Matglad

Rössner lär ha sagt att man inte kan följa Lågkolhydratdieten för att den är så tråkig.

För mig var det en del av aha-upplevelsen.
Det är inte roligare än så här att äta egentligen.
Det är drogen som är kul - sockret och svullet som är det gotta som jag är ute efter. Det är smaken och konsistensen så länge den är i munnen. Och i vissa perioder känns det bara som om allt är tomt när munnen är tom.

Och den tomheten redde jag inte riktigt ut under våren.
Om mat KAN handla om näringsintag och inkomster och utgifter.
Så är det också så att mat KAN handla om känslor. Och att inga dietister i världen därför kan bota fetmaepidemin. Det är lite som DrPhil brukar säga när han skall hjälpa folk som hamnat i shopping-missbruk: Handle emotional problems emotionaly! Det är samma sak här. Om det inte är maten och vikten som är grundproblemet så hjälper det inte att dutta med symptomen. Sedan kan symptomen i sig själv vara livsviktiga att göra något åt för att över huvud taget överleva tills man hinner ta i huvudproblemet - men det gäller ändå att inse att huvudproblemet inte är löst bara för att man kan vara symptomfri ett tag.

Och att upptäcka att man tycker att det är tråkigt att äta egentligen, och att tomheten inte är hunger efter mat. Det var rätt revolutionerande för mig.

Åter igen inser jag att jag inte ensam klarar detta att hitta tillbaka till den kropp som jag själv redan uppfattar att jag har. Och jag vet inte riktigt vart jag skall söka hjälp. Jag är fortfarande på stadiet att jag borde klara det själv - och är därför inte förmögen att ta emot hjälp just nu heller...

Läs mer om Low-Carb bland annat här och här och här.