftersom det tydligen var det billiga lördagsnöje pågavännen bokat in och drog av hela dörren på den taxi som hon kommit i till den oskyldiga taxichafförens förfäran. Skällde och gapade på en frågande pågavän och undrade sedan i tysthet vart sjutton jag själv skulle sova någonstans.

Sedan visade det sig att han bjudit hem henne för att hon var tidigare elitidrottare och hans systersöner kunde ha nytta av hennes träningsråd. Hon var hemskt rar och hela min existens kunde uttryckas i ett stort förhastat och nattsvart OOOPS!

Utdraget

| | Comments (0)

I somras väcktes en väninnas funderingar kring om hon ville vara i den relationen hon är i. I mina öron lät det som att det börjat som oskyldigast. Och sedan kom det intressanta...

Hur hanterar man sitt tvivel?
Genom att bita ihop om det tills det exploderar, älta det i tystnad eller aktivt söka sig ut efter råd?

Jag vet att jag en gång påbörjade en bok av Sartre, han menar som jag förstod det att livet består av val och att vi även då vi väljer bort vår valmöjlighet ändå väljer. Han gav också exempel på situationer där någon kom för att be honom om råd, och han helt krasst sa att han inte behövde ge något råd, för rådfrågaren hade egentligen redan valt redan då han/hon valde sin rådgivare.

Och så verkar det faktiskt vara.
Jag har således två väninnor i mitt liv som står inför ett uppbrott.

Den ena har jag följt närmre och det har pågått under en längre tid, hon har valt att prata timme ut och timme in om sitt tvivel, om att det är svårt att bryta upp. Men säger man till exempel att det kanske går att hitta en lösning och hitta tillbaka till varandra, så blir hon tyst en kort stund innan hon får in samtalet på sin egen tankebana igen. Menar att hon faktiskt inte har lust att lägga ner det jobbet.

Den andre har jag känt längre, men har på större avstånd och hennes tvivel är av senare dags datum. Hon började ganska snabbt att sondera terrängen utanför. Jag vet att den frågan finns även för den förstnämnda kvinnan, men hon har inte alls på samma sätt sökt runt på nätet för att se hur "marknaden" ser ut. Jag hytte med mitt finger och sa att vad du än gör lek inte med elden och sätt krafter igång som du sedan inte kan hantera. Du gör dej själv en otjänst. Sedan har jag inte hört något. Nu tror jag inte hon är ute efter mina råd längre, utan bara tröst.

Och fy fan vad jobbigt det är med denna utdragenhet. Särskilt i det första fallet är jag klart mätt nu. Samtidigt är det något meditativt harmoniskt över att se att människor faktiskt inte gör förhastade beslut trots att vi lever i en sådan otroligt snabb tid där snabb behovstillfredställelse är mer regel än undantag.

Lättad

| | Comments (0)

Pågavännen har inte berättat så mycket om sitt tidigare liv. Han har varit singel och han berättade tidigt att de känslor han hade för mig var känslor som han inte känt för någon på typ 20 år. Klart att jag undrat. Främst kring vad som gjort att han kunnat hålla sig borta från kärleken så länge. För mig är det ett mysterium som jag på inget sätt kan relatera till eftersom jag oavsett hur bränd jag känt mig - alltid har sökt mig tillbaka till elden.

Så vet jag att det funnits kvinnor. Kanske var de mest vänner som han haft, men jag kan ju som sagt inte riktigt relatera till det på det enkla sättet eftersom jag alltid ställt till det även i mina vänskapsrelationer med motsatta könet. Testat, fantiserat, frestat och levt ut utan att på allvar se och respektera den vänskap som människan inom männen givit mig.

Så har plötsligt en av de få kvinnor jag anat i hans liv dykt upp och jag har att välja vilken del hon skall ha i vårat liv. Jag skäms givetvis för att jag är svartsjuk. Jag är grymt svartsjuk. Eller kanske är snarare känslan den att jag är rädd, fruktansvärt rädd, att förlora ännu en kärleksrelation till följd av att jag bjuder in en kvinnlig vänskap i vår vardag. När exmaken lämnade mig för min väninna förlorade jag förutom honom - och henne - även den bild jag haft av att ett äktenskap är en stabil skuta som klarar sina stormar. Nu vill jag inte pröva denna nya kärleksrelations hållbarhet i alltför hårt väder, samtidigt vill jag inte sluta leva. Inte få min krampaktiga rädsla att få honom att helt vilja lämna skutan.

Jag vill självklart leva öppet och ärligt tillsammans med pågavännen.
Men en del känslor är svårare att stå för än andra.
Och dessutom - hur kan jag veta att det gagnar oss att vara öppen med dessa jobbiga känslor. I efterhand har jag ofta tänkt att det var den öppenheten som liksom föste exmaken i armarna på vänninnan. Jag sa att jag var rädd att deras relation skulle barka iväg och han sa att det inte var någon risk - sedan visade det sig att det inte bara var mig han försökt övertyga under de där samtalen...

