Talande drömmar

Sedan en vecka tillbaka försöker jag ta in vidden av den här drömmen:

Jag sitter i ett flygplan som kraschar.
Det landar på vattnet och vingarna är precis på vattenytan.
Inget kan rädda oss.
Det hela TV-sänds och alla håller andan.

När vi krashat var jag väldigt noga med att få sagt till en av medpassagerarna att hon hade haft rätt. Jag hade haft fel och hon hade haft rätt i att vi skulle störta. Jag tyckte att jag rannsakade mig själv helt och fullt när jag nu ställts inför faktum och haft fel.

Av någon anledning fortsatte planet mirakulöst att flyta.
Tv-produktionen blir rastlös och vill ha lite action.
En snabbt ihopkombinerad dokusåpa skapas av hela situationen, där alla inför kameran skall plädera för sitt liv. Den som gör det sämst skall dödas.

Det är ett sjukt jippo, men vi var i en märklig situation och skulle alla dö och behövde distraheras med lite underhållning själva också - även om detta kanske inte var det som var roligast för oss så var det ändå på något sätt nära till hands...

Några hann be för sitt liv före mig och pratade om sin kärlek till sina barn.
Sådan't är ju känsloladdat.
Jag hade egentligen ingenting att sätta emot.
Mitt liv är inte så meningsfullt.

Men ett kraftfullt jag höll med eftetryck ett brandtal för min överlevnad - för mitt liv. Drömmens retoriska skicklighet går aldrig att återge här. Men poängen var:
Att jag vill leva för att en gång kunna befinna mig i den situation som mina medpassagerare och medtävlare befinner sig i. De vill leva för att få se sina barns framtid och jag behöver få leva för att kunna uppleva och förstå den känslan.

I efterhand kan man säga att sensmoralen var att de andra redan upplevt mer än mig och jag var värd att få uppleva lika mycket som dem. Men i drömmen var det inte så banalt utan det handlade om att få chansen att utvecklas vidare som människa. Om att inte bara stanna och inventera det man har utan att vilja göra mer, kunna mer, leva mer.