Onödigt tillägg

Ibland känner jag att jag inte står ut med att umgås med någon.
Dte kan vara nån som jag egentligen vet att jag tycker om som en nära vän, men som just under en fas ändå bara går mig på nerverna.

Jag har ofta undrat vad det där handlar om.
Varför jag är en så dålig människa och vän.

Men jag tror att jag börjat ana det nu.
Det handlar inte om den andre personen... *inte så jätterevolutionerande egentligen*. Det handlar om att jag har perioder när jag inte står ut med att umgås (STRYK: med någon) och det handlar om att jag är alltför vaksam och kritisk till allt jag själv säger och gör. Jag tycker att jag är alltför ful och seg och trist. Och jag vet att jag kommer att ha fel och vara elak i samtal för att jag inte orkar med att uppfatta min egen person.

Just nu är en sån fas och jag har försökt bota den genom att träffa två gamla genuina vänner förra veckan. En denna och så kommer helgen och då behöver jag vara utåtriktad och social och glad och käck och det gör att hela mitt inre kramats ihop till en liten bunden klump i något slags undermedvetet källarvalv.

Jag funderar lite på vad jag skulle ge någon annan för råd i det här läget och jag funderar på hur jag skall återupprätta en långvariga kärleksfullare relation med mig själv...

Och så slår det mig att det nog bara är den tiden i månaden.
Inte konstigt att jag givit mig själv rådet att alltid vänta en vecka när jag vill ta livet av mig - troligen är det bara hormoner.