July 2006 Archives

Ut med hakan lite...

| | Comments (0)

När jag funderat över vad jag har mest ångest för och behov av så kan jag säga att jag har väldigt svårt att acceptera att jag gör fel ibland. Det blir tokigt och jag vet inte alltid vart saker landat som sagts i välmening, men som ekar kantigt i huvudet i dagar efteråt.

Alla avtryck man lämnar i världen innebär att en bild av en försvinner ur min kontroll,
jag kan inte veta om någon väljer att tolka med väl- eller illvilja. Och det är läskigt.

Det är som att jag inte fixar att synas, riktigt.
Vilket är märkligt att lida av för en som växt upp som ärke-linslus.

Ibland glömmer jag liksom bort mig och bara lever...
Det är rusiga lyckliga stunder.
då jag lever, upplever.

Ofta försjunker jag i att leva mig in istället för att leva ut.
Och jag tror att jag behöver sticka ut hakan lite mer och stå för det.
Lära mig att det är ok att vara lite småtrist och klumpig ibland.

Någon har sagt mig att universum ofta sänder en det man ber om, det gäller bara att formulera sitt behov. Också livet sänder en de läxor som man behöver lära - om och om igen- tills man lärt dem...

Det lustiga var att när jag väl tänkt ut det där att jag behöver öva på att sticka ut hakan lite mer och stå för den jag är och tycka att det är ok så fick jag igår plötligt en fråga om att bli intervjuad för en tidning om livet som vikarie.

Som om jag genast fick en chans att pröva min tanke fullt ut.
Jag tog chansen.
Har blivit intervjuad idag.
Och är skräckslagen.
Men också lite sådär smålätt empowered...

Det blir nog bra detta.
Det är inte en "bitter och offer"-vinkel på det hela och det är bra för det ville jag inte, vi får se hur det kommer ta sig ut.

Lydnad - en sång om Gudsfruktan

| | Comments (0)

När jag nu funderar på hur jag skall ta mig an en rejäl omläggning av mitt liv för att må bättre... så dyker en hel del inre motstånd upp.

Det är som att jag blir motvals bara jag tänker tanken att följa ett kostprogram.
Det är som att jag ger upp mig själv om jag inte går min egen väg.
Som om lydnad innebar att jag slutar tänka.

Så kom jag och tänka på det där med den inre rösten.
Den som en del kallar Gud och som andra kallar samvetet och som någonstans innerst inne i oss emellanåt faktiskt har en klar förvissning om vad vi skall göra för att överleva och må bra.
Inte ens den kan jag lyda.

Jag vet tillfällen när jag gråtit av motstånd medan handen ändå gått fram och tillbaka mellan godisskål och mun. Varför är mitt trots så starkt? Det vinner över mig.

Och den där djävulen på ena axeln som alltid verkar så tuff och frestande.
Den styr mig.
Och det där frestandet är mest på-frestande, faktiskt.
För hur tror nu att den den där djävulen har det när den bara passivt kan pääsa på min axel hela tiden. Medan jag rastlöst förvirrat försöker få livet att fungera? Den blir förstås också rastlös och hittar på nya eländen.

Olydnaden hänger ihop med självständighet för mig.
Med att tänka själv - sådär som i begreppet civil olydnad.
Och så där flirt-sexigt som i naughty girl...

Flirt-sexig, självständig och fet intill döden alltså...
Mycket tilltalande...

Och om detta med naughty naughty*blinkblink* nu inte fungerar eller är särskilt roligt för mig längre, så behöver jag en annan strategi.

Kanske skall man rentutav prova lydnad?
Att börja lyda den där inre rösten, den där ängeln på andra axeln.

Varför?
Det fungerar inte med att benämna detta Gud och tala om Gudsfruktan.
Skall jag skrämmas till lydnad så kommer jag att ha ett starkt behov av att trotsa.
Jag skulle behöva bli riktigt euforiskt religös, kavla upp ärmarna och säga att hedanefter kommer jag att gå den väg som kommer leda mig väl.

Jag har aldrig hört de där begreppen ihop tidagare,
... jag lyder för att jag älskar...
Det låter så underkastat, och väcker genast den andra sidan;
... om du älskar mig låter du mig finna mina egna vägar.

Så Gud kanske inte ville att jag skulle frukta,
kanske ville att jag skulle se att det handlar om kärlek alltihop.
Inte minst om kärleken till mig.

Jag har fått gå mina egna vägar
och jag är vilse.
och jag är redo att räcka ut min hand och säga att jag behöver lite ledning...

