Sekulariserad långfredag

När min mamma var liten hängde Jesus tungt på korset på långfredagen, de fick inte leka, inte spela spel och inte skratta. Man skulle tänka på Jesus som led och dog för vår skull.

Igår hade familjen samlats i Göteborg.
Jag och pågavännen, mamma och pappa,
och vi inväntade brodern och svägerskan för lite påskmys.

Pappa fick flimmer - igen, det är ungefär varannan vecka som det händer.
Ilsken skjutsades han in till Sahlgrenskas akutmottagning vid halv 4 snåret.

Där är den medicinska proceduren följande:
Man måste ha fastat i 6 timmar, sedan kan man få en kort sövning då man genom elchock (elkonvertering) får sig en kyss så att hjärtflimret hävs och hjärtat börjar gå enligt sin normala sinuskurva. Efter detta kollar man så att inte pacemakern tagit skada. Det tar ca en kvart. Sedan får pappafar vakna och vila en liten stund innan han kan åka hem. När detta funkar som det skall så brukar det vara överstökat på ett par timmar. Nu är klockan kvart i 9 på påskafton och pappa har fått en brits i korroidoren på akutintaget, där ligger han och har legat hela natten och väntar på att en läkare skall titta på honom och säga att den nyss beskrivna proceduren skall genomförs.

Och det blev en lååång fredag vår långfredag.
Och det verkar inte bättre än att påskafton blir likadan.
Och jag funderar...

Vi vore inte människor om vi kunde låta någon annan bära även vårt lidande. Den som lider väcker vårt lidande också.
Vi kan inte vara glada, skratta och le och låta livet vara som om inget hänt,
när något händer.

Och kanske är det inte det som var tanken med att Jesus led för vår skull.
kanske led han inte får vår skull för att vi skall slippa.
För att vi skall vara fria och frälsta från lidandet.

Kanske är det tvärtom.
När vi ser att lidandet finns så riskerar vi paralyseras av det ofrånkomliga i att livet är elände när vi vill att det skall vara på ett annat sätt.
Eller så kanske det är så att det är vi som för tillfället inte lider som skall ta lidandet till oss. Inte för att paralyseras av det, inte för att rädas att själv drabbas av det, inte för att sänka blicken i stilla bedjan av tacksamhet för att vi blivit förskonade - än så länge. Utan lidandet uppmärksammas för vår skull, för att vi skall kunna göra något åt det.

Pappa ligger på en brits, förkyld och med hjärtflimmer som totalt pumpar ut hans krafter mer och mer för varje minut. Personalen på akuten är underbemannad, det måste vara en fasansfull arbetssituation att be ledningen om fler läkare och nekas och samtidigt varje minut av sin arbetsdag känna att situationen är ohållbar och utpumpad komma hem och försöka släppa det under sin ledighet. Och mamma som är både sjuksköterska och nära anhörig som ringer, oroar sig, älskar och lider med alla parter så mycket att det inte bara är medlidande utan ett faktiskt eget lidande.

(Igår sa hon att det kanske är dags att inse att den perioden i livet när man kan se framåt kanske är över. Jag har aldrig blivit så skräckslagen.)

Det är inte vare sig lidande patienter, lidande närstående eller lidande personal som kan förändra detta. Det åligger oss som inte lider att se att vi har den möjligheten och kraften.

Jag vill gärna gå på påskmässa nu i natt och känna glädje åt att kärleken övervinner döden. Men om pappa kommer hem ikväll så skall han få sova så ostört som möjligt och då skall jag inte knalla iväg på mässa mitt i natten.

Då skall min kärlek göra allt för att övervinna döden - hemmifrån.
Vi har ringt pressen idag, kanske kan de vara en hjälp på vägen för att påverka systemet i en riktning för mindre lidande, kanske gör de inte ett skit.

I maktlösheten ligger det största lidandet.
Och för den som känner sig maktlös är det inte bara en fredag om året som är på tok för lång.