Dokusåpa i sjukhusmiljö

Historien om flimmerfadern tar aldrig slut.
Tyvärr inte heller om hans turer inom vården.

Han skulle ju opererats i måndags (och även måndagen två veckor tidigare), men även denna gång blev det uppskjutet. Ett dygn senare får man veta att det berodde på att en annan operation dragit ut på tiden, men först får man inget veta utan bara vänta och vänta helt diffust.

Även gårdagens vända på operationsbordet slutade med att pappa ställde en fråga som läkarna inte tänkt på och när pappa beskrev hur han såg ut inuti och undrade om de sett något på röntgenplåtarna (han åkte ju in extra i fredags för att ta alla prover och röntgas inför operationen) så hade dessa röntgenplåtar inte nått till operationsläkarna... När de gjorde en ny röntgen såg de att operationen inte är helt lätt och de som stått i beredskap med kniven kände att de ville låta en duktig kollega göra operationen istället. ÄNTLIGEN någon som inser sin egen kompetensnivå!

Pappa ringde på eftermiddagen och vi skrattade åt det tröstätande som lärs in i sjukhusmiljön. Det är ju dropp som gäller fram till operationen och när det inte blir någon operation så får man äta. Hurra, tröst och plåster på såren.

Men det var två mirakel igår också.
Undersökningen per gastroskopi som med invärtes ultraljud skulle kontrollera risken för blodpropp vid en elkonvertering var beslutad till klockan 8. Men när pappa kom ner i salen för undersökningen så slog flimret om och hjärtat gick enligt sin rätta sinus-kurva.

Och det andra miraklet bäst av allt - som att ha blivit bönhörd. Läkaren som skulle opererat gick upp till pappa på avdelningen innan han gick för dagen bara för att förvissa sig i att pappa förstått vad de grundade sitt beslut att skjuta på operationen på och han bad också den som nu är satt att operera att prata med pappa. Läkaren hade uppfattat hans och pappas dialog som rak och han var också intresserad av pappas fall och frågade mer om vad han hade prövat för behandlingar.

Nu sitter jag och tänker att pappa ändå är i trygga händer på operationsbordet och att jag kanske kanske kan fokusera ett ögonblick på mitt eget liv. Som om 2,5 timme innehåller en anställningsintervju där jag får chansen att prata för mig trots att jag inte har alla de meriter som krävs för tjänsten egentligen. Får jag inte detta jobb kommer jag att sluta i biblioteksbranschen.