Pappa på sjukhus

Ja så är pappa på sjukhus igen.
Det har varit var fjortonde dag hela året så det är ju inte direkt nytt och överraskande och chockande.
Men det är fortfarande förfärligt.

Denna gången resulterade elkonverteringen (då hjärtat skulle fås i rytm igen) även i att pacemakern pajade och nu verkar det som att han skall han operera den igen, (5:e gången gillt).

Det är såklart inte så kul att opereras, själv hade jag väl typ dött av en sådan operation särskilt som han varit vaken och själv varit med som en hjälp för läkarna att veta om de lagt elektroderna rätt. Samtidigt var det väl ungefär detta som behövdes för att pappa skulle kunna få någon vård.

Ett problem när man inte mår bra är förstås hälsan.
Ett annat problem -som ibland nästan känns större- är sjukvården.

Den läkare som ansvarade för pappafar har slutat och pappa befinner sig i någon sorts ingenmansland. Elkonverteringarna sköts på akuten (ett problemområde i sig självt med dygnslånga väntetider) som om varje gång vore en separat händelse och ingen följer helheten och ser hans situation. Han har ingen att ringa och rådgöra med om medicinering eller andra frågor om hur han skall leva med sin sjukdom.

Så han är ensam i världen såväl som i sin kropp. Jag trodde inte att det var så när det kom till så allvarliga problem som hjärtproblem. Jag trodde i min enfald att man fick lov att vara drabbad och lyssnad på och omhändertagen av dem som kan något om området. Jag trodde helt fel.

Fördelen med det kassa läget just nu är att Sahlgrenska tvingas skaffa fram en läkare som tar över ansvaret för hans behandling. För första gången provade pappa att åka till akuten på ett annat sjukhus i stan eftersom det var 1/4 så lång kö där och det gör att detta sjukhus nu får sköta kontakterna med Sahlgrenska. Det är också skönt, de är friska och kunniga och har med det förhoppningsvis andra förutsättningar för att sätta lite tryck.

En förhoppning som väckts hos mig och mamma är också att det kanske varit nått vajsing med pacemakern redan innan så att den kan ha varit anledningen till att han haft så mycket flimmer på sista tiden. Och att det nu kan komma att avhjälpas.

Och mitt i allt detta är jag skärrad.
Min pappas liv pumpas runt av ett hjärta på upphällningen.
Hur länge skall det orka?

Varje dag jag har en pappa är en ynnest och det är så skönt att jag inte är tonåring längre, det går liksom lättare att ha övinseende med föräldrars konstigheter numera. Plötsligt känns det inte längre som att jag måste försaka mig själv för att kunna ta hänsyn till honom.

Och ni skulle se honom med sitt barnbarn!
De låg så gott ihop i helgen, den flimrande farfadern som vägrade åka till akuten och på hans arm det lugna men nyfikna veckogamla barnbarnet.