August 2006 Archives

My darlings are not dead

| | Comments (0)

Har ni sett en amerikansk actionfim någon gång?
Det är nästan alltid en lååång slutstrid lite man mot man.
De ramlar 1000ggr och får lika många slag, men så plötsligt segnar fienden ner... och det ser kört ut för hans del och vår hjälte börjar gå därifrån utpumpad och inte längre på allerten.

reser sig den onde upp igen - och detta kan ske trots 10skott i kroppen, en fönsterruta genom magen eller ett järnrör genom hjärnan. Och han närmar sig vår intet ont anande hjälte bakifrån...

vojne vojne, tänker man som åskådare, att de där actionhjältarna inte ser fler actionfilmer så att de kontrollerar pulsen på sin motståndare innan de går därifrån. Men det gör de aldrig.

Ändå verkar det alltid lösa sig - i sista sekunden.

Där är jag nu. Jag känner det som att uppsatsen nu är klar - helt klar - den har varit en vända hos handledaren för ett sista korrektur och nu sitter jag och finslipar sådant som punkter och kommatecken i referenser.

Jag har strukit en massa som är intressant genom åren med denna uppsats. Beskurit så som man behöver och också skalat av i den bemärkelse som brukar kallas att man måste "kill your darlings" och så nu när jag liksom avslappnat börjar lämna allt bakom mig och se texten som ett färdigt helt mer än ett anteckningsblock...

...så verkar de få liv igen - borde jag inte ha något från den författaren med iaf det var ju så intressant...

Huga!!! "My darlings" har återuppstått och nu är de blodtörstiga fiender. Och med denna bloggpost samlar jag min sista ork och kraft att totalt krossa dem en gång för alla.

Sanningen är att 4 års arbete inte får plats på ett 50-tal sidor.
Alla tankar som jag tänkt som lett mig till där jag står idag, de har varit värdefulla för mig och jag har funnit dem intressanta... I min uppsatshandbok står det att jag skall akta mig för "fullständighetsdjävulen" och minsann om inte de där godingarna från förr nu mest av allt liknar en sådan djävul.

Jag får ta och knö i mig vitlök och fortsätta mitt uppsatsarbete.

Lite lättare

| | Comments (0)

Idag lämnade min andrahandshyresgäst in nycklarna till Svenska Bostäder och jag lämnar lägenheten vidare för nya öden och äventyr.

Inte för att jag varit särskilt engagerad i lägenheten under det gångna året, men det är ändå en känsla av att släppa taget om mitt liv i Stockholm som infinner sig. Och jag längtar mer än någonsin efter att åka upp och träffa alla vännerna igen.

Roligt nog har jag börjat mejla med den som flyttar in i lägenheten efter mig och på det viset kanske jag kan komma att fortsätta följa husets liv - som en parallell verklighet i bästa Sliding Door-stuk.

Problem utan lösningar?

| | Comments (0)

Det finns saker som behöver göras.
Någon behöver ha tid att prata med dem som inte själva kan ta sig ut och skapa sociala nätverk. Någon behöver hjälpa dem att komma ut på en liten daglig promenad för att se något annat än sina fyra väggar och få lite dagsljus och slippa bli dementa i förtid och tvärtom kunna bidra till oss med sin livskunskap.

Hus och hem behöver underhållas, det är inte bara tomma ytor som behöver städas, utan även bakom spisen och bakom möbler och under mattor. Det finns plank som saknar några spjälor och skulle behöva ett par spik.

Det finns de som tycker att de inte orkar lika mycket som förr, som skulle önska att de kunde anpassa sin arbetstakt efter sina förutsättningar under sina sista år i arbetslivet. Det finns även de som är yngre som tycker att det är orimligt att få ihop ett privatliv med att prestera till 110% på jobbet varje dag.

Det finns de som skulle vilja ha ett jobb.
Det finns de som skulle vilja jobba vitt.

Men ett par spik till tant Gretas staket kan man inte anlita en snickare till. Det är helt enkelt inte lönt. Det är ett för enkelt okvalificerat jobb för att göras av så dyr arbetskraft - det säger de själva också- men vad är alternativet? Naturligtvis finns det en hel del svartjobbare, de jag känner till är polacker och litauer, och svartjobbet flyter på fint så länge de som jobbar är unga och friska, ingenting annat än deras nu ingår i betalningen.