Så var vi hembjudna på fika till den här kvinnan.
Hade inte mitt förflutna skavt skulle jag ha haft lättare att direkt ta henne till mitt hjärta. Nu var min energi främst fokuserad på att vara välvillig och öppen utåt för att bita ihop och genomleva en inre kramp - kamp.

Dessutom skulle jag iväg från fikat igen och lämna pågavännen hos henne. Det var lite bråttom att ses, annars hade vi valt en annan dag, men nu var det som det var.

Och vi fikade och jag bröt upp.
Och pågavännen bröt upp samtidigt även om vi skulle åt olika håll.

Väl hemkommen visste jag inte hur jag skulle säga att jag blivit glad utan att säga att jag varit pinsamt svartsjuk. Men jag behövde säga att jag var glad. Exmaken skulle aldrig någonsin gjort det valet, han hade ingen som helst förståelse för att jag fann det lite olämpligt med vissa vänskaper över könsgränserna. När jag sa att jag var glad för att han gått samtisigt sa pågavännen enkelt att det inte var någon mening med att sitta där utan mig, att det var roligare att bjuda igen någon gång när jag kunde vara med. Behöver jag säga hur värmen spred sig i kroppen, ungefär lika vackert och gott som hans leende när han förstod att jag varit svartsjuk.

Tänk att jag hamnat i en liknande situation igen. Vad är det som det är meningen att jag skall lära mig? Förutom att pågavännen bevisar sig vara den rätte för mig minst en gång om dagen och jag älskar honom mer varje gång jag inte tror att det är möjligt?

Idag promenerade jag med tjejen i över en timme.
Vi är öppna och käcka båda två och pratade om både allvar och lättsamheter. Hon berättade att hon inte varit mogen för en ny relation efter ett stort svek, men att det varit gott med den perioden när hon och pågavännen träffats en del eftersom det var en avslappnad manlig vänskap som gett hennes dotter en god mansbild utan att hon själv behövde engagera sig så mycket känslomässigt.

naturligtvis kan jag aödrig veta om det inte hände något mellan dem någon gång, men ingen av dem ser det som att de har någon gemensam Historia som är något märkvärdigt och laddat.

När jag kom hem så kände jag mig bara lugn.
Kanske lärde jag mig att det är ok att jag värnar om vår relation, att jag inte gör det bäst genom att hålla krampaktigt i den och vara rädd. Utan att det bästa istället är att leva rakt tillitsfullt och ärligt.

Att lita på utan att ta för givet.
Det är en balansgång.
Självklart är detta lättare i den här fasen i en relation, pågavännen har större förtroendekapital än det exmaken hade, han låg ju på minus när vi började umgås som mest med min väninna. Att ligga på minus i en relation kräver betydligt mer än att bara leva vidare. Det viktigaste är kanske att fortsätta och fortsätta och aldrig sluta fylla på relationen, bekräfta den andre och få honom att känna sig sedd, älskad och behövd.

Detta lär man sig kanske inte en gång för alla.
Det behöver man lära sig gång på gång varje dag.
Men förhoppningsvis har den hårdaste vägen till den lärdomen redan passerats... :)

Indragen

| | Comments (0)

Förra helgen fick jag under en glad fest plötsligt veta att saker hänt i en annan del av festen som gått mig helt förbi. Någon med dåligt ölsinne hade börjat veva och pågavännen gick emellan och det blev bråk och vevarens fru satt hos några vänner och grät och vevarens vapenskåp hade låsts av sonen i familjen.

Så kom pågavännen och hämtade mig.
Jag var chockad.

Ett så abrupt brott mot den oändligt sköna feststämning som jag var i.
SÅ fick jag hämta hem vevarens fru och son till oss och pågavännen sa att jag skulle låsa dörrarna och inte öppna, att han skulle ha mobilen på, men var tvungen att gå upp till sin mamma som också blivit uppringd av vevaren som sagt saker som gjorde att hon satt därhemma och grät.

En dryg vecka har gått. Och nu verkar det som om allt skall fortgå som vanligt. Vevaren själv minns inte riktigt allt...
Jag fattar fortfarande ingenting om hur detta kan låtas gå obemärkt förbi.
Jag är fortfarande chockad.

Och jag förstår att det hela skaver rejält i vevar-familjen. Men den står oss nära och vi är utan tvekan indragna fast naturligtvis inte hela vägen till kärnan i vad det äktenskapet står eller faller i.

Det är så lätt att tro att man har kontroll över sitt liv.
I alla fall någorlunda.
Men vi påverkar och påverkas av våra medmänniskor i allt för hög grad för att vi skall kunna välja lindriga vägar genom livet.

