April 2006 Archives

Gör mig glad: Gör mig ledsen

| | Comments (0)

Mamma sa igår att hon kanske inte skulle ha berättat för mig att pappa var på Sahlgrenska igen. Det var ju ändå inget jag kunde göra. Och nu blev jag ledsen.

Och jag sa att jag ville veta. Jag vet att det inte är mycket vi kan göra. Men det man kan göra som familj är att bära ledsenhet tillsammans, inte avskärma och skydda varandra från den.

Och i tidningarna ser jag två fall i dagarna.
Två fall av människor i nära relationer som inte velat göra den andre ledsen, inte kunnat dela sina sorger och problem utan istället kupat in dem och därmed även sig själva. Och det är inget lindrigt brott. I dessa fall har det lett till stor skada för många, även bland de allra närmaste som man skyddat - till och med från sig själv. Jag tänker på Hagamannen och HIV-mamman.

Sannningen skall göra er fria, är ett ord som väl har aldrig har blommat med samma tydlighet som i dessa fall. Dessa människor som ljugit så totalt, kan väl aldrig bli riktigt fria.

På en brits i akutens korridor...

| | Comments (0)

... verkar pappa av allt att döma ha sluppit att få sova inatt.
Vad vi förstått så fick han komma upp på en avdelning vid midnatt och skulle behandlas nu på förmiddagen.

Förtvivlan sliter oss i stycken, och ändå är det efter påskhelgens flimrande elände ändå så att man känner en tacksamhet att han i alla fall inte fick sitta med sitt hjärtflimmer i korridoren i 17 timmar den här gången.

Kanske skulle man nöja sig med den tacksamheten, men det gör inte jag. Det måste gå att lösa det här vårdbehovet på ett annat sätt...

Jag vill sätta mig i bilen och kasta mig i armarna på pappafar och lilla mumsemamman, men så vet jag inte om jag är allergisk eller förkyld så det är dem störst tjänst om jag stannar hemma för att inte smitta dem.

Om hälsa

| | Comments (0)

"Författaren Merete Mazzarella förmulerade viktiga tankar om innebörden i begreppet hälsa i en artikel i Dagens Nyheter den 3/8 2003. Hon skriver bland annat att 'hälsa är ett labilt jämviktstillstånd med dålig prognos'. Hon funderar vidare på ett mer dynamiskt hälsobegrepp och menar att 'hälsa är snarare att kunna bli sjuk och sedan åter frisk'."

Citat från s.23 i Anna Kåvers bok "Att leva ett liv, inte vinna ett krig: Om acceptans", (med mina egna länkar och fetstil).

Om jämlikhet

| | Comments (0)

Kvinnor kommer aldrig att bli jämlika med män förrän de kan gå nedför gatan, flintskalliga och med ölmage och fortfarande tro att de är sexiga.


Klippt från Mickey J. Barczyks blogg

Att göra ett val

| | Comments (0)

Fick ett sådant där positivt kedje-e-brev idag som jag sett förrut och tycker om. Sparar det här:

LÄS DETTA OCH LÅT DET SJUNKA IN. GÖR DÄREFTER ETT VAL.

Michael är den typen du älskar att hata. Han är alltid på gott humör och har alltid något positivt att säga. När någon frågade honom hur han mådde svarade han: "Om jag mådde bättre hade jag varit tvillingar".

Han var en naturlig inspiratör. Om en av de anställda hade en dålig dag var Michael där och talade om för den anställde hur man kunde se positivt på situationen. Jag blev nyfiken av att se detta, så en dag gick jag bort till Michael
och frågade honom: "Hur lyckas du?"

Michael svarade: "Varje morgon vaknar jag och säger till mig själv:
du har två val idag. Du kan välja att vara på gott humör eller du kan välja att vara på dåligt humör. Jag väljer att vara på gott humör.

Varje gång det sker något dåligt, kan jag välja att vara ett offer
Eller att dra lärdom av det. Jag väljer att dra lärdom av det.

Varje gång någon kommer ock klagar hos mig, kan jag välja att
acceptera deras klagan eller jag kan välja att peka på de positiva
sidorna i livet. Jag väljer de positiva sidorna i livet.

"Säkert, men det är inte fullt så enkelt", protesterade jag.
"Det är det", svarade Michael.

Livet handlar om val. När du tar bort allt runt omkring är varje
situation ett val. Du väljer hur du vill reagera på situationen.

Du väljer hur folk skall påverka ditt humör.

Det är du som väljer om du vill vara på bra eller dåligt humör.
Till syvende och sist är det ditt val hur du lever ditt liv.

Jag funderade över vad Michael hade sagt. Strax därefter
lämnade jag företaget för att starta eget. Vi tappade kontakten, men
jag tänkte ofta på honom när jag gjorde ett val i förhållande till något
i livet, istället för att bara reagera på det.

