Tung stund fortfarande

Det är en märklig tid i mitt liv.
Jag vet att jag kommer att se tillbaka på den och tycka att den är bra.
Men här i nuet är den inte det.

Och det finns en massa omständigheter i livet just nu som är lysande.
Det fungerar underbart med samboskapet, där finns en gemenskap och en livskamrat att hålla i när åskan går och även kisa mot solen med när allt känns gott. Jag har för första gången på åratal lite tid att umgås med mig själv och försöka landa i mitt liv och vem jag är och vad jag vill.

Och kanske är det just det där med att umgås med mig själv som är så himla smärtsamt. Jag är faktiskt inte särskilt kul. Jag ställer krav som jag inte lever upp till. Som jag vet att jag inte lever upp till, men ändå dömer mig stenhårt efter. Jag har inte läst alla de där taskig-barndom-böckerna, men osedd och misshandlad går jag genom livet med mig själv. Alla andra är snälla och kärleksfulla och det som händer händer bakom stängda dörrar i mitt eget inre. Och jag längtar efter att bli befriad - så som jag alltid längtat.
Och jag inser att allt jag gör är att fly och förtränga.
Kanske måste jag ta den här striden nu.
Mobilisera min egen kärlek till mig själv och hjälpa mig så som ingen annan kan hjälpa mig.