Jag har nog alltid svårt att finna mig i den där ovissa fasen, och när det gäller detta har jag ingen som helst vare sig rätt eller möjlighet att ta mig ur den.

Pågavännen som är ansvarstagande gudfar till vevarn barn står standby. Redo när det krävs, var och hur och när det än krävs. Men han är en utpräglad jourmänniska. Han jobbar som jour och klarar att stänga av energipådraget när det inte behövs för att sedan accelerera det till topp när larmet går.

Jag är inte samma människa som han. Det gör mig ont hela tiden. I efterhand säger vevarens fru att hon förstår lite av mannens perspektiv också, att han visserligen beter sig omoget men ändå. För mig känns det som en tickande bomb, som en osäkrad handgranat. Jag vill kasta den långt långt ifrån mig och definitivt inte vara i närheten när det smäller.

Men jag kommer att vara i närheten när det smäller.
Och det är inte ett jädra jota jag kan göra år det.

För mitt alternativ verkar alltför känslokallt.
Att bara stänga av och skita i att andras liv har sin gång.

Jag mår faktiskt dålilgt av att lägga en blöt filt över alltihop och umgås som vanligt. Det kan jag inte riktigt stänga av. Ingen vill eller förväntar sig att man skall känna så - men så är det lika fullt.

Paradisgatan

| | Comments (0)

Läste att ordet paradis kommer från persiskans ord för trädgård.
Det är ju rimligt med tanke på att Mosebok talar om det som en slags trädgård.
Men är det en trädgård jag strävar efter, som någon strävar efter?

Träffade i veckan en tjej som också kom från Göteborg och hux flux visade det sig att hon också bott på Paradisgatan i HSB-föreningen Betel högst upp på Masthuggsberget. Det var ett mycket märkligt sammanträffande inte minst för att hon också flyttat till Skåne förra sommaren.

Min reflektion för mig vidare till varför jag knutit mig så fast vid Paradisgatan, det var ändå 10 år sedan jag flyttade därifrån, och det var bara 3 år som jag bodde där. Visserligen är alla goda ting tre, men jag anser inte nödvändigtvis dessa tre år som de bästa i mitt liv. Kanske är det just tanken att jag flyttade dit när jag flyttade hemifrån, försökte skapa mig en egen idyllisk trädgård och ett eget idylliskt liv. 3 hjärtesorger senare kändes trädgården för trång. Liksom Eva i lustgården ville jag smaka nytt och mer av livet. Och på samma sätt som hos Adam och Eva så uppstår kanske alltid hos en människa en längtan och saknad efter det enkla och okomplicerade i den trädgård man skapades i, där man själv var centrum och totalt självklar precis som man är.

Att återfinna den känslan igen även om man med tidens alla olika möten med andra människor och idéer inser att det inte finns något självklart rätt i ens eget sätt att se på världen, att det finns fler andra synsätt och perspektiv än man kan överblicka. Och med hela den mångfasetterade verkligheten behöver man både finna kraft att våga tro sina ögon och på sin rätt att ha en egen version och tolkning, och trots att man kan ha djupt fel och orätt i andras ögon ändå erkänna deras version utan att nödvändigtvis automatiskt vare sig ge avkall på eller försvara sin egen sanning.

Jag har hela tiden tänkt att jag vill försöka leva som om jag såg ljuset framför mig och försöka följa det till paradiset. Som om paradisgatan betydde just vägen till paradiset, men nu inser jag att det lika gärna kan vara så att paradisgatan leder FRÅN paradiset, från allt det självklara och naturliga till det medvetna och identitetssökande egna valet. Valet ackompanjerat av tvivel och tro - och aldrig någonsin enkelt. Alltid åtföljt av behovet av att ha mod att förlora sig själv för att vinna.

Vinna tillfredsställelsen av att vara i närvaro av sig själv, sin mening, sin kraft. Kanske till och med befinna sig i paradiset i enlighet med den där andra definitionen jag hört av vad det innebär, nämligen att det skulle betyda att vara i kontakt med Gud.

Vad kan man göra...

| | Comments (0)

Det är märkligt att bo i en kommun i en kommun som knappt märks på riksnyheterna och se vad som krävs för att den skall få mediefokus.

Nyhetsrapporteringen är Stockholmscentrerad, det är inget nytt och kanske inte ens märkligt eller icke önskvärt. Det som blir märkligt är när någon utifrån förfasar sig utan att sätta sig in problematiken eller komma med något förslag på en mer kostruktiv lösning.