Många år senare hörde jag att Michael var inblandad i en allvarlig
olycka med ett fall på 20 meter från en radiomast. Efter 18 timmars
operation och flera veckor på intensiven, blev Michael utskriven från
sjukhuset med skenor längs ryggen.

Jag träffade Michael ca sex veckor efter olyckan. Då jag frågade honom
hur han mådde, svarade han: "Om jag mådde bättre skulle jag ha varit tvillingar. Vill du se ärren?"

Jag avböjde erbjudandet om att se ärren, men frågade honom om vad som
försiggick i huvudet på honom under olyckan.

"Det första jag tänkte på var på min ännu ofödda dotter", svarade
Michael. "Så medan jag låg på marken mindes jag att jag hade två val. Jag kunde välja att leva eller jag kunde välja att dö. Jag valde att leva".

"Var du inte rädd? Blev du inte medvetslös?" frågade jag.

Michael fortsatte: "Ambulanspersonalen var fantastisk. De sa hela tiden att allt kommer att gå bra. Men då de rullade in mig på akutmottagningen och jag såg
uttrycken i läkarnas och sjuksköterskornas ansikten, blev jag vettskrämd.

I deras ögon stod skrivet: "Han är döende". Jag visste att jag måste göra något.

"Vad gjorde du då?", frågade jag.

"Nå, det var en sjuksköterska som skrek frågor till mig", sa Michael.
Hon frågade om jag var allergisk mot något.
"Ja", svarade jag.
Läkarna och sjuksköterskorna stannade upp medan de väntade på mitt
svar. Jag tog ett djupt andetag och ropade: "Tyngdkraften".

Genom deras skratt sa jag till dem: "Jag väljer att le va. Operera
mig som om jag var levande, inte död".

Michael överlevde tack vare läkarens skicklighet, en också på grund av
sin fantastiska inställning.

Jag lärde av honom att varje dag kan vi välja att leva fullt ut.
Inställningen är, trots allt, allt.
"Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina
bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga".

Egentligen är dagen idag den morgondag som du bekymrade dig för igår.

Nu har du två valmöjligheter:
1. Radera detta.
2. Vidarebefordra det till folk du bryr dig om.

Mikro-närd

| | Comments (0)

Jag är verkligen inte på G och vet inte riktigt varför...
Kan det bero på att jag ätit mikrovärmd mat?

(Tipstack till Toxiska epistlar)

Ett säkert vårtecken attackerar

| | Comments (0)

Koltrasten som jag med mycket dåligt samvete körde bort förra året är tillbaka och drar in sitt bobyggarmaterial till ett skjul vid vår dörr. Jag vill inte vara brysk, men när jag öppnar min ytterdörr går hon till attack mot mig - och då är det ännu inga ungar i boet...

Jag kommer behöva vara ond i år igen.
Faan!

Kompensatoriskt ätande

| | Comments (0)

I tidskriften Hälsa nr 1, 2005 finner jag en artikel om Lisbeth Stahre och hennes böcker om kognitiva behandlingsmetoder för viktnedgång. Där finns en modell (s.43) över en negativ tankespiral som leder till att man äter för att fly från starka och obehagliga känslor:

Negativ tolkning: Ingen bryr sig om mig
leder till
Negativa tankar: Eftersom ingen bryr sig om mig är jag mindre värd
leder till
Negativa känslor: Jag känner mig orolig och ångestfylld
leder till
Kompensatoriskt ätbeteende: Jag använder ätande som flykt från oro och ångest


Påminner om mig, jag får la skaffa mig hennes böcker och se om jag kan vända spiralen, för det är ett himla gott flow när man hamnar åt andra hållet...

Livet är hårt

| | Comments (0)

Och jag är så trött.

Jag drömmer som en besatt på nätterna och har gjort det den senaste månaden. Jag borde skriva ner mer eftersom jag tror att det försöker tala till mej, men jag lyssnar inte istället vaknar jag outvilad natt efter natt med suddiga minnesbilder efter att ha gjort saker som:

1. bli träffad av blixten i samband med en hård festanatt ihop med Paris Hilton och andra tuffingar som jag i drömmen var lika cool som...

2. bli bedömd i allt jag gör ev sån där sportkommentator som med pilar och ringar fryser bilden och bedömmer mig. TEX beskrev han exakt vad t.ex. min hållning och avstånd till förevarande i bankomatkön signalerar och hur det kan göras bättre.

Vad gör ni andra på nätterna?

Val av perspektiv

| | Comments (0)

En man som hotar en annan människa.
Mycket och omfattande. Och han häktas.
Men rådmannen beslutar att han får gå fri.

En människa lever i skräck.
För de som utvecklar tortyrmetoder och de som varit utsatta för tortyr vet att det är hotet om våld som skadar mer än själva våldet.


Och när rådmannen som beslutat i fallet citeras säger han:
"Ibland måste man chansa"

och jag undrar...
ibland när risker är höga så chansar man inte
man får akta sig om man gör bedömningar där det inte är man själv som behöver ta konsekvenserna av riskerna, kanske till och med lyssna på den som får bära riskerna!

