September 2006 Archives

Bokcitat

| | Comments (0)

"Vi har rört om jorden så våldsamt att vi väckt barnens grymhet till liv." s. 61

"Hur man än anstränger sig att leva ett enda liv, kommer andra att se tusen andra liv i det, och det är därför man inte kan undvika att göra varandra illa." s. 76

Ur Alessandro Baricco "Utan blod"

Ett dygn i Landskrona

| | Comments (0)

Natten till söndagen var det inbrott på företaget där pågavännen arbetar. Ingen polis kom till platsen eftersom de hade fullt upp med att ungdomar gick omkring i staden och sköt skarpt i luften. Alla vet väl på ett ungefär hur många polisbilar som finns att tillgå - och förmodligen särskilt de som ser som sin livsuppgift att undvika polisen. Det är inte svårt att slå ut en hel småstad egentligen, om man nu är ett större gäng som vill leva efter sina spelregler snarare än samhällets.

Vid lunchtid firade vi födelsedag för släktens förstagångsväljare, i hans klass är många Sverigedemokrater. Och jag har också förstått att de är populära bland äldre i kommunen som sett sin trygga arbetssamma stad totalt falla i händerna på gängen.

Högstadiekillen i familjen kommer att få en tidigare slagkämpe i sin klass.
Hans klass är tillräckligt lugn för att kunna vara en bra miljö för killen som tidigare gjort sig känd för diverse knivmisshandlar. Självklart skall en 13-åring få chansen att byta bana i livet. Det kan bli väldigt bra för honom. Men på vilket sätt är detta gynnsamt för den övriga klassen? Vad är deras självklara rätt? Att deras studiemiljö skall värnas? Deras kamratkrets behållas trygg i en otrygg och turbulent ålder?

Vad gör man åt sådana här problem?
Jag tycker att en klok åsikt som jag hörde sammanfattar min egen;
Det finns problem, men man kan inte lösa problemen om man utesluter en del människor från att vara en del av lösningen.

Inatt stod valbeskedet klart för kommunen jag bor i; 22% av rösterna i kommunalvalet gick till Sverigedemokraterna. Och de delar därmed andraplatsen vad gäller att vara kommunfullmäktiges största parti med folkpartiet. Blocken ligger helt lika och så finns miljöpartiet och Sverigedemokraterna med ett respektive tolv mandat. Kanske löser man beroendet av SD-stödet genom en koalition, vad vet jag?
Jag tänker inte moralförfasa mig - för det tjänar inget till - och andra kan det bättre. Jag vill istället säga att det skall bli intressant att se om och hur poltiken i kommunen kommer att reda ut de problem som finns här. Som relativt nyinflyttad har jag inte mycket till historik eller personkännedom om poltikerna här, men vad jag har förstått brukar de flesta partier ha svårt att välja att samarbeta med Sverigedemokraterna.

Om en femtedel av befolkningen tycker att de vill bli representerade av dessa, så känns det dock väldigt odemokratiskt att sätta näsan i vädret och neka. Jag tror ändå att det är tydligt varför de fick röster och vad det är folk vill råda bot på. Jag vet inte riktigt om någon har grepp om de konkreta metoderna för att lösa de problem som finns. Hade det varit enkelt hade det väl redan varit gjort.

Vill någon göra inbrott eller slå ner någon så hjälper inga galler, pepparsprejer eller larm i världen och frågan är om vi skall leva i ett samhälle som beväpnar oss till tänderna och är rädda för varandra, eller om vi skall försöka att leva lyckliga trots att vi inte är trygga.

Och om vi väljer det sistnämnda - hur kan vi göra det utan att vara överseende och tillåtande till att någon med andra förutsättningar än oss själva väljer att göra oss illa? För det finns inte en chans i världen att ge upp och tycka att det är OK. Det kan det aldrig någonsin vara.

De få kan alltid förstöra för de många - det vet vi alla sedan skoltiden.

Problemet är när man delar upp detta i vi och dom och placerar in fler i dom-gruppen än vad som är befogat, det ser jag som det stora problemet med Sverigedemokraterna. Ingen mår bra av att bli oskyldigt anklagad och att folk skall må dåligt på orättvisa grunder är inget jag vill sätta i system - vare sig för nya eller gamla svenskar.

