May 2006 Archives

Dokusåpa i sjukhusmiljö

| | Comments (0)

Historien om flimmerfadern tar aldrig slut.
Tyvärr inte heller om hans turer inom vården.

Han skulle ju opererats i måndags (och även måndagen två veckor tidigare), men även denna gång blev det uppskjutet. Ett dygn senare får man veta att det berodde på att en annan operation dragit ut på tiden, men först får man inget veta utan bara vänta och vänta helt diffust.

Även gårdagens vända på operationsbordet slutade med att pappa ställde en fråga som läkarna inte tänkt på och när pappa beskrev hur han såg ut inuti och undrade om de sett något på röntgenplåtarna (han åkte ju in extra i fredags för att ta alla prover och röntgas inför operationen) så hade dessa röntgenplåtar inte nått till operationsläkarna... När de gjorde en ny röntgen såg de att operationen inte är helt lätt och de som stått i beredskap med kniven kände att de ville låta en duktig kollega göra operationen istället. ÄNTLIGEN någon som inser sin egen kompetensnivå!

Pappa ringde på eftermiddagen och vi skrattade åt det tröstätande som lärs in i sjukhusmiljön. Det är ju dropp som gäller fram till operationen och när det inte blir någon operation så får man äta. Hurra, tröst och plåster på såren.

Men det var två mirakel igår också.
Undersökningen per gastroskopi som med invärtes ultraljud skulle kontrollera risken för blodpropp vid en elkonvertering var beslutad till klockan 8. Men när pappa kom ner i salen för undersökningen så slog flimret om och hjärtat gick enligt sin rätta sinus-kurva.

Och det andra miraklet bäst av allt - som att ha blivit bönhörd. Läkaren som skulle opererat gick upp till pappa på avdelningen innan han gick för dagen bara för att förvissa sig i att pappa förstått vad de grundade sitt beslut att skjuta på operationen på och han bad också den som nu är satt att operera att prata med pappa. Läkaren hade uppfattat hans och pappas dialog som rak och han var också intresserad av pappas fall och frågade mer om vad han hade prövat för behandlingar.

Nu sitter jag och tänker att pappa ändå är i trygga händer på operationsbordet och att jag kanske kanske kan fokusera ett ögonblick på mitt eget liv. Som om 2,5 timme innehåller en anställningsintervju där jag får chansen att prata för mig trots att jag inte har alla de meriter som krävs för tjänsten egentligen. Får jag inte detta jobb kommer jag att sluta i biblioteksbranschen.

Märkligt

| | Comments (0)

När jag kom hem från jobbet igår ringde jag pappa på sjukhuset.
Och får veta att han INTE opererats och heller inte elkonverterats.

Han har nu haft flimmer sedan i lördags kväll och det märks på honom.

Han har också haft den här obehagliga operationen framför sig i 2 veckor. Det finns ju många som har obehagliga operationer framför sig, men det känns faktiskt som psykisk misshandel att lägga in en patient för att operera och låta den vara inlagd i en vecka med beskedet - troligen imorgon för att sedan skicka hem patienten i en vecka med beskedet, det blir nästa vecka, men don't call us, we call you. För att slutligen vid det telefonsamtalet boka in att operationen skall ske på måndagen och sedan på något märkligt sätt få detta att rinna ut i sanden. (och då har jag inte beaktat vad en sängplats på en hjärtavdelning kostar i pengar)

För mig var Sahlgrenska förknippat med proffs. Var det inte där som de först hjärttransplanterade? Men i dagsläget vet i tusan. Två gånger sedan i söndags är det frågor från pappa som gjort att läkarna fått konferera och ändra sin behandlingsplan. Ärligt talat verkar de ha noll koll.