Jag funderade på om man inte skulle kunna ordna en arbetspool via arbetsförmedlingen. Den har ju så bra statistik på vad vi som inte har jobb kan göra så visst skulle de kunna matcha ihop vad vi kan hjälpa till med och dem som behöver hjälp.

Funderade på om man kan starta eget som allt-i-allo. Men så insåg jag att man behöver bil och telefon och göra sig ett namn och täcka upp för de dagar då ingen behöver sätta upp någon gardinstång. Och skall en tredjedel av lönen gå till sociala avgifter och en tredjedel till skatt så behöver min tredjedel till plånboken ligga på ungefär de 80kr/timmen som polacken tar. Och hur många skulle ringa till den okvalificerade arbetskraften som tar 240kr/timme när det finns samma hjälp att få för 80?

Det är en hel sektor där som kanske aldrig kan bli vit. Och de politiker som man hör prata om detta möts ofta med att man inte vill att denna sektor av låglöne- och otrygga jobb skall finnas över huvud taget. Men sanningen är väl att denna sektor redan finns OCH att den behövs. Och den behövs bara mer och mer. Så vilka förutsättningar krävs för att vi skall kunna lösa våra behov?

Förr hette denna sektor hemmafru. Och vem av alla dessa som jobbar mer än heltid skulle inte vilja ha en hemmafru? Någon som förstående välkomnar och serverar middag och en kopp te i läsfotöljen i ett städat hem med struken tvätt i garderoberna. Förr var denna sektor i teorin helt oavlönad - i verkligheten var den sektorn försörjd och sörjd för. Idag är inte hemmafrujobbet så populärt och det är heller inte samma trygghet i det som det en gång var, det finns också så få hemmafruar att hemmafru-kulturen dött ut. Det finns inga andra att fika med när man är hemma, inga att tvätta mattor tillsammans med på bryggorna tills knogarna förfryser, ingen att sticka barnkläder och utbyta recept med vid lekplatsen.

När man själv är hemma ser man bara en och annan som man inte kan prata med eftersom man inte förstår språket. Och när jag hoppar in på mina timinhopp som blir allt glesare så hör jag att de som jag egentligen skulle kunna hjälpa behöver mig, men inte har råd med mig.

De säger att det egentligen inte funkar att vara så få på det jobb som behöver göras. Men ändå ser de till att inte göra revolution utan slår knut på sig själva och trollar med knäna - tills de blir sjukskrivna. I ett avslappnat utanför-läge undrar man om de inte inser att det som är omöjligt är omöjligt. Varför har vi för oss att vi måste vara så idiotiskt positiva, att tro att saker går som inte går. Jag KAN inte gå på vattnet, jag vill gärna tro på mirakel, men lik förbannat - jag kan inte gå på vatten. Att sätta ner foten och leta i dyn efter något stabilt att ta avstamp i verkar på tok för sällsynt. När blev vår samhälleliga gemenskap ett sådant gungfly?

Man skulle kunna tro att detta är ett ekonomiskt problem.
Och i så fall skall vi leta efter en ekonomisk lösning.
Men tänk om det inte är ett ekonomiskt problem, då letar vi ju efter lösningar på helt fel ställen - och kommer aldrig att hitta dem.

Ang. kroppsideal

| | Comments (0)

Partiledarutfrågning

| | Comments (0)

Såg utfrågningen av Göran Hägglund på TV igår.

Journalisterna ville gärna pressa.
Som om de inte fattat vad vi lever i för ett samhällssystem.
Det bygger på partier och inget parti har idag egen majoritet vilket innebär att vem som än kommer till makten behöver kompromissa med sina idéer till en realpolitik. När min röst skall läggas kan jag ALDRIG heja på den som vinner, jag kan bara låta min röst bli i en anda som jag vill skall höras vid kompromissbordet.

Det är alltså ingen idé att säga något negativt om att ett parti inte kommer att få igenom sina idéer efter valet. INGEN kan ju lova att deras idéer kommer att gå igenom, de kan bara lova att driva sina idéer och möjligen visa på en prioriteringsordning kring vilka saker som man omöjligt kan kompromissa bort - dvs vilka frågor de skulle vara beredda att fälla sin egen regering för. Och den frågan fick aldrig Hägglund.

