På en brits i akutens korridor...

... verkar pappa av allt att döma ha sluppit att få sova inatt.
Vad vi förstått så fick han komma upp på en avdelning vid midnatt och skulle behandlas nu på förmiddagen.

Förtvivlan sliter oss i stycken, och ändå är det efter påskhelgens flimrande elände ändå så att man känner en tacksamhet att han i alla fall inte fick sitta med sitt hjärtflimmer i korridoren i 17 timmar den här gången.

Kanske skulle man nöja sig med den tacksamheten, men det gör inte jag. Det måste gå att lösa det här vårdbehovet på ett annat sätt...

Jag vill sätta mig i bilen och kasta mig i armarna på pappafar och lilla mumsemamman, men så vet jag inte om jag är allergisk eller förkyld så det är dem störst tjänst om jag stannar hemma för att inte smitta dem.