Hemskheter i den mån jag kan relatera till dem

Hörde om den hemska våldtäkten i Stockholm idag.
Hur överlever man sådant?

Sanningen är väl att man gör det så länge man inte har något alternativ, ett andetag i taget. Men det känns så fruktansvärt att människor gör sådana här saker mot varandra och jag kan bara föreställa mig hur lång väg tillbaka (eller snarare vidare) det är för en person som varit med om ett sådant här trauma.

För min egen del så kan jag säga att min erfarenhet av livets tuffare sidor definitivt tagit sin tid och då har jag ändå bara varit med om något så banalt i sammanhanget som att min man lämnade mig för en väninna. Men ändå kan jag säga att jag så sent som förra veckan (fyra år senare) drömde om detta. Alla drömmar som jag regelbundet har haft om honom eller henne under de här åren har varit smärtsamma men läkande. Denna gången drömde jag att jag skulle hoppa in och jobba och när jag kom dit visade det sig att jag skulle jobba ihop med min fd väninna. Och i drömmen kände jag att jag var tvungen att markera och ställa till en scen och när jag vaknade kände jag att det i drömmen varit som att jag gjort det för sakens egen skull för att jag inte bemästrade situationen. Att jag egentligen inte är upprörd längre. Och då kom jag liksom ett steg vidare på detta med hur jag skall göra om jag skulle möta någon av dem igen. (henne har jag inte mött sedan innan jag fick veta, honom var jag ju tvungen att bo ihop med ett tag innan uppbrottet var definitivt men har inte sett honom sedan dess)

Jag är glad att jag överlevde det som jag då inte var säker på att jag skulle kunna komma vidare ifrån. Men som sagt, att bli fysiskt kränkt på det sätt som man blir med en våldtäkt tror jag är en helt annan sak. Då sitter minnena inte "bara" på en psykisk nivå. Då kan de också gömma sig i kroppen. Det är en arena/dimension till att återerövra för den som ofrivilligt utsatts för det kaos det innebär att berövas kontrollen över sitt liv.

Av min kris väcktes tankar om vad som spelar roll.
Om hur det är möjligt att den som gör en annan ont och kan kunna leva vidare lycklig. Om att viljan att göra väl, som viker för oförmågan när man bara är människa. Vad händer när det ter sig för svårt för en människa att göra rätt och vederbörande ger upp. Finns det straff? Vem utmäter dem? Vad skulle det göra med mig om jag hade fria händer att tillfoga samma smärta som jag själv upplevde att jag tillfogats. Och om det inte finns straff vad är då meningen med att försöka göra rätt och gott? Hur hanterar man att fel beteenden belönas och offret smärta tar längre tid och kraft än förövarens snabba beslut.

Det verkade saknas en mening och en sammanhållande kraft i min värld och jag föll och såg varken ljus eller botten.

Det som jag landade i så småningom är att jag skiter i om det finns en mening.
Jag mår i vilket fall bättre om jag tror att det finns en.
Jag behöver en och jag behöver skapa den själv, eller som min krishanteraringshjälp uttryckte det: du behöver hitta ett nytt projekt, en ny framtid för du kan inte längre hålla fast vid den framtid som du hade innan det här hände.

För mig fanns en tydlig riktning klar tidigt.
Jag vill inte bli bitter och jag vill fortfarande tro på kärleken.

Det var vädigt långt borta då,
nu tycker jag att jag lyckats. :)

Men som sagt, min väg var lättare. Jag var 18 år äldre än flickan som blev våldtagen i Stockholm och jag kunde någonstans i mörkret uppskatta att jag genom det kunde se mina ledstjärnor i all sin glans. Och även se att den stora förändringen - om än ofrivillig - också innehöll en chans.

Men även om jag idag är himla glad att jag både fått och tagit den chansen, så innebär det inte att jag hurtigt kommer säga att alla människor i kris kommer att komma ur dem som bättre och lyckigare människor. Jag tror inte på något sätt att det finns garantier för det, det kräver mycket av en - inte minst av de förutsättningar man har när det gäller socialt skyddsnät. Folk som orkar höra till synes samma sak 100gånger och som tillåter en att finna nya ord och perspektiv på sin version av sin egen berättelse tills man äntligen äger den, kan balansera när man skall dra långa och korta versonen, eller inte alls och att man oavsett vilket inte behöver känna sig gråtande tillbaka på ruta ett.

Det finns en sak som jag kände då som jag håller fast vid och det är att jag inte önskar någon att vara med om det jag var med om. Jag önskar att alla människor själva i frihet fick lägga sin kraft på att blomma istället för att bli nedtrampade och försöka resa sig.

Och jag önskar den här tjejen
(och alla andra - alldeles för många- våldtäktsoffer)
kraft att resa sig igen.