Igår...

| | Comments (0)

...var det 17 år sedan jag fyllde 17.

Jösses.
Det är verkligen ett helt liv sedan, och ändå inte.

De kommande 17 åren blir nog än mer spännande
... om än inte lite kaotiskt omtumlande som de senaste 17
... eller lika innehållsrika som de första 17.

Om 17 år fyller jag 51.
Wow!
Då är jag ju kvinna på riktigt.

Mest av allt hoppas jag att jag lever då.
Och gör jag det så vet jag att jag är stark och lycklig.
Hur skulle jag kunna vara något annat,
livet lär mig ju att gå i den riktningen hela tiden.

Jag hoppas att jag får en massa skrattrynkor tills dess,
jag skall jobba på dem varje dag.
Det är ett löfte!
Ett löfte för mitt nya levnadsår!

Förtvivla ej

| | Comments (0)

...skriver handledaren då hon meddelar att jag inte kommer upp för examination denna gång heller. Och jag önskar plötsligt att jag inte kunde läsa av mina mejl på jobbet för...

... jag förtvivlar.

Jag vet att uppsatsen hela tiden blir bättre och verkligen vinner på att gå igenom grottekvarnen flera varv.
Men jag som bara vill bli klar...

Och den ÄR tillräckligt bra.

Vore jag inte så förtvivlad så skulle jag tycka att det var ironiskt.
Jag har så länge tyckt att kraven på universiteten är för låga. Jag har läst uppsatser inför slutseminarium som verkligen lämnat övrigt att önska och där författarna varit medvetna om bristerna och snarare bett seminariet om hjälp med uppsatsen än varit inne på att försvara den.
Och nu är jag här.

Som sagt, hade det inte varit skit hade det varit riktigt kul.

Livets största problem

| | Comments (0)

"Symboliskt sett har vi alla både Gandhi och Hitler inom oss. Gandhigestalten står för det bästa inom oss, all vår medkänsla, medan Hitler står för det sämsta inom oss, vår negativism och småsinthet. Det vi lär oss av livet är att bearbeta vårt inskränkta sinnelag, göra oss av med negativismen och hitta det bästa inom oss själva och varandra. Dessa lärdomar är livets stormvindar, de gör oss till den person vi är. Vi är här för att ge läkedom åt varandra och oss själva. Inte bara läkedom i kroppslig mening, utan långt djupare läkedom, läkedom för anden, för själen." skriver Elisabeth Kübler-Ross och menar vidare att livets lärdomar handlar om att kunna befria sig från det som är oavslutat. "Det oavslutade handlar inte om döden, utan om livet." men skriver hon "Eftersom det oavslutade är livets största problem, är det också huvudfrågan när vi står inför döden."

Ur "Elisabeths prolog" i boken Leva i livet

Kultur

| | Comments (0)

Igår kom jag äntligen (ja det var efterlängtat) iväg på piratfilmen, dvs Pirates of the Caribbean: Död mans kista. Och jag är djupt besviken.

Matinékänslan var utbytt mot frosseri i äckelpäckel.
Plotten var utbytt mot att skapa en öppning för en uppföljare till.
Jack Sparrow var mest bara fejk och fjantig pajas och hade tappat hela den där rockande coolheten.

Och det är fascinerande att man under 2,5 timme inte lyckas avsluta en historia. För det var ju inte bara det att det öppnade för en uppföljning, det var inte ens ett eget fristående avsnitt. Det var inte bara en fråga om vad nästa projekt kunde bli utan dessutom en brist i avslutandet av detta projektet.

Hur kan det komma sig att en person som skär ut sitt hjärta inte dör utan förvandlas till bläckfisk? Hur kan det komma sig att ett utskuret hjärta inte slutar slå utan på något sätt kan användas för att få makt över haven? Vet någon vad som händer med hjärtats forne ägare om hjärtat dör? Vari består kontakten mellan sjöodjuret Kraken och hjärtat och dess bläckfiskägare? Vilken relation har egentligen "bläckfisk"-mannen till sitt hjärta, varför har han egentligen skurit ut det? Han vet vart det finns men har det inte nära sig, däremot har han nycklarna till dess förvaring nära den plats där det en gång suttit. Hur har engelsmännen fått nys om det? Varför vet inte Jack Sparrow vad han vill göra med det?