Talande drömmar

| | Comments (0)

Sedan en vecka tillbaka försöker jag ta in vidden av den här drömmen:

Jag sitter i ett flygplan som kraschar.
Det landar på vattnet och vingarna är precis på vattenytan.
Inget kan rädda oss.
Det hela TV-sänds och alla håller andan.

När vi krashat var jag väldigt noga med att få sagt till en av medpassagerarna att hon hade haft rätt. Jag hade haft fel och hon hade haft rätt i att vi skulle störta. Jag tyckte att jag rannsakade mig själv helt och fullt när jag nu ställts inför faktum och haft fel.

Av någon anledning fortsatte planet mirakulöst att flyta.
Tv-produktionen blir rastlös och vill ha lite action.
En snabbt ihopkombinerad dokusåpa skapas av hela situationen, där alla inför kameran skall plädera för sitt liv. Den som gör det sämst skall dödas.

Det är ett sjukt jippo, men vi var i en märklig situation och skulle alla dö och behövde distraheras med lite underhållning själva också - även om detta kanske inte var det som var roligast för oss så var det ändå på något sätt nära till hands...

Några hann be för sitt liv före mig och pratade om sin kärlek till sina barn.
Sådan't är ju känsloladdat.
Jag hade egentligen ingenting att sätta emot.
Mitt liv är inte så meningsfullt.

Men ett kraftfullt jag höll med eftetryck ett brandtal för min överlevnad - för mitt liv. Drömmens retoriska skicklighet går aldrig att återge här. Men poängen var:
Att jag vill leva för att en gång kunna befinna mig i den situation som mina medpassagerare och medtävlare befinner sig i. De vill leva för att få se sina barns framtid och jag behöver få leva för att kunna uppleva och förstå den känslan.

I efterhand kan man säga att sensmoralen var att de andra redan upplevt mer än mig och jag var värd att få uppleva lika mycket som dem. Men i drömmen var det inte så banalt utan det handlade om att få chansen att utvecklas vidare som människa. Om att inte bara stanna och inventera det man har utan att vilja göra mer, kunna mer, leva mer.

I want you to be excited about your life!

| | Comments (0)

Jag hittade en gång ett citat som jag burit med mig, men inte levt efter:
"Livet är Guds gåva till dej, vad du gör med livet är din gåva till Gud."

Rubriken på detta inlägg kommer från DrPhil och är något han säger i vinjetten till sitt talk-show-program. Och det känns som en präst i min smak - trots att han inte är präst.

Att gilla sitt liv och vilja leva det.
Det låter nästan banalt - men det är otroligt nog inte självklart.

Min fråga idag är om jag hellre äter än lever.
Det är inte roligt att ens personliga utveckling leder en fram till den frågan.
Men det är bra att jag i alla fall bromsas av den frågan och ser den som en ödessten vid ett vägskäl.

Min hälsa är så kass just nu att jag inte vågar prata om det.
Jag är faktiskt rädd att jag skall dö.
Och vad lugnar väl mer än att blunda och äta?

Livet är en fest... Äter man bara tårta så kan man kalla det kalas - oavsett om själen gråter. Som om sockret var det viktigaste kriteriet för en glad och trevlig dag. För en högtidstid.

Det är den 24 juli. Ingen jag känner fyller år.
Detta är inte en högtidsdag - utan en "HÖG TID"-dag

Onödigt tillägg

| | Comments (0)

Ibland känner jag att jag inte står ut med att umgås med någon.
Dte kan vara nån som jag egentligen vet att jag tycker om som en nära vän, men som just under en fas ändå bara går mig på nerverna.

Jag har ofta undrat vad det där handlar om.
Varför jag är en så dålig människa och vän.

Men jag tror att jag börjat ana det nu.
Det handlar inte om den andre personen... *inte så jätterevolutionerande egentligen*. Det handlar om att jag har perioder när jag inte står ut med att umgås (STRYK: med någon) och det handlar om att jag är alltför vaksam och kritisk till allt jag själv säger och gör. Jag tycker att jag är alltför ful och seg och trist. Och jag vet att jag kommer att ha fel och vara elak i samtal för att jag inte orkar med att uppfatta min egen person.

Just nu är en sån fas och jag har försökt bota den genom att träffa två gamla genuina vänner förra veckan. En denna och så kommer helgen och då behöver jag vara utåtriktad och social och glad och käck och det gör att hela mitt inre kramats ihop till en liten bunden klump i något slags undermedvetet källarvalv.

