Lydnad - en sång om Gudsfruktan

När jag nu funderar på hur jag skall ta mig an en rejäl omläggning av mitt liv för att må bättre... så dyker en hel del inre motstånd upp.

Det är som att jag blir motvals bara jag tänker tanken att följa ett kostprogram.
Det är som att jag ger upp mig själv om jag inte går min egen väg.
Som om lydnad innebar att jag slutar tänka.

Så kom jag och tänka på det där med den inre rösten.
Den som en del kallar Gud och som andra kallar samvetet och som någonstans innerst inne i oss emellanåt faktiskt har en klar förvissning om vad vi skall göra för att överleva och må bra.
Inte ens den kan jag lyda.

Jag vet tillfällen när jag gråtit av motstånd medan handen ändå gått fram och tillbaka mellan godisskål och mun. Varför är mitt trots så starkt? Det vinner över mig.

Och den där djävulen på ena axeln som alltid verkar så tuff och frestande.
Den styr mig.
Och det där frestandet är mest på-frestande, faktiskt.
För hur tror nu att den den där djävulen har det när den bara passivt kan pääsa på min axel hela tiden. Medan jag rastlöst förvirrat försöker få livet att fungera? Den blir förstås också rastlös och hittar på nya eländen.

Olydnaden hänger ihop med självständighet för mig.
Med att tänka själv - sådär som i begreppet civil olydnad.
Och så där flirt-sexigt som i naughty girl...

Flirt-sexig, självständig och fet intill döden alltså...
Mycket tilltalande...

Och om detta med naughty naughty*blinkblink* nu inte fungerar eller är särskilt roligt för mig längre, så behöver jag en annan strategi.

Kanske skall man rentutav prova lydnad?
Att börja lyda den där inre rösten, den där ängeln på andra axeln.

Varför?
Det fungerar inte med att benämna detta Gud och tala om Gudsfruktan.
Skall jag skrämmas till lydnad så kommer jag att ha ett starkt behov av att trotsa.
Jag skulle behöva bli riktigt euforiskt religös, kavla upp ärmarna och säga att hedanefter kommer jag att gå den väg som kommer leda mig väl.

Jag har aldrig hört de där begreppen ihop tidagare,
... jag lyder för att jag älskar...
Det låter så underkastat, och väcker genast den andra sidan;
... om du älskar mig låter du mig finna mina egna vägar.

Så Gud kanske inte ville att jag skulle frukta,
kanske ville att jag skulle se att det handlar om kärlek alltihop.
Inte minst om kärleken till mig.

Jag har fått gå mina egna vägar
och jag är vilse.
och jag är redo att räcka ut min hand och säga att jag behöver lite ledning...