Första frågan var vad som händer om elkonverteringen som var framdukad för honom i söndags ytterligare skadade den redan skadade pacemakern? (ett par gånger har pappa ju fått ligga kvar eller återkomma efter elkonvertering eftersom det inte finns någon personal som kan kontrollera pacemakern på helgerna) och idag har han pacemakern inställd som en termostat, när pulsen är under 40 så sätter den igång och håller pulsen uppe på den nivån. Om pulsen sjunker ytterligare så ... ja där nånstans vill jag inte riktigt avsluta tankegången... Dessutom gick den in och gav elstötar när den blivit skadad vid elkonverteringen för drygt två veckor sedan, den gången kunde Östra Sjukhuset smidigt ändra inställningarna så att pappa slapp elstötarna, medan de på Sahlgrenska gick in och satte tillbaka elstötarna och vägrade ta bort dem utan lät pappa få elstötar med jämna mellanrum i två dygn innan jag och mamma och pappa gick upp i atomer på hjärtavdelningen över denna nonchalans och en läkare som skrattade bort hela pappas lidande tillslut motvilligt ändrade inställningen på pacemakern så att elstötarna försvann. Det är förståeligt att pappa inte ville tillbaka till detta för det var bland det värsta mest maktlösa och frustrerande jag varit med om, och för honom tillkom smärtan...
Läkarna kunde inte svara på frågan och vågade inte behandla flimret.

Den andra frågan var igår när han skulle få ett invärtes ultraljud genom gastroskopi och han var redo för undersökning. Då undrade pappa om det inte egentligen var lite tidigt att avgöra om det fanns blodproppsrisk för operationen så långt i förväg till operationen som ju redan skjutits upp till idag. Och läkarna fick rådgöra med varandra och konstaterade att jovisst och pappa rullades ut från det förberedda undersökningsrummet och upp på avdelningen igen.

Jag läste någonstans i reglerna kring sjukvården och föreskrifterna kring vården av hjärtpatienter att det är viktigt med ett förtroendefullt förhållande mellan patient och läkare. Hur kan man känna förtroende i det här läget? Det känns som att det är ett gäng klåpare som skall sticka kniven i honom.

Pappa hade pratat med en ambulansförare som transporterade honom mellan Östra och Sahlgrenska och de hade pratat om läkarnas kompetensutveckling. Pappa har själv fört nogranna journaler över hur han medicinerat och hur han mått, vad han gjort och hur det har påverkat. Det som skulle vara som en dröm är om en läkare blev intressad av fallet. Eller om han kom till en som hade villighet att bjuda sin kunskap med till en dans med pappas erfarenhet. Det har ännu inte hänt och lite konstigt känns det att läkarna inte ödmjukt betraktar sina patienter som människor som kan hjälpa dem att utvecklas i sin yrkesroll. (Jag menar bara - så ser jag på låntagarna i ett bibliotek och då handlar inte min yrkeskompetens som bibliotekarie om att ha människors liv och död i mina händer, men jag ser inte hur jag skulle kunna läsa mig till det som människor själva bjuder på i sina frågor och erfarenheter). Tydligen är det få som drar slutsatser utifrån sina egna yrkeserfarenheter och det som slår igenom inom vården är istället det som sägs på läkarstämmor. Pappas främsta uppgift när han kommer hem verkar nu bli att söka i medicinska konferens-papers för det är tydligt inte bara att pappa är sjuk, utan också att han är tvungen att vara/bli sin egen läkare.

Pappa har också noterat det sjukt hierarkiska med sjukhus. Sjukhusledning, Undersköterskor, Sjuksköterskor och Läkare har olika dresscode och lever i olika världar även om de går om varandra på avdelningarna (med undantag av sjukhusledningen). Vilken annan verksamhet fungerar med så vattentäta skott mellan dem som skall arbeta för samma sak? Som det känts när jag har hälsat på så är det inte "kunden i centrum" utan snarare är patienten rekvisita som ingår i de andras vardag. På samma sätt som man i sin säng kan få en hel hord människor runt sig och det är bara en som man kan prata om resten är rekvisita som man inte skall notera, vilket inte är så himla lätt. Som i fallet när pappa fick elstötar av sin trasiga pacemaker och det efter mycket tjat dyker upp fem personer varav 4 med nollställda ansikten och en som skrattar nonchalant åt att det inte är så bra för pappas hjärta att bli upprörd över att bli utsatt för lite elstötar. Det är ett hemskt maktförhållande i det där, människor är aldrig bara rekvisita.