Och när riskkalkylen inte höll:
"Jag hade trott att han skulle hålla sig i skinnet lite längre"

... och jag undrar...
låter det inte av detta ordval som om man åthutat ett barn som nallat i kakburken och sedan förvånat konstaterar att det inte hjälpt?
Och det här fallet är liksom likadant, driften att göra fel är starkare än driften att göra rätt och inga åthutningar kan råda bot på det. Kanske måste man ta itu med problemet? eller flytta det så långt bort från oskyldiga som tar skada av det som möjligt?

Rådmannen säger:
"Nu kan han inte komma och gnälla att han inte fått någon chans."

och jag undrar...
han fick också en chans att upprepa sitt beteende och det kan inte rådmannen neka till att han fått.
vilken chans fick brottoffret?

Det kan inte hända mig

| | Comments (0)

Träffade en granne till mina föräldrar i helgen.

Han har gått igenom samma operation som pappafar, men inte samma instabila tillvaro efter operationen. Han sa till mig att han träffar många hjärtopererade och att det är några stycken som det liksom inte blir fason på efteråt - som med pappa.

Han sa att det var för att de stressade och sådär. Antydde att det liksom hade med personlighet och livsinställning att göra. Som om det -bara man gör rätt- fungerar alldeles utmärkt och utan bakslag här i livet.

Och jag började fundera över pappa. Skulle hjärtat gå mer i takt om han kunde släppa en del av sina förväntningar på sig själv?
Det är inte omöjligt... men är det möjligt?

Om det nu är så att ens personlighet inte går att kombinera med god hälsa.
Vad har man då för val?

Och så slog det mig. Grannen kan också ha fel.
Det är ju alltid mer betryggande att tänka att saker inte kan hända en själv.
Att det i livet inte kan gå en illa om man bara gör det rätta.

Ändå är det värt att ta ett samtal med pappa om hur han ser på det hela. Vad skulle det göra för honom att kunna släppa på ett par av sina förväntningar och krav?

Och mitt i det hela.
Vi är så lika han och jag.
Vart kommer det att leda mig?

Bevisa att jag finns

| | Comments (0)

Det var en gång en man som hette Descartes, han tvivlade på att han fanns och försökte med mycket möda finna ett bevis på att han verkligen existerade. Tillslut kom han fram till att det var just det faktum att han tänkte som var beviset på att han fanns till.

Jag inser att detta rör samma tvivel som jag själv har och som kan få marken under mina fötter att komma i gungning. Finns jag?

Och liksom Descartes tänker jag och tänker och tänker. Men jag kommer aldrig ut på andra sidan så som han gjorde. Tvivlet skaver bara djupare och djupare i mig. Och jag behöver bota mig för att fungera socialt så som krävs i vårt tidevarv:

Jag äter alltså finns jag till.
Jag är på Tv alltså finns jag till.
Någon ser mig alltså finns jag till.
Jag har en blogg alltså finns jag till.
Jag har sex alltså finns jag till.
Jag skär mig själv alltså finns jag till.
Jag shoppar alltså finns jag till.
Jag är behövd på min arbetsplats och arbetar 15timmar/dag alltså finns jag till.

Ja, jag vet egentligen inte hur jag skall hantera tvivlet, men när jag tänker på det så här så ser jag att jag inte är ensam om att lida av det. Och att det inte finns någon gräns på hur mycket bekräftelse en människa kan behöva för att veta att han eller hon finns till.

Höra sanningen

| | Comments (0)

Ibland hatar man någon som vill hjälpa en
Ibland behöver man försättas i en situation där det gör ont på riktigt
för att ett frö skall sås längst därinne i en, innanför skyddsmurarna.

Nu har just en väninna grävt sig in, smygande
Och det gör ont och jag hatar henne

Såklart handlar det om pappa,
varför åkte inte jag med in till sjukhuset på långfredagen.
Jag undrade också det
Hade redan ett dåligt samvete

Den här helgen blev jag på allvar varse hur mamma och pappa har det.
Det har gått så lång tid nu med det här hjärtkrånglet att jag kan lida men liksom inte ta det till mig. Det gör för ont och jag är för rädd. Och nu säger väninnan att den som är sjuk är sjuk och den som är så nära som mamma är inte heller orkar. Så den som skall vara riddaren här, tala med sjukvården och pressa på, kräva och vara jobbig. Det är alltså jag.

Och jag vill stå på barrikaderna och som en lejoninna slåss för de mina.
Men jag vill på något sätt inte inse att det behövs.
Det fröet är sått nu.

Och jag är bara ledsen.

För jag vill bara dra något gammmalt över mig och gråta ögonen ur kroppen, vill bara stänga av alltihop och bli klar med min utbildning utan att engagera mig i något annat och jag vill lösa det här med vad sóm ligger bakom mina viktproblem så att jag kan lösa dem en gång för alla, och jag drömmer så mycket på nätterna att insidan är på utsidan när jag vaknar.