Jag funderar lite på vad jag skulle ge någon annan för råd i det här läget och jag funderar på hur jag skall återupprätta en långvariga kärleksfullare relation med mig själv...

Och så slår det mig att det nog bara är den tiden i månaden.
Inte konstigt att jag givit mig själv rådet att alltid vänta en vecka när jag vill ta livet av mig - troligen är det bara hormoner.

Service-yrke

| | Comments (0)

Det finns ett par knöliga saker med service-yrken:
- det är lätt tradigt när ingen efterfrågar ens tjänst och man sitter av tiden.
- det gör en ont när man inte hinner hjälpa hela vägen som man skulle vilja för att det är kö.
- och det är svårt att exakt säga vart man skall sätta sin gräns för vad som ingår i jobbet. Det finns alltid de som vill lämpa över mer än vad som varit tänkt på en.

Men detta till trots är det en fantastisk typ av arbete. Just det att man möter människor och kan vara dem till hjälp och glädje är en fröjd.

Idag kände sig en kvinna så hjälpt att hon kom in med en bulle till mig som hon varit ute och köpt på stan. Det är min första muta sedan jag började i bibliotekssvängen...

Tänk vad det kostar!

| | Comments (0)

En gång blev jag nästan vittne till en drunkning, det var en man som fallit i kanalen i Göteborg och det var kallt och is och han hade ingen som helst möjlighet att ta sig upp på egen hand. Jag hörde ropen men fattade inte vart de kom ifrån, förrän jag plötsligt fick syn på dramat som utspelade sig på motsatt sida från mig sett - jag stod vid busshållplatsen vid Lilla Torget och väntade på 85:an mot Paradisgatan. Så det var drygt tio år sedan det här...

Jag var i chock medan några på andra sidan kämpade för att få upp mannen ur vattnet som fanns en dryg meter nedanför lägsta trapp-punkt. De tappade honom, men lyckades få tag på honom igen och drog och drog. Jag höll andan. Och först när han var uppe kom ambulanser dykare som var rustade för att fixa detta. Jag var så lättad, men ändå fortfarande chockad. Glad att känna att mannen nu skulle bli omvårdad och även de som räddat hans liv. En klump i halsen. En tår i öonvrån. Och så mannen bredvid mig som tittar menande mot utryckningsfordonen, tänk vad detta kostar samhället!

I morses hörde jag samma sak om evakueringen i Libanon. Tänk vad det kostar - bara för att hjälpa dem...

Varför? Varför får det inte kosta oss någonting att vara människor, medmänniskor. Är vi så rädda för att bli utnyttjade och lurade?
Är inte en sådan utgift snarare en anledning att sträcka på oss att vi gjort vad vi kunnat i omständigheter vi inte kunnat råda över?

Det kostar att vara människa.
Vad skall vi göra om vi anser att det inte är värt det?

Matglad

| | Comments (0)

Rössner lär ha sagt att man inte kan följa Lågkolhydratdieten för att den är så tråkig.

För mig var det en del av aha-upplevelsen.
Det är inte roligare än så här att äta egentligen.
Det är drogen som är kul - sockret och svullet som är det gotta som jag är ute efter. Det är smaken och konsistensen så länge den är i munnen. Och i vissa perioder känns det bara som om allt är tomt när munnen är tom.

Och den tomheten redde jag inte riktigt ut under våren.
Om mat KAN handla om näringsintag och inkomster och utgifter.
Så är det också så att mat KAN handla om känslor. Och att inga dietister i världen därför kan bota fetmaepidemin. Det är lite som DrPhil brukar säga när han skall hjälpa folk som hamnat i shopping-missbruk: Handle emotional problems emotionaly! Det är samma sak här. Om det inte är maten och vikten som är grundproblemet så hjälper det inte att dutta med symptomen. Sedan kan symptomen i sig själv vara livsviktiga att göra något åt för att över huvud taget överleva tills man hinner ta i huvudproblemet - men det gäller ändå att inse att huvudproblemet inte är löst bara för att man kan vara symptomfri ett tag.

Och att upptäcka att man tycker att det är tråkigt att äta egentligen, och att tomheten inte är hunger efter mat. Det var rätt revolutionerande för mig.

Åter igen inser jag att jag inte ensam klarar detta att hitta tillbaka till den kropp som jag själv redan uppfattar att jag har. Och jag vet inte riktigt vart jag skall söka hjälp. Jag är fortfarande på stadiet att jag borde klara det själv - och är därför inte förmögen att ta emot hjälp just nu heller...

Läs mer om Low-Carb bland annat här och här och här.