Och när jag pratade med pappa igårkväll så klarade jag inte att vara det vitaminpiller som pågavännen tycker att vi måste försöka vara för honom. Jag bröt inte ihop heller, men det var bara svårt att vara glad och pigg och jag hade inget direkt spännande att berätta om mitt eget liv. Pappa tackade innan han la på för allt vi hade gjort. Jag tror att han menade med morsdagsfirandet i helgen, men det lät så himla ödesmättat så här innan operationen att tårarna sprutade när jag lagt på.

Och inatt drömde jag att jag var tvungen att stå på ett tak medan en gammal klasskamrat skulle gå balansgång på en planka på en byggnadsställning runt om hela detta 14-våningshus. Själv är jag höjdrädd och ville gå därifrån, men han menade att någon behövde vara i närheten och kunna dra in honom om han började vingla - eller ringa ambulans om han föll. Jag förstod att jag behövdes, men jag fattade bara inte vad och hur jag skulle göra för att stå ut med det.

Ingenting

| | Comments (0)

Idag har jag gjort ingenting.
Och även mitt arbetspass som timinhopp i bibliotekets infodisk har varit så lugnt så att klockan bara går en tredjedel så fort som jag tycker att den borde...

Och mitt i detta ingentingande så har jag inte kunnat ringa pappa.
Jag ringde i morses och då var det upptaget sedan promenerade jag min dagliga tur med grannen och när jag kom tillbaka var pappa på operationsbordet om schemat följdes.

Och jag kan liksom inte vara vare sig här eller där.
Till det yttre har jag sett ut som en säck potatis av overksamhet.
I det inre är det kaos och hektiska stormar och stressande nervigheter. En oro.
Som tagit allt i sin väg.
Och lämnat mig med/som...
ingenting.

Jag är trött på mig själv, på den här bloggen och på livet som jag känner det.

Och vill ha lite fart och kraft igen(?).
Mitt drömscenarie om hur livet skall vara - har det nånsin varit så?

Koncentrationssvårigheter

| | Comments (0)

Idag skulle farmor fyllt 101.
Och i denna stund ligger pappa på operationsbordet.
Det är svårt att leva sitt eget liv. Det är inte oberoende av andras.

Livet på landet

| | Comments (0)

Alla ler och säger hej!
Det är idylliskt i den lilla byn jag numera bor i.

Vad är det som gör alla dessa leenden möjliga?
Är det att vi svär om varandra innanför våra stängda dörrar?

Det är inte över staketet vi undrar om den andre, det är när vi kommer hem vi ringer kommunen och frågar om det verkligen fanns ett bygglov för det vi sett. Det är inte med varandra vi samtalar och söker komma överens med varandra utan det är kommunen som får ta beslut som skall jämka våra olika åsikter. Som skall hitta en väg för grannsämjan i frågor som kan bli konflikter för generationer.

Att komma in ny och försöka förstå hur samfäldighetsföreningen fungerar är nog en omöjlighet, det kräver en kartläggning av historien ett par generationer tillbaka, vem mobbade vem i skolan för 50 år sedan? Vem betedde sig vid något tillfälle egoistiskt? osv osv inmärgat i minsta lilla städdags-fråga.

Jag tycker det är synd att vi behöver det här bygglovet. Vi har två grannar som kommer att överklaga det så långt det går. Jag hade gärna sökt finna lämpliga kompromisser, men det är inte det klimatet som råder. Istället är det allt eller inget och all korrespondans sker via de argument i ärendet som skickas till kommunen, från dem såväl som från oss. Läget eskalerar i detta skyttegravskrig. Men vi ler och morsar och pratar väder som om ingenting händer.

Pågavännen är förstås en filbunke. Han är inte så lättstörd så...
Själv tycker jag att detta är mycket otrevligt.
Jag tror att det i själva verket är jag som gör detta till en så stor affär.

Man kan se det som att jaha, vi har olika intressen, låt bäste part vinna.
Eller så kan man överkänsligt övertolka till... varför vill dom oss illa!!
Och det sistnämnda ligger mig nära, samtidigt som jag känner att om jag bott på andra sidan staketet så hade jag också varit emot det här förslaget.

Betyder det att det ändå skall drivas, eller betyder det något annat?

Tung stund fortfarande

| | Comments (0)

Det är en märklig tid i mitt liv.
Jag vet att jag kommer att se tillbaka på den och tycka att den är bra.
Men här i nuet är den inte det.