Och jag känner det djupaste förakt för mig själv.
Är det så att det enda jag förmår här i världen är att tycka synd om mig själv. Kan aldrig min kraft riktas utåt och åstadkomma något annat än tvivel och grubblerier. Vad har jag då här i världen att göra? Tillför inte ett jävla skit.

(intressant dock att hela den där sista harangen är så snabbt på plats, det är som att jag ständigt bär den närmast hjärtat, tillgängligt och redo att plockas fram vid minsta tvivelsmål. Hur skall jag få bort den? Den gör mig inte gott!)

Vad är skillnaden?

| | Comments (0)

Jag har ofta beskrivit mig som tokkär i pågavännen
och hos mamma och pappa säger jag att jag älskar dem - kompenserar för tonårstidens fnysande åt dem förstås. Vill att det skall vara sagt, uttalat, helt klart att de alla vet vad jag känner för dem och vad de betyder för mig.

Och så spirar en stilla undran,
är det så att jag älskar dem så gudomligt mycket
eller är det för att jag är så in i helvete rädd att förlora dem?

Den ena känslan känns som ett lyckorus och den andra som ett paralyserande svart hål. Och ändå är de så närliggande att jag inte kan avgöra skillnaden mellan dem.

Och kanske är det bara så att det inte är antingen eller.
Det är både och.

Sekulariserad långfredag

| | Comments (0)

När min mamma var liten hängde Jesus tungt på korset på långfredagen, de fick inte leka, inte spela spel och inte skratta. Man skulle tänka på Jesus som led och dog för vår skull.

Igår hade familjen samlats i Göteborg.
Jag och pågavännen, mamma och pappa,
och vi inväntade brodern och svägerskan för lite påskmys.

Pappa fick flimmer - igen, det är ungefär varannan vecka som det händer.
Ilsken skjutsades han in till Sahlgrenskas akutmottagning vid halv 4 snåret.

Där är den medicinska proceduren följande:
Man måste ha fastat i 6 timmar, sedan kan man få en kort sövning då man genom elchock (elkonvertering) får sig en kyss så att hjärtflimret hävs och hjärtat börjar gå enligt sin normala sinuskurva. Efter detta kollar man så att inte pacemakern tagit skada. Det tar ca en kvart. Sedan får pappafar vakna och vila en liten stund innan han kan åka hem. När detta funkar som det skall så brukar det vara överstökat på ett par timmar. Nu är klockan kvart i 9 på påskafton och pappa har fått en brits i korroidoren på akutintaget, där ligger han och har legat hela natten och väntar på att en läkare skall titta på honom och säga att den nyss beskrivna proceduren skall genomförs.

Och det blev en lååång fredag vår långfredag.
Och det verkar inte bättre än att påskafton blir likadan.
Och jag funderar...

Vi vore inte människor om vi kunde låta någon annan bära även vårt lidande. Den som lider väcker vårt lidande också.
Vi kan inte vara glada, skratta och le och låta livet vara som om inget hänt,
när något händer.

Och kanske är det inte det som var tanken med att Jesus led för vår skull.
kanske led han inte får vår skull för att vi skall slippa.
För att vi skall vara fria och frälsta från lidandet.

Kanske är det tvärtom.
När vi ser att lidandet finns så riskerar vi paralyseras av det ofrånkomliga i att livet är elände när vi vill att det skall vara på ett annat sätt.
Eller så kanske det är så att det är vi som för tillfället inte lider som skall ta lidandet till oss. Inte för att paralyseras av det, inte för att rädas att själv drabbas av det, inte för att sänka blicken i stilla bedjan av tacksamhet för att vi blivit förskonade - än så länge. Utan lidandet uppmärksammas för vår skull, för att vi skall kunna göra något åt det.

Pappa ligger på en brits, förkyld och med hjärtflimmer som totalt pumpar ut hans krafter mer och mer för varje minut. Personalen på akuten är underbemannad, det måste vara en fasansfull arbetssituation att be ledningen om fler läkare och nekas och samtidigt varje minut av sin arbetsdag känna att situationen är ohållbar och utpumpad komma hem och försöka släppa det under sin ledighet. Och mamma som är både sjuksköterska och nära anhörig som ringer, oroar sig, älskar och lider med alla parter så mycket att det inte bara är medlidande utan ett faktiskt eget lidande.

(Igår sa hon att det kanske är dags att inse att den perioden i livet när man kan se framåt kanske är över. Jag har aldrig blivit så skräckslagen.)

Det är inte vare sig lidande patienter, lidande närstående eller lidande personal som kan förändra detta. Det åligger oss som inte lider att se att vi har den möjligheten och kraften.

Jag vill gärna gå på påskmässa nu i natt och känna glädje åt att kärleken övervinner döden. Men om pappa kommer hem ikväll så skall han få sova så ostört som möjligt och då skall jag inte knalla iväg på mässa mitt i natten.

