Höra sanningen

Ibland hatar man någon som vill hjälpa en
Ibland behöver man försättas i en situation där det gör ont på riktigt
för att ett frö skall sås längst därinne i en, innanför skyddsmurarna.

Nu har just en väninna grävt sig in, smygande
Och det gör ont och jag hatar henne

Såklart handlar det om pappa,
varför åkte inte jag med in till sjukhuset på långfredagen.
Jag undrade också det
Hade redan ett dåligt samvete

Den här helgen blev jag på allvar varse hur mamma och pappa har det.
Det har gått så lång tid nu med det här hjärtkrånglet att jag kan lida men liksom inte ta det till mig. Det gör för ont och jag är för rädd. Och nu säger väninnan att den som är sjuk är sjuk och den som är så nära som mamma är inte heller orkar. Så den som skall vara riddaren här, tala med sjukvården och pressa på, kräva och vara jobbig. Det är alltså jag.

Och jag vill stå på barrikaderna och som en lejoninna slåss för de mina.
Men jag vill på något sätt inte inse att det behövs.
Det fröet är sått nu.

Och jag är bara ledsen.

För jag vill bara dra något gammmalt över mig och gråta ögonen ur kroppen, vill bara stänga av alltihop och bli klar med min utbildning utan att engagera mig i något annat och jag vill lösa det här med vad sóm ligger bakom mina viktproblem så att jag kan lösa dem en gång för alla, och jag drömmer så mycket på nätterna att insidan är på utsidan när jag vaknar.

Och jag känner det djupaste förakt för mig själv.
Är det så att det enda jag förmår här i världen är att tycka synd om mig själv. Kan aldrig min kraft riktas utåt och åstadkomma något annat än tvivel och grubblerier. Vad har jag då här i världen att göra? Tillför inte ett jävla skit.

(intressant dock att hela den där sista harangen är så snabbt på plats, det är som att jag ständigt bär den närmast hjärtat, tillgängligt och redo att plockas fram vid minsta tvivelsmål. Hur skall jag få bort den? Den gör mig inte gott!)