My darlings are not dead

Har ni sett en amerikansk actionfim någon gång?
Det är nästan alltid en lååång slutstrid lite man mot man.
De ramlar 1000ggr och får lika många slag, men så plötsligt segnar fienden ner... och det ser kört ut för hans del och vår hjälte börjar gå därifrån utpumpad och inte längre på allerten.

DÅ reser sig den onde upp igen - och detta kan ske trots 10skott i kroppen, en fönsterruta genom magen eller ett järnrör genom hjärnan. Och han närmar sig vår intet ont anande hjälte bakifrån...

vojne vojne, tänker man som åskådare, att de där actionhjältarna inte ser fler actionfilmer så att de kontrollerar pulsen på sin motståndare innan de går därifrån. Men det gör de aldrig.

Ändå verkar det alltid lösa sig - i sista sekunden.

Där är jag nu. Jag känner det som att uppsatsen nu är klar - helt klar - den har varit en vända hos handledaren för ett sista korrektur och nu sitter jag och finslipar sådant som punkter och kommatecken i referenser.

Jag har strukit en massa som är intressant genom åren med denna uppsats. Beskurit så som man behöver och också skalat av i den bemärkelse som brukar kallas att man måste "kill your darlings" och så nu när jag liksom avslappnat börjar lämna allt bakom mig och se texten som ett färdigt helt mer än ett anteckningsblock...

...så verkar de få liv igen - borde jag inte ha något från den författaren med iaf det var ju så intressant...

Huga!!! "My darlings" har återuppstått och nu är de blodtörstiga fiender. Och med denna bloggpost samlar jag min sista ork och kraft att totalt krossa dem en gång för alla.

Sanningen är att 4 års arbete inte får plats på ett 50-tal sidor.
Alla tankar som jag tänkt som lett mig till där jag står idag, de har varit värdefulla för mig och jag har funnit dem intressanta... I min uppsatshandbok står det att jag skall akta mig för "fullständighetsdjävulen" och minsann om inte de där godingarna från förr nu mest av allt liknar en sådan djävul.

Jag får ta och knö i mig vitlök och fortsätta mitt uppsatsarbete.