Då skall min kärlek göra allt för att övervinna döden - hemmifrån.
Vi har ringt pressen idag, kanske kan de vara en hjälp på vägen för att påverka systemet i en riktning för mindre lidande, kanske gör de inte ett skit.

I maktlösheten ligger det största lidandet.
Och för den som känner sig maktlös är det inte bara en fredag om året som är på tok för lång.

Jag har det så bra!

| | Comments (0)

Jag kunde inte säga nej,
de ringde mitt när jag höll på att komma igång för dagen med uppsatsarbetet, men de behövde en som kunde hoppa in. Det blev jag

Och så sitter jag här på biblioteket och hjälper folk tillrätta.
Och vad ser jag, en mamma som sitter vid en av bibliotekets datorer och försöker skriva uppsats medan två ungar i 4-årsåldern leker - tyst men ändå - runt henne.

Jag har verkligen en guldsits för att göra det jag vill få gjort.
Egentligen.

Var hos mig när jag upplever trauma!

| | Comments (0)

Läser om Katie Holmes eller framförallt Tom Cruise scientologi-reglemente i samband med barnafödandet.

Tanken verkar vara att det är ett trauma för barn att uppleva en förlossning.
Det kan man ju anta är sant, jag hade själv upplevt det rätt plågsamt att tvingas övergå från att andas luft till att andas vatten och det är klart att det är en av de största förändringar man går igenom i livet när man skall gå från symbios till självständighet.

Men sedan spårar scientologin ur för min fantasi.
Barnet får inte höra sin mammas röst på en vecka för att inte förknippa mamman med traumat.

Att kunna höra mammans röst är ju en av de saker som skulle kunna vara en konstant när livet förändras från foster till bäbis.

Och om man upplever ett trauma,
nog vill man väl känna att det finns någon där för en?

ÄNTLIGEN

| | Comments (0)

Min första vår med egen trädgårtd verkar arta sig. Jag planterade 100tals lökar i höstas och idag. IDAG. blommar mina första krokus!!!!!!!!!!!!!!!!

Det är vår!

Mot bättre vetande

| | Comments (0)

Att låsa in sig utan att gå utanför dörren på en och en halv vecka för att plugga gör inte att man blir effektiv i längden. Jag behöver luft. Jag är rastlös.

Världsbilden

| | Comments (0)

Om det nu är så att vi får 84% av vår bild av politiken via media så kan man säga att en stor del av världbilden i övrigt också kommer därifrån.

På nyhetssändningen nu i kvällningen ägndes femton (15!!!) minuter åt de kommande rättegångarna med olika sossar, störst utrymme fick Anna vs Crazy Horse. Visst skall det komma fram, men är det relevant att visa 2 regeringsmedlammar uttala att de inte har direkt några kommentarer, hennes antagonist dörrvakten, en inkallad expert som skall intervjuas om ev. skada för partiet under valår osv osv.

Jag menar... när man efter halva nyhetssändningen inte fått en enda annan rubrik än denna så misstänker man ju att övriga 4-5 miljarder människor i världen inte gjort nått särskilt idag. Alla har bara suttit och funderat på om en resa är en muta och om en ungdomspolitiker har avslöjat sig som förespråkare för något annat än vad hon hittills angivit. Och imorgon kommer det säkerligen också vara fred på jorden för det kommer dröja innan rättegångarna givit oss visshet i hur det EGENTLIGEN var med både det ena och det andra.

Kanske kommer det också visa sig imorgon att det trots allt hände mer än detta idag...

Energi

| | Comments (0)

Med stort intresse följer jag bloggar om kost och kostråd (rekommenderar denna och denna) och den debatt som förs mot tidigare etablerade kostrådgivning. Det handlar i stora drag om att det inte är så bra med kolhydratuppladdningar som vi alltid har fått höra - och inte så dåligt med fett.

De etablerade kostråden pratar ju om kroppen och vikten som en energibudget. Kalorier in och kalorier som förbränns. Ät mindre och rör dig mer, helt enkelt. Och jag är kritisk till den här förenklingen. Vem har inte varit med om att ha gjort allt "rätt" och ändå gått upp och vise versa? Ingen viktväktarkonsulent i världen har kunnat förklara det med annat än genom de tröstande och förmanande orden: om du fortsätter att leva "synd-fritt" kommer det löna sig i längden.

Jag tror också att det finns fler faktorer än bara rörelse och kaloriintag som påverkar energibalansen i kroppen. Till exempel att man förbränner mindre när man stressar mycket. Och inte minst har jag märkt att jag kan få oväntad energi av att sätta på go musik eller gå från soffläge till sprinter när någon föreslår eller berättar om något roligt och inspirerande. Hur mäter man den energin i kalorier?

Läste nyligen om en som gått ner i vikt med hjälp av yoga. Knappast är det för att man förbränner så himla mycket kalorier genom att andas. Och det här tror jag definitivt på och känner en dragning till, för jag tror att kroppen hittar balans när själen gör det. Att man äter och mår bättre när man är i sinnesnärvaro och i ett tillstånd av att acceptera sig själv och sitt känsloliv.

