Problem utan lösningar?

Det finns saker som behöver göras.
Någon behöver ha tid att prata med dem som inte själva kan ta sig ut och skapa sociala nätverk. Någon behöver hjälpa dem att komma ut på en liten daglig promenad för att se något annat än sina fyra väggar och få lite dagsljus och slippa bli dementa i förtid och tvärtom kunna bidra till oss med sin livskunskap.

Hus och hem behöver underhållas, det är inte bara tomma ytor som behöver städas, utan även bakom spisen och bakom möbler och under mattor. Det finns plank som saknar några spjälor och skulle behöva ett par spik.

Det finns de som tycker att de inte orkar lika mycket som förr, som skulle önska att de kunde anpassa sin arbetstakt efter sina förutsättningar under sina sista år i arbetslivet. Det finns även de som är yngre som tycker att det är orimligt att få ihop ett privatliv med att prestera till 110% på jobbet varje dag.

Det finns de som skulle vilja ha ett jobb.
Det finns de som skulle vilja jobba vitt.

Men ett par spik till tant Gretas staket kan man inte anlita en snickare till. Det är helt enkelt inte lönt. Det är ett för enkelt okvalificerat jobb för att göras av så dyr arbetskraft - det säger de själva också- men vad är alternativet? Naturligtvis finns det en hel del svartjobbare, de jag känner till är polacker och litauer, och svartjobbet flyter på fint så länge de som jobbar är unga och friska, ingenting annat än deras nu ingår i betalningen.

Jag funderade på om man inte skulle kunna ordna en arbetspool via arbetsförmedlingen. Den har ju så bra statistik på vad vi som inte har jobb kan göra så visst skulle de kunna matcha ihop vad vi kan hjälpa till med och dem som behöver hjälp.

Funderade på om man kan starta eget som allt-i-allo. Men så insåg jag att man behöver bil och telefon och göra sig ett namn och täcka upp för de dagar då ingen behöver sätta upp någon gardinstång. Och skall en tredjedel av lönen gå till sociala avgifter och en tredjedel till skatt så behöver min tredjedel till plånboken ligga på ungefär de 80kr/timmen som polacken tar. Och hur många skulle ringa till den okvalificerade arbetskraften som tar 240kr/timme när det finns samma hjälp att få för 80?

Det är en hel sektor där som kanske aldrig kan bli vit. Och de politiker som man hör prata om detta möts ofta med att man inte vill att denna sektor av låglöne- och otrygga jobb skall finnas över huvud taget. Men sanningen är väl att denna sektor redan finns OCH att den behövs. Och den behövs bara mer och mer. Så vilka förutsättningar krävs för att vi skall kunna lösa våra behov?

Förr hette denna sektor hemmafru. Och vem av alla dessa som jobbar mer än heltid skulle inte vilja ha en hemmafru? Någon som förstående välkomnar och serverar middag och en kopp te i läsfotöljen i ett städat hem med struken tvätt i garderoberna. Förr var denna sektor i teorin helt oavlönad - i verkligheten var den sektorn försörjd och sörjd för. Idag är inte hemmafrujobbet så populärt och det är heller inte samma trygghet i det som det en gång var, det finns också så få hemmafruar att hemmafru-kulturen dött ut. Det finns inga andra att fika med när man är hemma, inga att tvätta mattor tillsammans med på bryggorna tills knogarna förfryser, ingen att sticka barnkläder och utbyta recept med vid lekplatsen.

När man själv är hemma ser man bara en och annan som man inte kan prata med eftersom man inte förstår språket. Och när jag hoppar in på mina timinhopp som blir allt glesare så hör jag att de som jag egentligen skulle kunna hjälpa behöver mig, men inte har råd med mig.

De säger att det egentligen inte funkar att vara så få på det jobb som behöver göras. Men ändå ser de till att inte göra revolution utan slår knut på sig själva och trollar med knäna - tills de blir sjukskrivna. I ett avslappnat utanför-läge undrar man om de inte inser att det som är omöjligt är omöjligt. Varför har vi för oss att vi måste vara så idiotiskt positiva, att tro att saker går som inte går. Jag KAN inte gå på vattnet, jag vill gärna tro på mirakel, men lik förbannat - jag kan inte gå på vatten. Att sätta ner foten och leta i dyn efter något stabilt att ta avstamp i verkar på tok för sällsynt. När blev vår samhälleliga gemenskap ett sådant gungfly?

Man skulle kunna tro att detta är ett ekonomiskt problem.
Och i så fall skall vi leta efter en ekonomisk lösning.
Men tänk om det inte är ett ekonomiskt problem, då letar vi ju efter lösningar på helt fel ställen - och kommer aldrig att hitta dem.