Att ta ett beslut om ett nytt liv

Började läsa Sanna Ehdins nya "Sluta kämpa - börja leva! : Var sann mot dig själv och lev livet fullt ut" och där skriver hon något mycket intressant om detta med att fatta beslut. Hon skriver att vi ofta redan fattat ett beslut som vi behöver lokalisera och ompröva innan vi kan hålla oss till ett mer nytaget beslut.

Och jag känner att det är just så som detta med överviktsproblem ser ut.
Det är som att det finns något annat starkare beslut som jag alltid faller tillbaka på.

Man hör ofta framgångssagor som ser tillbaka och inte kan fatta hur de kunde låta det gå så långt. Och på samma sätt ligger hela tiden tanken där - både den jag har om mig själv och den jag tror att andra har - varför GÖR hon ingenting åt det. Hon vill nog inte tillräckligt.

Och jag kan hålla med, antingen gör man något åt det eller så ser man till att vara nöjd som det är. Att bara gå och vara missnöjd är ju skit.

Å andra sidan måste jag fråga mig vad detta med att vilja tillräckligt egentligen är. De senaste 20 åren har jag velat hela tiden. Det är ju ganska mycket vilja. Och går det 20 år till så kommer det vara ännu mer förstås - men det innebär inte att jag får resultatet jag vill uppnå.

För att nå resultat behöver man även GÖRA något.

I hela min person finns en tyngd, som att jag väntar på att bli förlöst. Komma till skott. Och jag kan inte förstå varför jag inte lyckas kasta mig ut och leva. Men jag kan inte det. Jag håller mig tillbaka (och det är kanske det som är det beslut som jag tagit och som jag alltid faller tillbaka på?)

Det är till synes helt ologiskt att jag inte bättre fullföljer det som börjar rulla på och gå bra. Men jag kan inte. Det är som att glida fram i ett härligt landskap på sköna vägar och känna sommarvarm vind leka i håret och foten passionerat sänka sig över gaspedalen i en känsla av flow och lust, och så
plötsligt
handbromsen i.

De säger att man skall skratta när man faller, se vad man kan lära sig och sedan gå vidare med sin nya utvecklade kunskap. Men jag ligger alltid kvar i diket och tror att jag har dött. Och så dröjer det innan jag fattar att jag lever och då infaller samma scenario igen.

Det är det där beslutet med handbromsen som jag behöver ompröva, men jag vet inte riktigt vad det beslutet innebär.

Och just nu ser jag kruxet med att AGERA,
som att jag inte vill hamna i JOJO-facket.
Det händer otroligt många människor,
men jag vill inte fortsätta vara en av dem.

Det är ett elände med vikten för det är så synligt. Ojoj vad du har gått ner! säger alla.
... och sedan blir det tyst.

Och jag vet inte om jag klarar att vara så synlig i mina misslyckanden. Kanske skall man helt enkelt vända på det... och säga att det som syns inte är mina misslyckanden, utan att jag har lyckats många gånger.

Det är i alla fall klämkäckt.
Men räcker det för att skrida till handling?