Det är också intressant att kost och kostråd mätts så känslokallt i kalorier där 100g av det ena är kaloririkare än 100g av det andra och att det bestämmer att det ena pga detta är lämpligare än det andra. Helt utan hänsyn till att en människa sällan sätter sig vid en måltid med tanken att idag skall jag äta 500g till middag - no matter what.

Pågavännen är en korvkille. Själv har jag sedan första viktväktaromgången 1991 ställt in mig på tanken att korv är för "dyrt" för min energibudget. För honom att ta till sig nya rönen om att fett och protein är ok har inte varit svårt. Efter att vi gick ner 2kg var förra veckan minskade ju inte motivationen. Han gör typ ägg och kassler till frukost varje morgon OCH ÄLSKAR det, men för mig är det inte riktigt så... Jag vet inte hur jag mår, är inte hungrig på någonting längre. Jag äter ju ändå, men har inte landat i hur detta skall ta sig ut för mig. Det som är bäst för mig är att jag lär mig det jag behöver lära mig nämligen att äta utifrån mig själv och inte efter vad jag tror att andra förväntar sig av mig.

Kanske är det helt enkelt ok att pröva saker en tid, känna in, ta till sig eller förkasta. Logiken i lågkolhydratteorierna är för stark för att låta sig förkastas i en enkel handvändning. Man har ju hela livet på sig att lära sig att leva det väl! Men ofta har jag bråttom, vill göra rätt direkt och den brådskan är mitt största hinder har jag märkt, den gör att jag snubblar på mig själv och springer ner mig och trampar ihjäl en hel del av blommorna längs min väg... den energin hjälper mig helt enkelt inte rätt. Och det är väl det man vill, ha energi i sitt liv! Energi att göra, leva och verka!

12 år senare och INGET har hänt

| | Comments (0)

Sist jag skrev uppsats var det inte magister utan kandidatuppsats, det var 12 år sedan nu. Och vad fanns det då att pausa framför tv'n med? Rikki, Berverly Hills, Glamour, Melrose place, Hem till gården och Våra bästa år...

Just nu känns det som att jag är 21 igen. Absolut inget har förändrats.

Kanske skriver jag en uppsats igen i framtiden,
men inte den närmaste tiden... så kanske blir det en ny 12års intervall.
Undrar om det hänt nått tills dess.

Agardh, botaniker, biskop och politiker

| | Comments (0)

"Hans verk präglas inte av stor klokhet, därtill var han för svag för det spontana och drastiska. Men bildad var han. Bildning garanterar varken lycka, visdom eller klokhet. Den har sitt eget värde. Visdom innebär sinne för några få existensiella väsentligheter, bildningen däremot ett fullständigt bejakande av livets oändliga mångfald. Klokheten är förbindelselänken mellan de båda och den är släkt med både visdomen och bildningen. Agardh var ständigt på väg någon annanstans. Han tålde inte tillvarons tröghet och livets begränsning."

Ur Liedman Ett oändligt äventyr s. 365f

"Är livet värt att leva?, är en fråga som tycks ha oroat (...) en hel del. Frågan återkommer ofta i protokollen. I dessa debatter ställs, inte oväntat, det samtida eländet mot vikten av att hysa drömmar. Flera talare anser att livet, under nuvarande omständigheter, inte var särskilt mycket värt. Man hänvisar i slutet av tjugotalet till kristiden och arbetslösheten - 'de som i åratal ej kunnat få arbete ha ej så mycket att leva för'. Andra menar att just sådana tider gjorde livet värt att leva: det fanns då så många 'sociala spörsmål' som måste lösas. Och dessa kunde inte lösas utan idealitet. Mot detta invänds att idealen kan bli för höga och att idealiteten, om dessa framstår som omöjliga att realisera, är missriktad. Det är en invändning som i sin tur bemöts: höga ideal skapar också stark energi och stark energi är livsbefrämjande. Lovet är, menar en debattör, en strid: ' I ordet leva måste vi ändå förstå dess djupaste innebörd, att strida.' Livet är en kamp mot 'elementen', en kamp både för 'vår kroppsliga som psykiska existens'. Med kampen följer hopp och längtan att segra. Och framför allt: i kampen uppstår idealen"

... berättar Ronny Ambjörnsson på s.142 i boken "Den skötsamme arbetaren" som tar upp folkrörelserna och folkbildningen i ett norrländskt samhälle mellan 1880-1930.

