Livet är värt att leva med en nypa idealism

"Är livet värt att leva?, är en fråga som tycks ha oroat (...) en hel del. Frågan återkommer ofta i protokollen. I dessa debatter ställs, inte oväntat, det samtida eländet mot vikten av att hysa drömmar. Flera talare anser att livet, under nuvarande omständigheter, inte var särskilt mycket värt. Man hänvisar i slutet av tjugotalet till kristiden och arbetslösheten - 'de som i åratal ej kunnat få arbete ha ej så mycket att leva för'. Andra menar att just sådana tider gjorde livet värt att leva: det fanns då så många 'sociala spörsmål' som måste lösas. Och dessa kunde inte lösas utan idealitet. Mot detta invänds att idealen kan bli för höga och att idealiteten, om dessa framstår som omöjliga att realisera, är missriktad. Det är en invändning som i sin tur bemöts: höga ideal skapar också stark energi och stark energi är livsbefrämjande. Lovet är, menar en debattör, en strid: ' I ordet leva måste vi ändå förstå dess djupaste innebörd, att strida.' Livet är en kamp mot 'elementen', en kamp både för 'vår kroppsliga som psykiska existens'. Med kampen följer hopp och längtan att segra. Och framför allt: i kampen uppstår idealen"

... berättar Ronny Ambjörnsson på s.142 i boken "Den skötsamme arbetaren" som tar upp folkrörelserna och folkbildningen i ett norrländskt samhälle mellan 1880-1930.

Detta var en tid då det var rätt eländigt i Sverige. En miljon svenskar emigrerade för att det inte fanns försörjning här. Idag är ungefär halva detta antal utan försörjning i Sverige då de står utanför arbetsmarknaden, det är högkonjunktur men ingen ljusning i arbetslöshetsfrågan. Många har det eländigare än vad som syns i debatten. Kanske för att det på samma sätt nu som då var främst samhällets mellanskikt som för den politiska debatten och står för medierapporteringen. Det görs nedslag i misären, men inflyttade reportrar mellan 20 och 35 i Stockholms innerstad har inte nerifrånperspektivet som sitt perspektiv utan mer Ebba von Sydow-perspektivet. Vilket också är ett perspektiv som har all rätt att finnas och synas, men någon samhällsförändring för de i "samhällets bottenskikt" lär det väl inte leda till i någon större omfattning.

Läste att människor får 80% av sin bild av politiken från media. Dramaturgin i media är viktig, skandaler och motsättningar, gynnar lösnummerförsäljning och ger "bra TV". Och politiken har kommit att handla om sakfrågor som vilka procentsatser moderaterna resp. sossarna vill ha för ditt och datt? Vi förväntas rösta utifrån ideologi för det är det som hela partipolitiken och höger-vänsterskalan byggdes på och i medierapporteringen klamrar sig journalisterna krampaktigt fast vid detta tankesätt i sitt ifrågasättande av enfrågepartierna. Men på vilket sätt är de "vanliga partierna" borgenärer för en fungerande riksdag och demokrati? Och vad säger att det fungerar bara för att det fungerar som vi är vana vid? Är det inte defakto så att alla de gamla ideologibaserade partierna är beredda att sälja ut den grunden för att få igenom en sakfråga som de tror är viktig för att få opinionens stöd(läs:makt)??

Personligen tror jag på tron.
Utan tro i form av framtidsvisioner, ideal, kraft och vilja så tappar vi det gemensamma kitt som gör ett samhälle. Och det samtal som är helt grundläggande för en levande demokrati.
Visst är det viktigt med kristiskt tänkande och tvivel, men med bara tvivel kommer man inte särskilt långt.

Ensam är kanske stark, men vill man ha saker gjorda och åstadkomma förändring och framtidstro så kan man inte göra det som en autonom ö i tillvaron. Riktigt stark blir man då man hittar någon som vill samma sak
och genomför det tillsammans med andra.