Och det finns en massa omständigheter i livet just nu som är lysande.
Det fungerar underbart med samboskapet, där finns en gemenskap och en livskamrat att hålla i när åskan går och även kisa mot solen med när allt känns gott. Jag har för första gången på åratal lite tid att umgås med mig själv och försöka landa i mitt liv och vem jag är och vad jag vill.

Och kanske är det just det där med att umgås med mig själv som är så himla smärtsamt. Jag är faktiskt inte särskilt kul. Jag ställer krav som jag inte lever upp till. Som jag vet att jag inte lever upp till, men ändå dömer mig stenhårt efter. Jag har inte läst alla de där taskig-barndom-böckerna, men osedd och misshandlad går jag genom livet med mig själv. Alla andra är snälla och kärleksfulla och det som händer händer bakom stängda dörrar i mitt eget inre. Och jag längtar efter att bli befriad - så som jag alltid längtat.
Och jag inser att allt jag gör är att fly och förtränga.
Kanske måste jag ta den här striden nu.
Mobilisera min egen kärlek till mig själv och hjälpa mig så som ingen annan kan hjälpa mig.

Tung stund

| | Comments (0)

Har just fått besked att min handledare inte kommer hinna kika på min uppsats så som krävs för att den skall kunna gå upp till seminarie nu under vårterminen.

Pappa på sjukhus

| | Comments (0)

Ja så är pappa på sjukhus igen.
Det har varit var fjortonde dag hela året så det är ju inte direkt nytt och överraskande och chockande.
Men det är fortfarande förfärligt.

Denna gången resulterade elkonverteringen (då hjärtat skulle fås i rytm igen) även i att pacemakern pajade och nu verkar det som att han skall han operera den igen, (5:e gången gillt).

Det är såklart inte så kul att opereras, själv hade jag väl typ dött av en sådan operation särskilt som han varit vaken och själv varit med som en hjälp för läkarna att veta om de lagt elektroderna rätt. Samtidigt var det väl ungefär detta som behövdes för att pappa skulle kunna få någon vård.

Ett problem när man inte mår bra är förstås hälsan.
Ett annat problem -som ibland nästan känns större- är sjukvården.

Den läkare som ansvarade för pappafar har slutat och pappa befinner sig i någon sorts ingenmansland. Elkonverteringarna sköts på akuten (ett problemområde i sig självt med dygnslånga väntetider) som om varje gång vore en separat händelse och ingen följer helheten och ser hans situation. Han har ingen att ringa och rådgöra med om medicinering eller andra frågor om hur han skall leva med sin sjukdom.

Så han är ensam i världen såväl som i sin kropp. Jag trodde inte att det var så när det kom till så allvarliga problem som hjärtproblem. Jag trodde i min enfald att man fick lov att vara drabbad och lyssnad på och omhändertagen av dem som kan något om området. Jag trodde helt fel.

Fördelen med det kassa läget just nu är att Sahlgrenska tvingas skaffa fram en läkare som tar över ansvaret för hans behandling. För första gången provade pappa att åka till akuten på ett annat sjukhus i stan eftersom det var 1/4 så lång kö där och det gör att detta sjukhus nu får sköta kontakterna med Sahlgrenska. Det är också skönt, de är friska och kunniga och har med det förhoppningsvis andra förutsättningar för att sätta lite tryck.

En förhoppning som väckts hos mig och mamma är också att det kanske varit nått vajsing med pacemakern redan innan så att den kan ha varit anledningen till att han haft så mycket flimmer på sista tiden. Och att det nu kan komma att avhjälpas.

Och mitt i allt detta är jag skärrad.
Min pappas liv pumpas runt av ett hjärta på upphällningen.
Hur länge skall det orka?

Varje dag jag har en pappa är en ynnest och det är så skönt att jag inte är tonåring längre, det går liksom lättare att ha övinseende med föräldrars konstigheter numera. Plötsligt känns det inte längre som att jag måste försaka mig själv för att kunna ta hänsyn till honom.

Och ni skulle se honom med sitt barnbarn!
De låg så gott ihop i helgen, den flimrande farfadern som vägrade åka till akuten och på hans arm det lugna men nyfikna veckogamla barnbarnet.