Detta var en tid då det var rätt eländigt i Sverige. En miljon svenskar emigrerade för att det inte fanns försörjning här. Idag är ungefär halva detta antal utan försörjning i Sverige då de står utanför arbetsmarknaden, det är högkonjunktur men ingen ljusning i arbetslöshetsfrågan. Många har det eländigare än vad som syns i debatten. Kanske för att det på samma sätt nu som då var främst samhällets mellanskikt som för den politiska debatten och står för medierapporteringen. Det görs nedslag i misären, men inflyttade reportrar mellan 20 och 35 i Stockholms innerstad har inte nerifrånperspektivet som sitt perspektiv utan mer Ebba von Sydow-perspektivet. Vilket också är ett perspektiv som har all rätt att finnas och synas, men någon samhällsförändring för de i "samhällets bottenskikt" lär det väl inte leda till i någon större omfattning.

Läste att människor får 80% av sin bild av politiken från media. Dramaturgin i media är viktig, skandaler och motsättningar, gynnar lösnummerförsäljning och ger "bra TV". Och politiken har kommit att handla om sakfrågor som vilka procentsatser moderaterna resp. sossarna vill ha för ditt och datt? Vi förväntas rösta utifrån ideologi för det är det som hela partipolitiken och höger-vänsterskalan byggdes på och i medierapporteringen klamrar sig journalisterna krampaktigt fast vid detta tankesätt i sitt ifrågasättande av enfrågepartierna. Men på vilket sätt är de "vanliga partierna" borgenärer för en fungerande riksdag och demokrati? Och vad säger att det fungerar bara för att det fungerar som vi är vana vid? Är det inte defakto så att alla de gamla ideologibaserade partierna är beredda att sälja ut den grunden för att få igenom en sakfråga som de tror är viktig för att få opinionens stöd(läs:makt)??

Personligen tror jag på tron.
Utan tro i form av framtidsvisioner, ideal, kraft och vilja så tappar vi det gemensamma kitt som gör ett samhälle. Och det samtal som är helt grundläggande för en levande demokrati.
Visst är det viktigt med kristiskt tänkande och tvivel, men med bara tvivel kommer man inte särskilt långt.

Ensam är kanske stark, men vill man ha saker gjorda och åstadkomma förändring och framtidstro så kan man inte göra det som en autonom ö i tillvaron. Riktigt stark blir man då man hittar någon som vill samma sak
och genomför det tillsammans med andra.

Hörde om den hemska våldtäkten i Stockholm idag.
Hur överlever man sådant?

Sanningen är väl att man gör det så länge man inte har något alternativ, ett andetag i taget. Men det känns så fruktansvärt att människor gör sådana här saker mot varandra och jag kan bara föreställa mig hur lång väg tillbaka (eller snarare vidare) det är för en person som varit med om ett sådant här trauma.

För min egen del så kan jag säga att min erfarenhet av livets tuffare sidor definitivt tagit sin tid och då har jag ändå bara varit med om något så banalt i sammanhanget som att min man lämnade mig för en väninna. Men ändå kan jag säga att jag så sent som förra veckan (fyra år senare) drömde om detta. Alla drömmar som jag regelbundet har haft om honom eller henne under de här åren har varit smärtsamma men läkande. Denna gången drömde jag att jag skulle hoppa in och jobba och när jag kom dit visade det sig att jag skulle jobba ihop med min fd väninna. Och i drömmen kände jag att jag var tvungen att markera och ställa till en scen och när jag vaknade kände jag att det i drömmen varit som att jag gjort det för sakens egen skull för att jag inte bemästrade situationen. Att jag egentligen inte är upprörd längre. Och då kom jag liksom ett steg vidare på detta med hur jag skall göra om jag skulle möta någon av dem igen. (henne har jag inte mött sedan innan jag fick veta, honom var jag ju tvungen att bo ihop med ett tag innan uppbrottet var definitivt men har inte sett honom sedan dess)

Jag är glad att jag överlevde det som jag då inte var säker på att jag skulle kunna komma vidare ifrån. Men som sagt, att bli fysiskt kränkt på det sätt som man blir med en våldtäkt tror jag är en helt annan sak. Då sitter minnena inte "bara" på en psykisk nivå. Då kan de också gömma sig i kroppen. Det är en arena/dimension till att återerövra för den som ofrivilligt utsatts för det kaos det innebär att berövas kontrollen över sitt liv.

Av min kris väcktes tankar om vad som spelar roll.
Om hur det är möjligt att den som gör en annan ont och kan kunna leva vidare lycklig. Om att viljan att göra väl, som viker för oförmågan när man bara är människa. Vad händer när det ter sig för svårt för en människa att göra rätt och vederbörande ger upp. Finns det straff? Vem utmäter dem? Vad skulle det göra med mig om jag hade fria händer att tillfoga samma smärta som jag själv upplevde att jag tillfogats. Och om det inte finns straff vad är då meningen med att försöka göra rätt och gott? Hur hanterar man att fel beteenden belönas och offret smärta tar längre tid och kraft än förövarens snabba beslut.

Det verkade saknas en mening och en sammanhållande kraft i min värld och jag föll och såg varken ljus eller botten.

