Kultur

Igår kom jag äntligen (ja det var efterlängtat) iväg på piratfilmen, dvs Pirates of the Caribbean: Död mans kista. Och jag är djupt besviken.

Matinékänslan var utbytt mot frosseri i äckelpäckel.
Plotten var utbytt mot att skapa en öppning för en uppföljare till.
Jack Sparrow var mest bara fejk och fjantig pajas och hade tappat hela den där rockande coolheten.

Och det är fascinerande att man under 2,5 timme inte lyckas avsluta en historia. För det var ju inte bara det att det öppnade för en uppföljning, det var inte ens ett eget fristående avsnitt. Det var inte bara en fråga om vad nästa projekt kunde bli utan dessutom en brist i avslutandet av detta projektet.

Hur kan det komma sig att en person som skär ut sitt hjärta inte dör utan förvandlas till bläckfisk? Hur kan det komma sig att ett utskuret hjärta inte slutar slå utan på något sätt kan användas för att få makt över haven? Vet någon vad som händer med hjärtats forne ägare om hjärtat dör? Vari består kontakten mellan sjöodjuret Kraken och hjärtat och dess bläckfiskägare? Vilken relation har egentligen "bläckfisk"-mannen till sitt hjärta, varför har han egentligen skurit ut det? Han vet vart det finns men har det inte nära sig, däremot har han nycklarna till dess förvaring nära den plats där det en gång suttit. Hur har engelsmännen fått nys om det? Varför vet inte Jack Sparrow vad han vill göra med det?

Alla dessa frågor och inget svar, bara en massa skaldjursslem och knastrande av skaldjurstuggande. Det är knappt så att ens fäktscenerna kan få glänsa i sådan där gammal hederlig Errol Flynn-känsla som är så underbar att se utan allt är bara förvridet, äckligt och sjukt.

Ikväll blir det med andra ord ett annat kulturval.