Alla dessa frågor och inget svar, bara en massa skaldjursslem och knastrande av skaldjurstuggande. Det är knappt så att ens fäktscenerna kan få glänsa i sådan där gammal hederlig Errol Flynn-känsla som är så underbar att se utan allt är bara förvridet, äckligt och sjukt.

Ikväll blir det med andra ord ett annat kulturval.

Ytterligare från Kjellqvists bok om skam

| | Comments (0)

En del människor har svårt att vidareutvecklas från det stadie i barndomen där man såg sig själv som den sol som allting kretsar kring. Den självbilden har skammen som sin största fiende och lyckas hon besegra sin skam så görs det på bekostnad av känsligheten för andra människor och svackor i verklighetskontakten.

Om man varken har detta grandiosa jag eller någon vidare självkänsla så riskerar skamkänslan att bli så stark att balansen mellan att vara sig själv och att iaktta sig själv rubbas. Det i sin tur innebär att man alltid ser sig själv med kritiska ögon och aldrig kan slappna av. "Man får aldrig vara ifred, inte ens för sig själv." (s.50)

Självkänsla handlar inte om harmoni eller om att känna sig värdefull, utan om att kunna hantera typ alla andra känslor, otillräcklighet, skam, oförmåga mm på det sätt som krävs för att man skall kunna vara sig själv. Man behöver alltså ha kontakt med sig själv och med sina svagare sidor.

Ett sätt att hantera detta är att anpassa sig istället för att hävda sig. Barnet blir en förlängning av föräldrarna och förlorar kontrollen över sin egen identitet. 'Är jag mig själv blir mamma ledsen, medan hon blir glad när jag anpassar mig' och därigenom uppfattar man det som att man når kontakt när man anpassar sig, fast man i själva verket bygger in sig i en ensamhet. I skarvarna lyser skamen.

Hon skriver också i sin bok om skamen som ett svek mot kärleken och om skamlösheten som en strategi för att besegra sin skam.

Rikare

| | Comments (0)

För ett par veckor sedan ringde en journalist på lokaltidningen till biblioteket där jag arbetar på timmar och sökte en vikarierande akademiker. Och där var jag. Det slutade med en intervju, en artikel och en bild på nästan ett helt uppslag i tidningen.

Det var nervöst, men också ganska roligt.
Särskilt detta med att få tycka en massa och någon frågar om hur man har det och samtidigt veta att man säger faktiskt inte allting till en journalist. Och nått har man väl lärt sig på åren som en kvällstidnings telefonröst gentemot allmänheten - för jag sa att jag ville läsa artikeln innan den gick i tryck. Det kändes bra, jag fick chansen att tänka till en extra gång, förtydliga och stryka och rätta till någon missuppfattning. Jag kunde stå för det.

Så ringde en journalist på SVT som läst artikeln och ville få lite uppslag till frågor inför en kommande partiledardebatt. Det är i detta läge som det är så lätt att ytterligare kollras bort i den plötsliga uppmärksamheten. Och idén att även personligen få ställa en fråga till någon partiledare.

Och allt detta...
... var det som krävdes för att jag skulle kunna landa i en ny historia och sammanhang för mitt liv. Sömnlöst vridande mitt i natten kring hur jag skulle formulera mig fick jag en aha-upplevelse:

Jag är inte alls en person som går på vikariat år ut och år in och inte kommer någonstans. Det finns ett helt annat grepp på detta. Plötsligt kan jag förstå och ta till mig det som många vänner redan sagt mig. Jag har varit riktigt bra, även om studierna dragit ut på tiden...

Historien är i själva verket den att jag jobbade som växeltelefonist efter att ha klarat av min kulturvetarexamen och sedan sökte jag mig till bibliotekshögskolan och för att kunna läsa där var jag tvungen att läsa på distans och jobba samtidigt. Det har varit min förutsättning. När jag nu skall ta mina sista poäng så har jag flera års erfarenhet av bibliotekssvängen och det är kul och bra.

Jag är inget offer för ett vikarierande satt i system. Jag är en lyckligt lottad student som genom olika vikariat har fått chansen att få en gedigen praktiktid, lära mig mycket och försörja mig under tiden från punkt A till B.

Tänk att det krävdes så mycket för att äntligen få insikten om att jag egentligen har all anledning att vara stolt över alla erfarenheter jag blivit rikare.