A-brunns-metoden

| | Comments (0)

Min pappa brukar tycka att jag agerar oförnuftigt och vidskepligt när jag undviker a-brunnar och söker mig till V- och k-brunnar. Naturligtvis kan jag ge honom lite rätt i det, men jag har ändå argumenterat för mitt beteende med argument som att det visst kan finnas någon form av samvariation mellan mitt ställningstagande mot a-brunns-olycka och att livet i övrigt inte är så olyckligt. På samma sätt har jag argumenterat för att den som anstränger sig för att ta sig till en K-brunn där man kan tänka på den man är kär i också är beredd att anstränga sig lite extra för den personen så att den relationen kan bli bra.

Idag när jag gick på ett brunnslock kom jag att tänka på den här argumentationen. Och det slog mig att min argumentation skulle bli än bättre om även a-brunnarna fick ett symbolvärde i verkliga livet. Typ som att godis är en a-brunn, undvik det för att undvika olycka.

Jag skall nu se om denna a-brunnsmetod kan leda mig rätt på den smala lyckans förlovade stig.

Sommaren är här

| | Comments (0)

I tre dagar har man nu kunnat...
... se golfare i kortbyxor
... äta sina måltider utomhus, utan att ta på sig något extra
... se bilar med båtar på köra mot hamnen.
... se nya båtar i hamnen
... gräma sig över att man inte har några solglasögon i närheten.

Faster Snuttan

| | Comments (0)

- Gomorron snuttan! sa pågavännen när klockan ringde imorses.
- Faster snuttan om jag får be! svarade jag.

Han undrade om fasterskapet som jag meddelades om igår kväll stigit mig lite åt huvudet....

Men, jag är bara så fascinerad.
Fascinerad över det mirakel som livet är.
Ena dan träffar man en ny människa och så kan en tredje människa bli till och så kan man följa den människan växa upp från liten skrutt till mogen ansvarskännande människa och så kan denna människa tillsammans med en annan skapa mirakel i ännu ett liv här på jorden. Det är stort.
Samtidigt skruttar föräldrar ihop igen och dör och nästa generation får kliva in och axla farmor och farfar-positionen. Det är skrämmande att själv plötsligt vara i den generationen som skall se sina älskade föräldrar åldras. Men också fascinerande.

Och faster-rollen. Jag är lika stolt idag som jag var när jag fått en lillebror. Då gick jag bredvid vagnen och sjöng att jag fått en lillebror så att alla skulle veta att jag hörde ihop med det mirakel som det lilla knytet i vagnen var. Jag var tre år då, det är 30 år sedan. Och som vi har bråkat, konkurrerat med och älskat varandra sedan dess. Nu e den där lille lättretade saken en man, en pappa...

Och jag....
Ja, jag är faster snuttan verkar det som!

OK att vara lite störig?

| | Comments (0)

Jag verkar tro att jag alltid måste presentera färdiga lösningar.
Att jag vill vara klar och utredd in i detalj, ha ryggen fri.

Det gör att när jag säger något låter jag lätt besserwissrig och bekäftig, samtidigt som jag ofta mår kasst när jag inte säger något eftersom jag avstår för att jag inte är säker.

Detta gäller förstås inte alla sammanhang.
Och egentligen är det inte nytt. Det började redan i skolbänken, med att inte räcka upp handen, trots att jag egentligen visste svaret hyfsat.

Handlar det om det där med killar och tjejers olikhet att ta för sig?
Handlar det om en läggningssak eller är det något som går att göra något åt?

Problemet, som jag ser det, är inte att jag är tyst ibland, och inte heller att jag ibland har ett störigt tonfall. Problem är det först när jag själv slåss så mycket med mig själv för att jag är som jag är.

Det skulle underlätta för mig om jag tyckte att det var ok att slänga ut sig totalt felaktiga och flippade saker emellanåt. Kanske är det någon slags terapeutisk aktivitet i den riktningen som pågår på den här bloggen?

Kinesiskt ordspråk

| | Comments (0)

Det du berättar för mig, hör jag.
Det du visar mig, ser jag.
Det du låter mig uppleva, förstår jag.