Faster Snuttan

- Gomorron snuttan! sa pågavännen när klockan ringde imorses.
- Faster snuttan om jag får be! svarade jag.

Han undrade om fasterskapet som jag meddelades om igår kväll stigit mig lite åt huvudet....

Men, jag är bara så fascinerad.
Fascinerad över det mirakel som livet är.
Ena dan träffar man en ny människa och så kan en tredje människa bli till och så kan man följa den människan växa upp från liten skrutt till mogen ansvarskännande människa och så kan denna människa tillsammans med en annan skapa mirakel i ännu ett liv här på jorden. Det är stort.
Samtidigt skruttar föräldrar ihop igen och dör och nästa generation får kliva in och axla farmor och farfar-positionen. Det är skrämmande att själv plötsligt vara i den generationen som skall se sina älskade föräldrar åldras. Men också fascinerande.

Och faster-rollen. Jag är lika stolt idag som jag var när jag fått en lillebror. Då gick jag bredvid vagnen och sjöng att jag fått en lillebror så att alla skulle veta att jag hörde ihop med det mirakel som det lilla knytet i vagnen var. Jag var tre år då, det är 30 år sedan. Och som vi har bråkat, konkurrerat med och älskat varandra sedan dess. Nu e den där lille lättretade saken en man, en pappa...

Och jag....
Ja, jag är faster snuttan verkar det som!