Tänk vad det kostar!

En gång blev jag nästan vittne till en drunkning, det var en man som fallit i kanalen i Göteborg och det var kallt och is och han hade ingen som helst möjlighet att ta sig upp på egen hand. Jag hörde ropen men fattade inte vart de kom ifrån, förrän jag plötsligt fick syn på dramat som utspelade sig på motsatt sida från mig sett - jag stod vid busshållplatsen vid Lilla Torget och väntade på 85:an mot Paradisgatan. Så det var drygt tio år sedan det här...

Jag var i chock medan några på andra sidan kämpade för att få upp mannen ur vattnet som fanns en dryg meter nedanför lägsta trapp-punkt. De tappade honom, men lyckades få tag på honom igen och drog och drog. Jag höll andan. Och först när han var uppe kom ambulanser dykare som var rustade för att fixa detta. Jag var så lättad, men ändå fortfarande chockad. Glad att känna att mannen nu skulle bli omvårdad och även de som räddat hans liv. En klump i halsen. En tår i öonvrån. Och så mannen bredvid mig som tittar menande mot utryckningsfordonen, tänk vad detta kostar samhället!

I morses hörde jag samma sak om evakueringen i Libanon. Tänk vad det kostar - bara för att hjälpa dem...

Varför? Varför får det inte kosta oss någonting att vara människor, medmänniskor. Är vi så rädda för att bli utnyttjade och lurade?
Är inte en sådan utgift snarare en anledning att sträcka på oss att vi gjort vad vi kunnat i omständigheter vi inte kunnat råda över?

Det kostar att vara människa.
Vad skall vi göra om vi anser att det inte är värt det?