Jag kunde ha stampat kvar på punkt A...
... nu är jag snart genom tunneln vid punkt B.

Självkänsla /sunt förnuft

| | Comments (0)

Såg härom dagen filmen Spanglish och i en scen säger mamman något till sin dotter, som skriker svaret:
"Nu får du mig att känna mig dålig igen"

Men mamman låter sig inte stoppas i skuld över detta utan går lugnt fram till sin dotter och säger något i stil med:
"Just nu är din dåliga självkänsla bara ett utslag av sunt förnuft."

Hinder att nå sina mål...

| | Comments (0)

"Rädsla för att misslyckas
Vi kan aldrig helt och håller bli av med våra rädslor men vi kan lära oss att agera trots dem. Om du skjuter upp och aldrig kommer igång kan det vara rädslan för att misslyckas som hindrar dig. Du är så inställd på att misslyckas att du vill undvika upplevelsen av den känslan så långt det är möjligt. Det mest effektiva sättet att komma över rädslan och börja agera är att dela upp målet i små, små delar. Så små att det blir omöjligt för dig att misslyckas.

Rädsla för att lyckas
Att lyckas med att nå sina mål innebär att livet kommer att förändras och det kan vara skrämmande eftersom vi inte riktigt vet hur det är där framme. 'Man vet vad man har...'
Vi kanske har en föreställning om att kraven på oss kommer att öka och att vi då inte kan leva upp till dessa förväntningar. Om ditt mål innebär en avgörande förändring i ditt liv rekommenderar jag dig att ta det lugnt så att din själ hinner med. Alla är vi rädda för förändringar men oftast anpassar vi oss väldigt väl bara vi ges tid. Tänk efter på de gånger som livet hitintills har förändrats och hur du har lyckats att anpassa dig till det."

Hämtat här

Kloka tankar...

| | Comments (0)

... från Stationsvakt och en "kommentatör" finns (bland annat) här

Benämna saker vid dess rätta namn...

| | Comments (0)

Det underlättar alltid livet att förstå det sammanhang man lever i.
Ett sätt att göra det är att börja benämna saker vid dess rätta namn.
Och här är ett lysande exempel på det.

(tipstack till En vandring bland läkekonst och tvivel)

Framhal

| | Comments (0)

Inte konstigt att man själv (alltför?) ofta tar ett steg tillbaka och uppfattar definitionerna för att vara framåt och att vara en sliskig bilförsäljartyp som sammanfallande när jag är född i en släkt där framåtanda uttalas framhal.

Skam enligt Else-Britt Kjellqvist

| | Comments (0)

"Skammens språk är förnedringens och när skammen överväldigar en vill man göra som de tre aporna, inte se, inte höra och inte tala. Detta är ett av skälen till att skammens spåk är så ofullgånget. Det ligger förborgat i tystnaden, i den stela kroppen och mimiken. Den spontana rörelsen avbryts. Talet tystnar. Ögonkontakt med andra blir outhärdlig. Huvudet hänger. Och självet lämnar sig öppet för en plågsam inre fingranskning. När man känner sig löjlig, bortgjord, oduglig, patetisk, osynlig, äcklig, värdelös, ful, usel, fel, obetydlig eller defekt, då är det skammen som talar.
Om det för vilket man saknar ord kan man inte tala. Detta okända lever sitt eget liv utanför vår uppsikt och möjlighet att hantera men inverkar icke desto mindre ibland ödesdiger på våra liv
."
s.12 i Else-Britt Kjellqvists bok Rött och vitt. Om skam och skamlöshet

"Slutsatsen blir att skam i dagens samhälle för åtskilliga blivit allt outhärdligare och svårare att hantera, för att mer och mer vändas till sin motsats: skamlöshet. Ursprungligen är skamlöshet ett psykiskt försvar mot skam men påfallande i vår tid är att en sådan försvarsställning också idealiseras. I vissa sammanhang, som inom den mediakontrollerade delen av offentligheten, har skamlöshet till och med blivit en livsstil. Yttert, till sitt upphov och utifrån våra existensiella villkor, är skamlöshet ett svek mot kärleken. (...)Risken är att vi i längden inte enbart blir skamlösa och andefattiga utan även själlösa - själen går förlorad."
s.10 i Else-Britt Kjellqvists bok Rött och vitt. Om skam och skamlöshet

Utdrag ur Alvtegens "Skam"

| | Comments (0)

Här är ett par guldkorn ur Alvtegens bok "Skam" som jag verkligen kan rekommendera.

