Aningen eller - igen

Jag har verkligen problem.
Och mitt problem är att jag gör saker till problem.
När jag pratar med andra så ser de inte samma ofantliga hinder eller samma gastkramande utmaning i mitt liv som jag gör.

Kanske är en del av detta just att det inte är deras liv det handlar om - det brukar vara lättare att ge råd utifrån än att förverkliga innifrån... men är det bara det eller borde jag spärras in på institution och bli botad med elchocker?

Idag verkar det som att allt det jag burit i någon månad helt enkelt är en stressad andnöd över att inte ALLT gjordes redan igår. Det är INTE konstruktivt och ger INTE energi att kavla upp ärmarna och ta tag i saker.

Först ville jag inte prata,
för jag visste att min väninna skulle säga som det var.
Att jag egentligen BARA har att sätta igång,
och jag trodde mig inte om att fixa det - så jag ville inte öppna mig
utan bara stänga ute - eller kanske stänga inne...

När hon sedan sagt det - och jag hade fått formulera det.
Så kändes det som en lättnad.
Och summan av kardemumman var att det jag inte fått gjort på flera år kanske inte är rimligt att plötsligt fixa på fem dagar denna vecka.

Nej det är det inte.
Men visst vore det väl kul om det gick,
kan Jack Bauer rädda världen en gång per säsong så borde väl jag kunna...
Å andra sidan är - förutom att han är en fiktiv person - jag och Jack inte lika när det gäller någonting annat, så varför skulle vi plötsligt vara lika när det gäller detta?
Det är bara det att han lever så effektivt liksom, ingen vardag, inga själsdödande obetydligheter som tar fokus från det viktiga eller som degraderar hans person till en säck potatis framför dumburken. Ingenting sådant. Bara så där intill döden rakryggat och tydligt arbete, med mål som helgar alla medel.

Och själv står jag och funderar över medlen så mycket att jag ibland helt glömmer att jag har mål... Och när jag kommer på mig själv så föraktar jag mig för att de inte är uppnådda.

Jag är inte lika säker som Bauer på att målen alltid helgar medlen,
kanske vill jag vara lite mer Boye,
ni vet, vägen är målet och i sig självt mödan värd.

Men vad gör man när man vill byta väg innan målet är uppnått?
Eller när man behöver nå målet för att komma till den väg man vill gå?
Jag vill bara vara någon annanstans i livet
NU.
Och det är väl därför som jag snubblar hela tiden,
för att jag har bråttom och i huvudet redan är någon helt annanstans än där mina fötter rör sig.