OK att vara lite störig?

Jag verkar tro att jag alltid måste presentera färdiga lösningar.
Att jag vill vara klar och utredd in i detalj, ha ryggen fri.

Det gör att när jag säger något låter jag lätt besserwissrig och bekäftig, samtidigt som jag ofta mår kasst när jag inte säger något eftersom jag avstår för att jag inte är säker.

Detta gäller förstås inte alla sammanhang.
Och egentligen är det inte nytt. Det började redan i skolbänken, med att inte räcka upp handen, trots att jag egentligen visste svaret hyfsat.

Handlar det om det där med killar och tjejers olikhet att ta för sig?
Handlar det om en läggningssak eller är det något som går att göra något åt?

Problemet, som jag ser det, är inte att jag är tyst ibland, och inte heller att jag ibland har ett störigt tonfall. Problem är det först när jag själv slåss så mycket med mig själv för att jag är som jag är.

Det skulle underlätta för mig om jag tyckte att det var ok att slänga ut sig totalt felaktiga och flippade saker emellanåt. Kanske är det någon slags terapeutisk aktivitet i den riktningen som pågår på den här bloggen?