Varför hör du aldrig av dej...

I min vänkrets är det för de allra flesta så att livet rullar på lite snabbare än man hinner med. Och att ingen av oss riktigt klarat att sätta ner foten och säga att mina vänner är viktiga för mig därför avsätter jag X% av min lediga tid för att umgås och hålla kontakten, visa att de betyder mycket för mig och för att jag själv mår bra av att fylla på med positiv energi så som det görs med goda vänner.

Ingen gör det, vi vill alla mer än vi förmår och alla har lite halvdåligt samvete för det, men alltihop bygger på att vi alla är införstådda med det och vi köper varandras ursäkter och vet hur det är.

Så idag frågar en mer nyfunnen vän om jag gillar att umgås med henne och varför jag i så fall inte hör av mig.

Jag kände mig helt ställd.
Frågan är lysande, den är ärlig och också en kärleksfylld hand utsträckt efter att få veta att hon verkligen har den responsen från mig som hon hoppats.

Ingen av ursäkterna som brukar fungera som underförstådda, kändes rimliga och fungerande. Egentligen kände jag bara djup skuld. Det är en person som betyder väldigt mycket - i princip avgörande mycket - för mig. Och jag har genom mitt sätt fått henne att tvivla på det. Det känns faktiskt helt bedrövligt.