Arbetsmarknad

| | Comments (0)

Dagsläget är som sådant, att det finns en chans för mig att få en 50%-tjänst, men det är under förutsättning att en annan person kan få tjänstledigt på halvtid. Hon vill trappa ner och har bara ett par år kvar till den pension som hennes man redan har. Än så länge har hon inte fått något riktigt gensvar hos sin chef.

Vad är det som gör det där?
Detta att arbetsgivare så ogärna anställer två 50% istället för en 100%, finns det någon ekonomisk anledning till det? Det är svårt att tro att det skulle vara ren illvilja. Och rent samhällsekonomiskt vore det väl toppen om fler - istället för färre - ville dela på jobben så. Jag inser att det inte funkar med alla typer av tjänster, men där det går och där vilja finns, kan jag inte se vad problemet vore att släppa in en arbetsmarknaden och låta en annan som vill det med ålderns rätt kunna få mer välbehövlig fritid.

Om man fick gå på halvtid när man fyllde 60, så skulle det kanske kännas mer realistiskt och roligt att jobba till 67 eller ännu längre. Men det är sorgligt att de som egentligen inte orkar eller är motiverade att fortsätta jobba längre av ekonomiska skäl tvingas vänta med sin pension.

Pågavännen är inställd på att börja trappa ner vid 55 och sluta jobba så tidigt som möjligt. Hans pappa fick chansen att gå i pension vid 58 och tack vare det så fick han ett par härliga år med sin trädgård och sitt fiske innan han dog alldeles för tidigt - ungefär samtidigt med ordinarie pensionsålder.

Jag önskar jag hade någon sådan plan att jobba för, men mitt oranga kuvert och min situation på arbetsmarknaden gör att mitt krut ligger på att komma in - inte på hur jag skall kunna komma ut på andra sidan arbetslivet...

Storpotäta...

| | Comments (0)

putt putt putt... nu är den här - storpotäta

Varför hör du aldrig av dej...

| | Comments (0)

I min vänkrets är det för de allra flesta så att livet rullar på lite snabbare än man hinner med. Och att ingen av oss riktigt klarat att sätta ner foten och säga att mina vänner är viktiga för mig därför avsätter jag X% av min lediga tid för att umgås och hålla kontakten, visa att de betyder mycket för mig och för att jag själv mår bra av att fylla på med positiv energi så som det görs med goda vänner.

Ingen gör det, vi vill alla mer än vi förmår och alla har lite halvdåligt samvete för det, men alltihop bygger på att vi alla är införstådda med det och vi köper varandras ursäkter och vet hur det är.

Så idag frågar en mer nyfunnen vän om jag gillar att umgås med henne och varför jag i så fall inte hör av mig.

Jag kände mig helt ställd.
Frågan är lysande, den är ärlig och också en kärleksfylld hand utsträckt efter att få veta att hon verkligen har den responsen från mig som hon hoppats.

Ingen av ursäkterna som brukar fungera som underförstådda, kändes rimliga och fungerande. Egentligen kände jag bara djup skuld. Det är en person som betyder väldigt mycket - i princip avgörande mycket - för mig. Och jag har genom mitt sätt fått henne att tvivla på det. Det känns faktiskt helt bedrövligt.

Rätt saftig orm...

| | Comments (0)

... som verkar ha ett tvångsmässigt förhållande till mat,
eller vad skall man kalla det när man äter mer än vad som är rimligt...
Se själva

Intressant sätt att hantera livet

| | Comments (0)

"När han är med i teve är det vanligt folk som tittar, själv slösar han inte tid med sådant. All tid förvaltar han och jobbar ständigt."

"Saker och ting behöver inte värka fram för att bli bra, det är en myt att det blir bättre om det tar lång tid och gör ont."

