Livet på landet

Alla ler och säger hej!
Det är idylliskt i den lilla byn jag numera bor i.

Vad är det som gör alla dessa leenden möjliga?
Är det att vi svär om varandra innanför våra stängda dörrar?

Det är inte över staketet vi undrar om den andre, det är när vi kommer hem vi ringer kommunen och frågar om det verkligen fanns ett bygglov för det vi sett. Det är inte med varandra vi samtalar och söker komma överens med varandra utan det är kommunen som får ta beslut som skall jämka våra olika åsikter. Som skall hitta en väg för grannsämjan i frågor som kan bli konflikter för generationer.

Att komma in ny och försöka förstå hur samfäldighetsföreningen fungerar är nog en omöjlighet, det kräver en kartläggning av historien ett par generationer tillbaka, vem mobbade vem i skolan för 50 år sedan? Vem betedde sig vid något tillfälle egoistiskt? osv osv inmärgat i minsta lilla städdags-fråga.

Jag tycker det är synd att vi behöver det här bygglovet. Vi har två grannar som kommer att överklaga det så långt det går. Jag hade gärna sökt finna lämpliga kompromisser, men det är inte det klimatet som råder. Istället är det allt eller inget och all korrespondans sker via de argument i ärendet som skickas till kommunen, från dem såväl som från oss. Läget eskalerar i detta skyttegravskrig. Men vi ler och morsar och pratar väder som om ingenting händer.

Pågavännen är förstås en filbunke. Han är inte så lättstörd så...
Själv tycker jag att detta är mycket otrevligt.
Jag tror att det i själva verket är jag som gör detta till en så stor affär.

Man kan se det som att jaha, vi har olika intressen, låt bäste part vinna.
Eller så kan man överkänsligt övertolka till... varför vill dom oss illa!!
Och det sistnämnda ligger mig nära, samtidigt som jag känner att om jag bott på andra sidan staketet så hade jag också varit emot det här förslaget.

Betyder det att det ändå skall drivas, eller betyder det något annat?