Att flytta till Skåne kändes för mig lika exotiskt som om jag skulle ha flyttat till Afrika, även om kanske inte alla skåningar är lika överens om att se sin bygd som så främmande och exotiskt och icke-självklar. Jag vet att det är samma land och att jag utseendemässigt kan smälta in, men så fort jag öppnar munnen märks det att jag inte är härifrån. Det är inte bara språkmelodin och uttalet utan också ett annat sätt att uttrycka sig. Till exempel sedan att kalla sina föräldrarna för mor och far. Det har jag tidigare uppfattat som ålderdomligt - men här är det inte helt ovanligt, inte i min egen generation och man hör även små barn ge kalla på mor och far.

Men den stora lärdomen, den som kommer ta tid att sjunka in på allvar, är att det inte är de med olika sociala och ekonomiska problem som är undantagen. Det är mitt liv som är ett undantag från hur de allra flesta människor har det.

Den som arbetar i skolan får försöka svara på frågan om hur man kan lära sig något i skolan när man inte sovit för att mamma haft så många karlar hemma på natten.
Den som arbetar på skolan får försöka svara på hur man skall skapa trygga individer när alla stjäl från alla, även vänner. Även då man VET vem som stulit den ovanliga jackan, så kan man inte göra något - inte ens de vuxna kan göra något för den bärs idag av en värstingkille, som har en värstingstorebror och en pappa som det kan straffa sig jävligt mycket att stöta sig med, för han har både flotta bilar och kontakter i kretsar som man inte ens vill veta att de finns.

Handlar det om invandring? rasism?
Nej, det handlar om att samhället inte har kontroll. Och ingen vill väl att samhället skall ha total kontroll, men vem vill leva i ett samhälle där spelreglerna hårdnat bortanför alla möjligheter att skydda sig själv, sin egendom eller sina nära och kära.

Den otryggheten som råder skapar som jag ser det stora behov, antingen av att avskärma sig från samhället helt för att bygga upp sina egna alternativa styrkor - eller att frustrerat försöka säga att samhället måste bli starkare, tydligare, strängare, hårdare?, gynna dem som vill ställa upp för det gemensamma och missgynna dem som förstör.

Jag hörde en lokal journalist igår som gjorde sin analys av valet som sådant: att de som var missnöjda med integrationen och som bor i de rikare områdena av kommunen röstade på fp, medan samma missnöje i andra stadsdelar ledde till en röst på sverigedemokraterna. Och nu finns alltså två partier i fullmäktige som blivit inröstade för att rätta till ett problem och frågan är om de kan samarbeta eller om de klyftor som finns mellan stadsdelarna är större än viljan att kavla upp ärmarna inför de frågor som är helt överhängande här i stan.

Jag som nyinflyttad har uppfattat att skillnaden mot socialt segregerade områden i storstäder och situationen här i stan är det här är innerstan som blivit det fattiga området och det påverkar således hela stan. När jag bott i storstäder så har man också hört om uppgörelser i undre världen, pubar och dansställen lägger ner för att de inte har råd med tillräckligt många vakter för att besökarna skall känna sig trygga, skottlossningar, hot osv osv. Men där har det alltid varit i en annan avsides del som jag inte kunnat relatera till. Här sker det mitt i centrum och de som bott här i hela sitt liv känner inte igen sig och tycker att deras levande trygga stad förstörts.

Vad valutgången skall leda till vet inte jag. Journalisten jag stötte på menade att detta var ett startskott som MÅSTE leda till att Sverige inser att integrationspolitiken inte fungerar. Det behövs en hel rad obekväma beslut menade han och om dessa inte tas så kommer vi ha frågan i skarpläge i riksdagen efter nästa val.

Journalisten sade sig också ha hört invandrare undra varför de skulle fortsätta arbeta inom vården, med att ta hand om alla inskränkta pensionärer som röstat på Sverigedemokraterna.

Men det är inte bara så, det är också invandrare som röstat på sverigedemokraterna för att de tycker att andra invandrare förstår deras egna möjligheter att leva och verka här. Som jag ser det är det ett socialt problem snarare än ett etniskt. Men om man inte tar itu med det så kan det ta sig vilka uttryck som helst, för alla vill hitta någon gemenskap att känna sig trygg och RÄTT i.

Detta är svåra frågor. Och samtidigt känns det när jag skall försöka formulera dem som att den största delen av energin går åt, inte till att finna lösningar, utan till att uttrycka dem på ett politiskt korrekt sätt. Den som inte känner vikten av den balansgången är friare och får mer kraft. De kan förlösa en lättnad hos dem som känner att det äntligen finns ord på det de upplever, den verklighet de kan relatera till och den upplevelse de vill få förståelse för och bli sedda i. När kraften läggs på att formulera sig på slak lina, så kan den kraften inte användas till att lösa problemen. Och det görs heller inte. Och det är faktiskt farligt, för man löser inga problem vare sig genom att stigmatisera dem eller genom att blunda för dem.

Konfliktlösning kräver tvärtom respektfulla samtal som kan bygga upp en förståelse och förtroende nog för kompromisser. Det finns mycket att göra.