Ut med hakan lite...

När jag funderat över vad jag har mest ångest för och behov av så kan jag säga att jag har väldigt svårt att acceptera att jag gör fel ibland. Det blir tokigt och jag vet inte alltid vart saker landat som sagts i välmening, men som ekar kantigt i huvudet i dagar efteråt.

Alla avtryck man lämnar i världen innebär att en bild av en försvinner ur min kontroll,
jag kan inte veta om någon väljer att tolka med väl- eller illvilja. Och det är läskigt.

Det är som att jag inte fixar att synas, riktigt.
Vilket är märkligt att lida av för en som växt upp som ärke-linslus.

Ibland glömmer jag liksom bort mig och bara lever...
Det är rusiga lyckliga stunder.
då jag lever, upplever.

Ofta försjunker jag i att leva mig in istället för att leva ut.
Och jag tror att jag behöver sticka ut hakan lite mer och stå för det.
Lära mig att det är ok att vara lite småtrist och klumpig ibland.

Någon har sagt mig att universum ofta sänder en det man ber om, det gäller bara att formulera sitt behov. Också livet sänder en de läxor som man behöver lära - om och om igen- tills man lärt dem...

Det lustiga var att när jag väl tänkt ut det där att jag behöver öva på att sticka ut hakan lite mer och stå för den jag är och tycka att det är ok så fick jag igår plötligt en fråga om att bli intervjuad för en tidning om livet som vikarie.

Som om jag genast fick en chans att pröva min tanke fullt ut.
Jag tog chansen.
Har blivit intervjuad idag.
Och är skräckslagen.
Men också lite sådär smålätt empowered...

Det blir nog bra detta.
Det är inte en "bitter och offer"-vinkel på det hela och det är bra för det ville jag inte, vi får se hur det kommer ta sig ut.