Låta nöjdförklara sig

Att nöjdförklara sig var ett begrepp som min väninna införde i mitt liv idag.

Det lät fantastiskt, men jag känner ett stort motstånd mot det ändå.

Att vara nöjd låter så vackert och harmoniskt. Egentligen så som mitt liv med pågavännen är. Jag är fantastiskt nöjd, rentutav lycklig. En del skulle säga euforisk om de kunde läsa mitt hjärta.

Men om jag skulle nöjdförklara mig skulle jag tillåta mig att inte vilja mer.
Och det förknippar jag med lathet på gränsen till dumhet.
Det är en rätt konstig koppling.
Den är utan logik.
Men likafullt mycket stark i mitt liv.

Betyder det att jag dömer mig själv till att aldrig få känna mig nöjd med livet som det är?

Jag måste göra något åt den här kopplingen - kanske kan man finna nån slags by-pass. Kan man sätta in nya ledningar i ett hjärta, borde man väl kunna skapa nya kopplingar i sin tankevärld.