Liknelser från Becks granne

Ett Guds ord om söndagen nådde mig...
...inte från kyrkbänken, utan framför Beck-filmen.

Grannen på balkongen med sin stänkare som sa att han inte var religiös riktigt, men ändå följde Gud så som måsarna följer Färjorna.

Martin Beck lyfte ögonbrynet och grannen förtydligade,
att han liksom höll ett avstånd, men ändå följde den riktning Gud tagit ut.

Mycket vackert.
Borde hålla i vilken predikan som helst.
Ödmjukt också, inte så där gåpåigt religiöst som jag har en sådan stark tendens att förakta (iofs för att jag skulle vilja känna så), det där: Jag vet vart Gud vill att jag skall ta vägen så jag flyger före och låter Gud vara strålkastarljuset som söker och belyser mig över de mörka vattnen...

Apropå förra inlägget så kanske det är så där jag känner ibland,
men då förlorar jag vingarna och förvandlas till ett stelt stirrande rådjur mot ljuset.

... och kanske är det då Herren lyser sitt ansikte över mig
och jag skamset inser att jag inte vetat min plats som fattig och syndig människa, och är beroende av nåden,
och vad handlar detta med nåd om?
om det jag inte förtjänat, men ändå behöver...