Sommar sommar sommar

Väldigt lite bloggat på sista tiden...
Så vad har hänt?

Tja, saken är väl den att det känns som att det inte hänt så mycket. Jag har inte jobbat så mycket så det mesta av tiden har varit hemma över pluggböckerna. Jag har tagit mig igenom en kurs i barn- och ungdomslitteratur. Och har fått läsa mycket böcker. Böcker jag särskilt tyckt om i kursen är:
Balansgång av Gillian Cross
Busskapningen av Robert Cormier
De böcker som ingått i den kursen har jag inte lagt in på min skönlitteraturlista, men jag har också hunnit läsa en del annat... framförallt har jag lyssnat på min första talbok. Det var perfekt att städa till och pågavännen är ivrig påhejare av ytterligare läsning...

Jag har skjutit upp att göra det sista på uppsatsen. Dem har fått vila i frid lite grann och idag har jag börjat ta i det som återstår:
- putsa på teorikapitlet.
- putsa på folkbildningsbegreppet i bakgrundsdelen
- skriva slutsats-kapitlet
- beskär bilagorna kraftigt
- skriva abstract in english

Efter detta har jag två restuppgifter kvar. Och de är riktiga surdegar och jag vet att jag kommer att bli lite surdeg när jag väl betat av dem på någon vecka efter att ha haft dem hängande över mig i ... 4 år!!!

Pappa har bytt till en annan medicin och nu hoppas vi att han kan få vara utan flimmer ett tag, det har ju varit hjärtflimmer varannan vecka under våren så att det nu dröjt tre... och att han dessutom åkt till landet... Det är mer än ett gott tecken. Det är LYCKA!

Jag är fortfarande förtjust i pågavännen och vi tror på den här relationen. Jag har med andra ord sagt upp min lägenhet i Stockholm. Det känns bra. Lite som att jag håller på att samla mig... bli landad och hemma.

Jag är ur balans fysiskt. Jag var ju så där jätte-på-G i våras, men så stukade jag foten och så satt jag hemma med uppsatsen och fick allt kassare matvanor och så gick inte uppsatsen i land innan vårterminen tog slut så jag kände bara att jag är kass och dålig och såklart så drar hela DramaQueen-grejen igång och jag får helt enkelt dåndimpen av att vara så värdelös och det är ingen idé med någonting. Vilket är en märklig känsla när den kombineras med att ha den bästa tiden i livet, med mycket fritid, mycket framtid och en fantastisk nutid. Jag tycker egentligen att allt ont har med min egen obalans och mina egna brister att göra, så det börjar ofta med att jag bara är gnällig för att jag inte känner mig tillräckligt bra. Sedan peppar pågavännen och tycker att jag är för hård mot mig själv och att det är synd att jag inte kan känna frid och lycka, när han tycker att allt egentligen gått mycket bättre än vad han förväntat sig och än vad han uppfattat att jag förväntat mig. Då vet jag plötsligt inte vart jag skall göra av min gnällighet för den känns fjantig och så dyker skumma tankar upp i huvudet om att det egentligen är han som gjort något fel och så växer den känslan så att jag känner att jag inte kan hålla den inom mig och att jag bara är ärlig och kan bli botad om jag får det ur mig. Och pågavännen är en man, han lyssnar och säger när han tycker att det är orättvist, vad han tror att han kan ändra på och vad jag får acceptera. Och jag är en jättebebis som inte har en aning om vad man gör när man har känslor som en 2-åring.

Framtiden närmar sig också... det har gått ett år och jag har inget riktigt jobb - bara timinhopp. Det börjar bli dags. Å andra sidan har jag behövt det här året, jag var ganska utarbetat innan och nu har jag faktiskt hunnit en del av det plugg som jag så länge kämpat med ihop med heltidsarbete. Jag har behövt det här året, men nu behöver jag runda av det och jobba. Komma in i Skånelivet på allvar, med arbetstider, arbetskamrater, vardagslunk och rutiner. Utan det hänger jag liksom löst i tillvaron och det kväver mig att inte komma till min rätt, att inte vara till nytta och glädje. Att inte vara behövd.

Pågavännen vet det. Vill det bästa för mig.
Och säger samtidigt att jag är behövd redan.
Och jag är förälskad.