Ironi

| | Comments (0)

Visst, jag vet den där scenen i Con Air där Steve Buscemi definierar ironi...
"It's a bunch of idiots on a plane dancing to a song by a group who died in a plane crash. "


Men nu finns en annan definition er tillhanda:

Härom dagen skulle jag lyssna på musik och jag letade länge och väl i min skivsamling innan jag riktigt hittade något som kändes rätt. Jag hade redan lyssnat igenom ett gäng sommarlåtar och så fann jag tillslut soundtracket till Cocktail och tänkte mig att gunga lite till "don't worry be happy". För första gången i mitt liv läggs cd-skivan in så snett att hela "cd-lådan" fastnar. Nu uppfattar Cd-spelaren inte att det är någon skiva i och när jag trycker ut skivan så fastnar det och alltihop åker in igen....

Ingen Don't worry be happy där inte! Jag tror att jag behöver skruva sönder hela maskinen för att rätta till eländet. Det är i sådan lägen man verkligen behöver lyssna på ... Don't worry be happy

Läsvärt!

| | Comments (0)

Sommar sommar sommar

| | Comments (0)

Väldigt lite bloggat på sista tiden...
Så vad har hänt?

Tja, saken är väl den att det känns som att det inte hänt så mycket. Jag har inte jobbat så mycket så det mesta av tiden har varit hemma över pluggböckerna. Jag har tagit mig igenom en kurs i barn- och ungdomslitteratur. Och har fått läsa mycket böcker. Böcker jag särskilt tyckt om i kursen är:
Balansgång av Gillian Cross
Busskapningen av Robert Cormier
De böcker som ingått i den kursen har jag inte lagt in på min skönlitteraturlista, men jag har också hunnit läsa en del annat... framförallt har jag lyssnat på min första talbok. Det var perfekt att städa till och pågavännen är ivrig påhejare av ytterligare läsning...

Jag har skjutit upp att göra det sista på uppsatsen. Dem har fått vila i frid lite grann och idag har jag börjat ta i det som återstår:
- putsa på teorikapitlet.
- putsa på folkbildningsbegreppet i bakgrundsdelen
- skriva slutsats-kapitlet
- beskär bilagorna kraftigt
- skriva abstract in english

Efter detta har jag två restuppgifter kvar. Och de är riktiga surdegar och jag vet att jag kommer att bli lite surdeg när jag väl betat av dem på någon vecka efter att ha haft dem hängande över mig i ... 4 år!!!

Pappa har bytt till en annan medicin och nu hoppas vi att han kan få vara utan flimmer ett tag, det har ju varit hjärtflimmer varannan vecka under våren så att det nu dröjt tre... och att han dessutom åkt till landet... Det är mer än ett gott tecken. Det är LYCKA!

Jag är fortfarande förtjust i pågavännen och vi tror på den här relationen. Jag har med andra ord sagt upp min lägenhet i Stockholm. Det känns bra. Lite som att jag håller på att samla mig... bli landad och hemma.

Jag är ur balans fysiskt. Jag var ju så där jätte-på-G i våras, men så stukade jag foten och så satt jag hemma med uppsatsen och fick allt kassare matvanor och så gick inte uppsatsen i land innan vårterminen tog slut så jag kände bara att jag är kass och dålig och såklart så drar hela DramaQueen-grejen igång och jag får helt enkelt dåndimpen av att vara så värdelös och det är ingen idé med någonting. Vilket är en märklig känsla när den kombineras med att ha den bästa tiden i livet, med mycket fritid, mycket framtid och en fantastisk nutid. Jag tycker egentligen att allt ont har med min egen obalans och mina egna brister att göra, så det börjar ofta med att jag bara är gnällig för att jag inte känner mig tillräckligt bra. Sedan peppar pågavännen och tycker att jag är för hård mot mig själv och att det är synd att jag inte kan känna frid och lycka, när han tycker att allt egentligen gått mycket bättre än vad han förväntat sig och än vad han uppfattat att jag förväntat mig. Då vet jag plötsligt inte vart jag skall göra av min gnällighet för den känns fjantig och så dyker skumma tankar upp i huvudet om att det egentligen är han som gjort något fel och så växer den känslan så att jag känner att jag inte kan hålla den inom mig och att jag bara är ärlig och kan bli botad om jag får det ur mig. Och pågavännen är en man, han lyssnar och säger när han tycker att det är orättvist, vad han tror att han kan ändra på och vad jag får acceptera. Och jag är en jättebebis som inte har en aning om vad man gör när man har känslor som en 2-åring.