"Världen var full av heroiska människor.
Och av sådana som önskade att de varit en." s.70

"Hur futtigt allt hade blivit. Hon var den som levde, men som inte hade förmågan att göra någonting av det. Men å andra sidan, hur lycklig hade en sådan som hon egentligen rätt att bli?" s. 34

"Godkänt på en tenta var ett misslyckande, Väl Godkänt ett måste för att känna sig tillfreds och ibland hjälpte inte ens det. Helst skulle hennes lärare ligga raklånga i bänkarna av hänförelse över hennes resultat och duglighet, men det hade hon tvingats inse inte var alldeles lätt att uppnå." s.32

"Njuter du av att vara sådär elak eller är det bara för att du själv känner dig så misslyckad?" s. 89

"Och hela tiden var hon medveten om att han satt där. Alldeles bredvid henne satt han, han som ägde det karaktärsdrag som hon själv bevisligen saknade." s.121

"Men det gick aldrig att gå tillbaka samma väg. Det var det som var problemet. Att vägen var enkelriktad." s. 231

"Det fanns mycket tid för grubblerier där i ensamheten, hennes tankar jagade vilset runt i slutna cirklar och stötte aldrig på några motargument eftersom de aldrig uttalades. Hon hade trott att allt skulle bli så mycket lättare om hon bara kom bort från alla bevakande ögon. Att hon äntligen skulle få känna sig fullkomlig när hon hade frigjort sig från alla tvång(...)" s.274

"Faktum var att det egentligen inte ens gick att anklaga henne för hennes defekt längre, den som satt därinne men inte syntes, för nu hade hon en gång för alla bestämt sig för att kompensera den. Offra allt hon någonsin velat och underordna sig. Vad kunde hon förväntas göra mer än så? För att ge henne tillbaka rätten att existera." s. 320

"Oj, vad hon hade hunnit och oj, vad hon hade ansträngt sig.
Ändå hade hon missat allt." s. 454

Mia Törnblom om skuld och skam

| | Comments (0)

"Går jag emot mina egna normer, det vill säga samvetet, kan det uppstå en känsla av obehag och olust. För att få gott samvete igen behöver jag reparera det jag gjorde som stred mot samvetet."
s. 134 i Självkänsla nu! av Mia Törnblom

"Skam kan vara en värre känsla än skuld. Får skammen stanna kvar för länge inom oss kan den sprida sig och genomsyra hela vår självuppfattning. Skam är ofta en följd av att vi inte känner oss värdefulla och värda att älskas. Skuld har att göra med vad vi gjort eller tycker att vi borde ha gjort. Skam har att göra med hur vi ser på oss själva."
s. 134 i Självkänsla nu! av Mia Törnblom

"Många av oss går runt och försöker glömma det vi känner skuld över. Men det är mycket svårt att bygga en självkänsla på en grund som vacklar av skuld."
s. 134 i Självkänsla nu! av Mia Törnblom

"Tyvärr finns det en hel del människor som tar på sig skuld som inte är deras. Jag tror att mycket utbrändhet och stress bottnar i ett överskott av skuld som egentligen inte är vår och skam över vår brist att avhjälpa detta"
s. 134 i Självkänsla nu! av Mia Törnblom

Snäll

| | Comments (0)

Hela mitt liv har jag definierat snäll som tillåtande.
Och det har inneburit att det alltid funnits ett mellan att vilja gott och att köra över sig själv.

Om jag haft fel i min definition så öppnas en helt ny värld,
där integritet, självrespekt och omtanke om mig själv kan få blomma utan att jag börjar uppfatta mig själv som elak, ond och värdelös för andra på jorden.

Andra 14-åringar

| | Comments (0)

Jag trodde att fjortonåringar sov klockan 8.30 en lördag.
Lite fördomsfullt kanske, men många verkar behova lite mer sömn i den åldern.

Troligen kan de flesta få sig att komma upp tidigare om de skall göra något som de finner viktigt, roligt och/eller intressant.