Skriver Göran Lager i en artikel om Dick Harrison i DIK-forum, nr 8, 2006, s.7

... skriver Sydsvenskan att drevet springer åt fel håll:

"Nyckelmeningen i brottsbalken lyder:

"Den som ... olovligen bereder sig tillgång till upptagning för automatisk databehandling ... döms för dataintrång till böter eller fängelse i högst två år." (4 kap 9c §)

Det finns inget motsvarande förbud mot att "olovligen bereda sig tillgång" till pappershandlingar. Alltså, om en s-ledare glömmer kvar sina papper med hemligheter på bussen och en folkpartist hittar dem och läser, då får s bära hela hundhuvudet. Den som är så vårdslös med hemliga handlingar får naturligtvis skylla sig själv. Ingen skulle kasta sig över folkpartisten med anklagelser om brottslighet.

Om s-ledaren istället glömmer en dvd-skiva på bussen med samma uppgifter, och folkpartisten läser den är det "dataintrång" och ger fängelse.

Nu var datasäkerheten hos s usel. Nästa gång partiet skyddar hemligheter med ett hänglås inköpt i leksaksaffär borde s-ledarna få mer stryk(...)

(...)

Jag är betydligt mera oroad över att s inte kan skydda statshemligheter än av att fp har ett busfrö i leden. "

Välgångsönskningar till brudpar

| | Comments (0)

På lördag gifter sig två par i bekantskapskretsen.
Det ena bröllopet skall jag gå på, det är pågavännens kusin, det andra har jag just varit och köpt ett kort till.

På kortet stod orden:

"Till brudparet.

Kärleken har inget facit.
Äktenskapet ger inga svar.
Kärleken är som en gåta.
Det är ni som lösningen har.

Er kärlek länkas samman med två ringar.
Vi vet att de lycka er bringar.
Och skänker er kärlek hela livet,
för det står i ringarna skrivet.

Välgång och lycka i framtiden."

Jag gillade första versen, men andra känns sådär,
jag har ju ingen aning om vad de graverat in i sina ringar...
Den första versen fick överväga mitt val ändå.

Det andra brudparet får en helt annan vers på kortet till sin present.
Det är en vers som jag hittade i veckan
när jag läste telegramen som svärmor och svärfar fick på sitt bröllop 1958:

"Äktenskapet är som att plocka loppor med tårna.
Det kan lyckas."

Den kanske inte är så högtidlig och vacker, men den är ändå underbar på sitt sätt. Svärmor var helt emot detta val av vers, men jag och svägerskan tyckte att den ändå var för fräck för att bli oanvänd...

Karaktärsdrag för lejon

| | Comments (0)

"Vitala Lejonet är optimistisk och lekfull till sin natur, och har i regel gott om kreativitet och skaparglädje. En charmfull karaktär, som tycker om att agera på ett storstilat sätt. Lejonet kan vara flott och generös när det gäller att bjuda och ge gåvor. God smak med höga krav på kvalitet och komfort hör tecknet till, liksom en dragning till det lyxiga och pompösa.

Denna varma, ansvarskännande personlighet är känd för att vara ärlig och rakryggad, tillgiven och lojal och mycket barnkär. Hemmet är av stor betydelse och Lejonföräldern brukar vara mån om att ge sina barn en fast punkt i tillvaron, liksom att bevara gamla traditioner. Lejonet vill kunna visa upp såväl sitt hem som sina barn med stolthet.

Det typiska Lejonet är en riktig njutningsmänniska, som trivs i festliga och glada sammanhang, vill gärna vara i händelsernas centrum och tycker om att underhålla och "showa". Lejonet har ett stort behov av att bli sedd och beundrad, och blir ofta ett naturligt centrum i de kretsar hon befinner sig i. En färgstark natur som förväntar sig uppskattning och respekt. Såväl stolthet som fåfänga finns i riklig mängd - men också en känslig och lättsårad läggning. Lejonpräglade människor blir inte lyckliga förrän de fått den uppskattning de anser sig värda.

De stimuleras av en smula dramatik och äventyr i tillvaron. En stark jagkänsla hör till bilden, liksom en tendens att dramatisera sin egen personlighet.
Lejonet har stort behov av att hävda såväl sina åsikter som rättigheter. Självförtroendet brukar det inte vara något fel på. Auktoritet och värdighet är kännetecknande samt en principfast läggning. Lejonet kan vara både dominant och respektingivande.