Framtiden närmar sig också... det har gått ett år och jag har inget riktigt jobb - bara timinhopp. Det börjar bli dags. Å andra sidan har jag behövt det här året, jag var ganska utarbetat innan och nu har jag faktiskt hunnit en del av det plugg som jag så länge kämpat med ihop med heltidsarbete. Jag har behövt det här året, men nu behöver jag runda av det och jobba. Komma in i Skånelivet på allvar, med arbetstider, arbetskamrater, vardagslunk och rutiner. Utan det hänger jag liksom löst i tillvaron och det kväver mig att inte komma till min rätt, att inte vara till nytta och glädje. Att inte vara behövd.

Pågavännen vet det. Vill det bästa för mig.
Och säger samtidigt att jag är behövd redan.
Och jag är förälskad.

Peppning då beach 06 gått i sank

| | Comments (0)

Det är alltså så det funkar

| | Comments (0)

Läste just ett intressant blogginlägg om hur man kan leva utan vida blodsockersvängar...

Jag blir så imponerad över den motivation och förmåga som en del har i att verkligen göra kraftiga kostomläggningar. Det är inte lätt ens att vara en sockerfri konsument i affären, tänk då att vara det vid matbordet och i TV-soffan VARJE DAG. Jag säger bara: Wow!

Sommaren är officiellt här

| | Comments (0)

- Behöver jag ha kofta, tror du? frågade jag pågavännen när jag stressad sprang runt för att få med mig allt picknickande som jag sagt att jag skulle ha med mig. (i sista minuten som vanligt - men jag ville ju hinna ta ett dopp innan jag skulle iväg)
- Det är 35 grader ute, så ...
- Ok, då struntar jag i det.

En försäkerhetsskull-kiss senare var jag påväg och en stund senare satt jag på Sofiero i sällskap med 6 andra fruntimmer och åt ostbricka och drack vin ur petflaska. Sedan blev det musik. Jag fattar inte att jag inte lyssnar på musik oftare, det är ju magiskt.

Särskilt magiskt är det med Ledins Sommaren är kort, och att i en tusenrösters kör få sjunga den rakt ut i en himmelsblå sommarnatt. Då är sommaren här lika sant som vid alla skolavlutningars Den blomstertid nu kommer i kyrkan.

slutet gott allting gott

| | Comments (0)

Jag visste inte att det fanns ett slut på internet. Det har verkat så stort och omfattande och ständigt växande att jag tolkat det som oändligt. Men jag hade fel och här är beviset.

Offer

| | Comments (0)

I sträven efter att bygga upp sin självkänsla och bli sin egen lyckas smed, så handlar det mycket om att inte se sig själv som ett offer. Jag har inte tänkt så mycket på vad det där egentligen handlar om...

Så hittade jag orden: "Ett offer har inget ansvar" i en bok som Rädda Barnen givit ut om Styrka och mod och barns skapande.

Och det där är ju viktigt.
Det är viktigt att man inte ger offer ansvar, för det innebär att man ger dem skuld. (Den våldtagna borde inte gått genom parken, inte haft sexiga kläder, inte litat på krog-flirten. Och den misshandlade borde inte ha retat sin våldsamme man. Eller vad det nu kan vara). Och de är inte medskyldiga till att någon har begått brott mot dem.

Men det händer något sedan.
För varken tid eller utveckling står stilla.

Sekunden efter att man varit offer för något som man inte har ansvar för eller skuld i, så befinner man sig plötsligt åter i en situation där man har valmöjligheter och ansvar. Ansvar för att leda sig själv tillbaka till livet. Det innebär inte att man är skyldig att kunna le och smajla igen inom en viss tidsrymd, det innebär bara att ingen annan kan leva ditt liv åt dig. Och även om du väljer bort att kliva in i ditt liv igen, så är även det ett val.

Sartre lär ha sagt att vi är dömda till frihet, till att alltid ha ett val.
På det sättet är vi alla offer för något.
Men även om vi inte är ansvariga för att vi har ett val, så är vi ansvariga för själva valet, det har tilldelats oss och det är inget såvidare märkvärdigt med det - bara det att det är jädrigt svårt att välja emellanåt, för man kan faktiskt inte alltid överblicka konsekvenserna av de val man gör. Man är inte alltid så närvarande i sitt nu och man har inte alltid all känd kunskap om allting klar för sig.

Man får göra så gott man kan och det underlättar att se på sitt ansvar med en viss glimt i ögonvrån, för det är bara FÖR tungt att leva med tanken att man skulle bli dömd för alla gånger man tagit fel beslut.