Det var tre stycken som tyckte att det sär viktiga, roliga och intressanta var just biblioteket där jag jobbar.
Vi öppnar inte så tidigt.
Så vad gör de stackars bibliotekshungrande ynglingarna? Naturligtvis försöker de med alla medel (läs: kofot) komma in.

Polisen hade vägarna förbi och såg dem, hindrade dem.

Varför kan man inte respektera öppettiderna?

Jag tycker inte synd om dem, jag blir arg.
Det känns hotfullt när inte gränser respekteras.
Om något är låst så finns det troligen en avsikt med det.

Vill man lirka lite och se om det är någon inlåst snarare än att man är utelåst, så får man göra det med större finkänslighet än en kofot kan erbjuda.

Dagens citat

| | Comments (0)

"Hat är bara brist på fantasi"
Graham Greene

Lite TV

| | Comments (0)

Livet som student har för mig alltid innefattat ett visst mått av TV-tittande.
Och det är en anledning till att jag under lång tid valde bort extra kanaler - det är ju där TV'n pågår HELA tiden. Men nu är jag sambo med en man som gärna vill se så många bra fotbollsmatcher som möjligt, vilket innebär dubbla paraboler och fler kanaler än jag kan tänka mig. Och på den vägen är det...

Förutom alla olika serier, så har jag en inbyggd svaghet för talkshows

Rikki! I'm back...
en anledning till att jag slutade se hennes program var att det inte var lika underhållande med känsloporr när jag var mitt i en livskris själv. Jag hade inte velat ha en kamera i ansiktet när min exman berättade att han kärat ner sig i min väninna. Men som sagt nu har jag sett ett par program igen och det är verkligen ett program som förtjänar en hel avhandling av kulturanalys. Sällan exponeras moral på detta tydliga sätt för människor. Igår handlade det om människor som bara ville dejta människor av annan ras än sin egen - och vänner som hade svårt för detta. Både publik och programledare skapade en tydlig stämning av att det allmäna och accepterade var att se till personlighet snarare än ras. Tada! Kan det sägas nog ofta? En sådan här show om dagen infiltreras i våra sinnen minst lika väl som en kyrkopredikan om söndagarna. Och vi kan bli hur moraliska som helst.


Tyra Banks
har inte vunnit mitt hjärta.
Denna fanns nog inte när jag var student sist. Talkshow-programledaren är modell och tittar ofta in i kameran på ett rätt stolpigt sätt i ständig medvetenhet om vart den finns och hur det tar sig ut när hon klappar en gråtande gäst på knät eller skall meddela gästen att TYRA lyckats fixa en skönhetsoperation som skall göra livet lättare och lyckligare - om bara inte gästen glömmer att det är insidan som är viktigast, tihi tihi.

Så finns det ju två shower som är så outstanding, naturligtvis talar vi om Oprah och Dr Phil. Mest gillade jag Oprah innan DrPhil hade en egen show och han var gäst hos Oprah en gång i veckan. De senaste gångerna jag slunkit in på Oprah's program har det rört sig om kändisbesök och det är väl SÅDÄR intressant, jag gillade som sagt mest när hon hade gäster som Phil och Gary Zukov.

Denna vecka har jag tagit till mig följande:
Matthew McConaughey var gäst hos Oprah efter att ha blivit vald till världens sexigaste man och han verkade vara en sådan där laidback spännande man som jag inte skulle stå ut med - men dyrka (lite som pågavännen faktiskt). Han verkade avslappnad med vem han är och sa att han började varje dag med ett resonnemang om att det nu var upp till honom att göra denna dag bra. Hans mamma hade brukat köra tillbaka honom i säng om han satt trumpen vid frukostbordet och säga att han kunde komma tillbaka när han såg vasen med blommor istället för dammet på bordet. Rätt klokt och inspirerande!

Hos DrPhil fanns en man som ljugit sig till ett avstånd med sin familj. Han hade betett sig oerhört illa och försökte hela tiden fly från istället för att lösa sina problem. Han fick höra att han behövde kliva in och ta ansvar för att erövra värdighet. Och tårarna rann när DrPhil såg sin gäst i ögonen och sa att han var VÄRD den värdighet som han inte förmått skapa sig så här långt. Det kändes som en spännande vänding i hans liv. Hans närmaste fick också höra att de stjälpte snarare än hjälpte genom att inte låta honom ta konsekvenserna av sina handlingar. Också klokt och inspirerande!