Baksidan med denna stolta karaktär är en oförmåga att träda tillbaka och svårigheter med att erkänna att även ett Lejon kan ha fel ibland. Tecknet förknippas med envishet, mod och viljestyrka.

Solen är dess härskare, vilket ger god organisationsförmåga, handlingskraft och pliktkänsla. Lejonet kommer bäst till sin rätt i kreativa, självständiga yrken eller inom verksamhetsområden där organisations- och ledaregenskaperna kan komma till användning. Det är viktigt att människor präglade av detta eldtecken hittar ett yrke där de kan få sitt behov av beundran och uppmärksamhet tillfredsställt. Vi återfinner många Lejon högt upp på karriärstegen, liksom på olika scener och arenor.

Fysiskt förknippas tecknet med hjärtat, blodomloppet och ryggen. Det är sällan man finner ett Lejon som inte har en rakryggad och ståtlig hållning! "

Hämtat här, men med egna "fetstilar"

Karaktärsdrag för storasyskon

| | Comments (0)

Aningen eller - igen

| | Comments (0)

Jag har verkligen problem.
Och mitt problem är att jag gör saker till problem.
När jag pratar med andra så ser de inte samma ofantliga hinder eller samma gastkramande utmaning i mitt liv som jag gör.

Kanske är en del av detta just att det inte är deras liv det handlar om - det brukar vara lättare att ge råd utifrån än att förverkliga innifrån... men är det bara det eller borde jag spärras in på institution och bli botad med elchocker?

Idag verkar det som att allt det jag burit i någon månad helt enkelt är en stressad andnöd över att inte ALLT gjordes redan igår. Det är INTE konstruktivt och ger INTE energi att kavla upp ärmarna och ta tag i saker.

Först ville jag inte prata,
för jag visste att min väninna skulle säga som det var.
Att jag egentligen BARA har att sätta igång,
och jag trodde mig inte om att fixa det - så jag ville inte öppna mig
utan bara stänga ute - eller kanske stänga inne...

När hon sedan sagt det - och jag hade fått formulera det.
Så kändes det som en lättnad.
Och summan av kardemumman var att det jag inte fått gjort på flera år kanske inte är rimligt att plötsligt fixa på fem dagar denna vecka.

Nej det är det inte.
Men visst vore det väl kul om det gick,
kan Jack Bauer rädda världen en gång per säsong så borde väl jag kunna...
Å andra sidan är - förutom att han är en fiktiv person - jag och Jack inte lika när det gäller någonting annat, så varför skulle vi plötsligt vara lika när det gäller detta?
Det är bara det att han lever så effektivt liksom, ingen vardag, inga själsdödande obetydligheter som tar fokus från det viktiga eller som degraderar hans person till en säck potatis framför dumburken. Ingenting sådant. Bara så där intill döden rakryggat och tydligt arbete, med mål som helgar alla medel.

Och själv står jag och funderar över medlen så mycket att jag ibland helt glömmer att jag har mål... Och när jag kommer på mig själv så föraktar jag mig för att de inte är uppnådda.

Jag är inte lika säker som Bauer på att målen alltid helgar medlen,
kanske vill jag vara lite mer Boye,
ni vet, vägen är målet och i sig självt mödan värd.

Men vad gör man när man vill byta väg innan målet är uppnått?
Eller när man behöver nå målet för att komma till den väg man vill gå?
Jag vill bara vara någon annanstans i livet
NU.
Och det är väl därför som jag snubblar hela tiden,
för att jag har bråttom och i huvudet redan är någon helt annanstans än där mina fötter rör sig.

Liknelser från Becks granne

| | Comments (0)

Ett Guds ord om söndagen nådde mig...
...inte från kyrkbänken, utan framför Beck-filmen.

Grannen på balkongen med sin stänkare som sa att han inte var religiös riktigt, men ändå följde Gud så som måsarna följer Färjorna.

Martin Beck lyfte ögonbrynet och grannen förtydligade,
att han liksom höll ett avstånd, men ändå följde den riktning Gud tagit ut.

