Ytterligare från Kjellqvists bok om skam

En del människor har svårt att vidareutvecklas från det stadie i barndomen där man såg sig själv som den sol som allting kretsar kring. Den självbilden har skammen som sin största fiende och lyckas hon besegra sin skam så görs det på bekostnad av känsligheten för andra människor och svackor i verklighetskontakten.

Om man varken har detta grandiosa jag eller någon vidare självkänsla så riskerar skamkänslan att bli så stark att balansen mellan att vara sig själv och att iaktta sig själv rubbas. Det i sin tur innebär att man alltid ser sig själv med kritiska ögon och aldrig kan slappna av. "Man får aldrig vara ifred, inte ens för sig själv." (s.50)

Självkänsla handlar inte om harmoni eller om att känna sig värdefull, utan om att kunna hantera typ alla andra känslor, otillräcklighet, skam, oförmåga mm på det sätt som krävs för att man skall kunna vara sig själv. Man behöver alltså ha kontakt med sig själv och med sina svagare sidor.

Ett sätt att hantera detta är att anpassa sig istället för att hävda sig. Barnet blir en förlängning av föräldrarna och förlorar kontrollen över sin egen identitet. 'Är jag mig själv blir mamma ledsen, medan hon blir glad när jag anpassar mig' och därigenom uppfattar man det som att man når kontakt när man anpassar sig, fast man i själva verket bygger in sig i en ensamhet. I skarvarna lyser skamen.

Hon skriver också i sin bok om skamen som ett svek mot kärleken och om skamlösheten som en strategi för att besegra sin skam.