Mycket vackert.
Borde hålla i vilken predikan som helst.
Ödmjukt också, inte så där gåpåigt religiöst som jag har en sådan stark tendens att förakta (iofs för att jag skulle vilja känna så), det där: Jag vet vart Gud vill att jag skall ta vägen så jag flyger före och låter Gud vara strålkastarljuset som söker och belyser mig över de mörka vattnen...

Apropå förra inlägget så kanske det är så där jag känner ibland,
men då förlorar jag vingarna och förvandlas till ett stelt stirrande rådjur mot ljuset.

... och kanske är det då Herren lyser sitt ansikte över mig
och jag skamset inser att jag inte vetat min plats som fattig och syndig människa, och är beroende av nåden,
och vad handlar detta med nåd om?
om det jag inte förtjänat, men ändå behöver...

Att ta ett beslut om ett nytt liv

| | Comments (0)

Började läsa Sanna Ehdins nya "Sluta kämpa - börja leva! : Var sann mot dig själv och lev livet fullt ut" och där skriver hon något mycket intressant om detta med att fatta beslut. Hon skriver att vi ofta redan fattat ett beslut som vi behöver lokalisera och ompröva innan vi kan hålla oss till ett mer nytaget beslut.

Och jag känner att det är just så som detta med överviktsproblem ser ut.
Det är som att det finns något annat starkare beslut som jag alltid faller tillbaka på.

Man hör ofta framgångssagor som ser tillbaka och inte kan fatta hur de kunde låta det gå så långt. Och på samma sätt ligger hela tiden tanken där - både den jag har om mig själv och den jag tror att andra har - varför GÖR hon ingenting åt det. Hon vill nog inte tillräckligt.

Och jag kan hålla med, antingen gör man något åt det eller så ser man till att vara nöjd som det är. Att bara gå och vara missnöjd är ju skit.

Å andra sidan måste jag fråga mig vad detta med att vilja tillräckligt egentligen är. De senaste 20 åren har jag velat hela tiden. Det är ju ganska mycket vilja. Och går det 20 år till så kommer det vara ännu mer förstås - men det innebär inte att jag får resultatet jag vill uppnå.

För att nå resultat behöver man även GÖRA något.

I hela min person finns en tyngd, som att jag väntar på att bli förlöst. Komma till skott. Och jag kan inte förstå varför jag inte lyckas kasta mig ut och leva. Men jag kan inte det. Jag håller mig tillbaka (och det är kanske det som är det beslut som jag tagit och som jag alltid faller tillbaka på?)

Det är till synes helt ologiskt att jag inte bättre fullföljer det som börjar rulla på och gå bra. Men jag kan inte. Det är som att glida fram i ett härligt landskap på sköna vägar och känna sommarvarm vind leka i håret och foten passionerat sänka sig över gaspedalen i en känsla av flow och lust, och så
plötsligt
handbromsen i.

De säger att man skall skratta när man faller, se vad man kan lära sig och sedan gå vidare med sin nya utvecklade kunskap. Men jag ligger alltid kvar i diket och tror att jag har dött. Och så dröjer det innan jag fattar att jag lever och då infaller samma scenario igen.

Det är det där beslutet med handbromsen som jag behöver ompröva, men jag vet inte riktigt vad det beslutet innebär.

Och just nu ser jag kruxet med att AGERA,
som att jag inte vill hamna i JOJO-facket.
Det händer otroligt många människor,
men jag vill inte fortsätta vara en av dem.

Det är ett elände med vikten för det är så synligt. Ojoj vad du har gått ner! säger alla.
... och sedan blir det tyst.

Och jag vet inte om jag klarar att vara så synlig i mina misslyckanden. Kanske skall man helt enkelt vända på det... och säga att det som syns inte är mina misslyckanden, utan att jag har lyckats många gånger.

Det är i alla fall klämkäckt.
Men räcker det för att skrida till handling?

Att betrakta eller delta

| | Comments (0)

"Han var för övrigt en av dessa människor som föredrar att betrakta sitt liv, eftersom de anser att varje ambition att leva det, måste ses som otillbörlig.
Ni har kanske lagt märke till att sådana människor betraktar sitt liv på samma sätt som de flesta brukar betrakta en regnvädersdag."

s. 8f i Silke av Alessandro Baricco