Det som jag landade i så småningom är att jag skiter i om det finns en mening.
Jag mår i vilket fall bättre om jag tror att det finns en.
Jag behöver en och jag behöver skapa den själv, eller som min krishanteraringshjälp uttryckte det: du behöver hitta ett nytt projekt, en ny framtid för du kan inte längre hålla fast vid den framtid som du hade innan det här hände.

För mig fanns en tydlig riktning klar tidigt.
Jag vill inte bli bitter och jag vill fortfarande tro på kärleken.

Det var vädigt långt borta då,
nu tycker jag att jag lyckats. :)

Men som sagt, min väg var lättare. Jag var 18 år äldre än flickan som blev våldtagen i Stockholm och jag kunde någonstans i mörkret uppskatta att jag genom det kunde se mina ledstjärnor i all sin glans. Och även se att den stora förändringen - om än ofrivillig - också innehöll en chans.

Men även om jag idag är himla glad att jag både fått och tagit den chansen, så innebär det inte att jag hurtigt kommer säga att alla människor i kris kommer att komma ur dem som bättre och lyckigare människor. Jag tror inte på något sätt att det finns garantier för det, det kräver mycket av en - inte minst av de förutsättningar man har när det gäller socialt skyddsnät. Folk som orkar höra till synes samma sak 100gånger och som tillåter en att finna nya ord och perspektiv på sin version av sin egen berättelse tills man äntligen äger den, kan balansera när man skall dra långa och korta versonen, eller inte alls och att man oavsett vilket inte behöver känna sig gråtande tillbaka på ruta ett.

Det finns en sak som jag kände då som jag håller fast vid och det är att jag inte önskar någon att vara med om det jag var med om. Jag önskar att alla människor själva i frihet fick lägga sin kraft på att blomma istället för att bli nedtrampade och försöka resa sig.

Och jag önskar den här tjejen
(och alla andra - alldeles för många- våldtäktsoffer)
kraft att resa sig igen.

Livet på en pinne

| | Comments (0)

Jag är så otroligt lycklig och harmonisk med livet och känner en sådan tacksamhet över allt som livet haft i sin väg för mig och för den man som jag delar det med. Jag är tokkär helt enkelt.

"Livet på en pinne" mös jag igår kväll.
"Ja, en härlig pinne" svarade pågavännen.

Ang förslaget om fotbollsbojkott

| | Comments (0)

Med anledning av JÄMOS förslag om att Svenska Fotbollförbundet skulle dra sig ur landslagets deltagande i fotbolls-VM i Tyskland i sommar för att markera ogillande av den prostitutionsindustri (inklusive slavhandel från östeuropa) som landet bygger upp för att "förgylla" fotbollsfesten...

... så vill jag komma med ett motförslag... ... att gå till pudelns kärna...

Kan vi inte helt enkelt bojkotta bordeller både i Sverige och Tyskland under fotbolls-VM-perioden och för den som känner sig hågad kanske ännu längre och i fler länder??

Det man inte vet har man inte ont av

| | Comments (0)

Jag har alltid tyckt att det varit spännande med släktforskning, men har inte riktigt tagit mig den tid som jag velat. Lite har jag hunnit med, men mycket väntar ännu på min tid och nyfikna blick.

Men när man läser detta så undrar jag om jag verkligen vill forska så mycket djupare i mina värmlandsrötter...

Svullen fot

| | Comments (0)

Igår hände något icke önskat.

Jag gick ut en vända på morgonkvisten för att testa detta med löpning. Det har inte varit väglag riktigt tidigare, men nu kändes det som vår i luften och anledning att se hur det känns att springa i all anspråkslöshet. Jag är på en extrem nybörjarnivå så vad det i praktiken handlar om är att finna ett par intervaller på en 40minuterssträcka där jag springer istället för går. En intervall kan då vara mellan 3-5 lyktstolpar och bygger på att vänja knän och fötter, och inte minst att jag själv inte skall bli rädd över hur andfådd jag blir eller när hjärtat tar i.

Jag hade inte tillräckligt bra skor och inte tillräckligt bra bh.
Så jag hade redan nöjt kommit på ett skämt om detta när jag skulle gå de sista 200 metrarna till hemmet. trampade jag på en sten som låg på asfalten. Och jag förstod genast att det var rätt så illa med foten. Har gjort detta förr och foten svullar upp rejält och man är helt kass och får sitta med kylklampar och högläge till foten en hel dag.

Det komiska i det hela var att jag haft sådan himla respekt för strandpromenaderna här, då man balanserar på stenar i otillgängliga passager. Och så händer detta när man minst anar det på asfalterad planmark.

Jag ställer in all träning idag (också). skall ju börja röra på den idag om jag förstått konstens alla regler rätt, men en timsläng stavgångspromenad är ändå att ta i. Jag är glad om jag kan röra mig i trapporna hemma och kanske stå tillräckligt länge för att hinna igenom disken...

Sammanfattningsvis: BLÄ

Stolt över personbästa

| | Comments (0)

Jag skickade in min deklaration igår.
Mig veterligen har jag aldrig varit i så god tid med någonting i mitt liv.
Jag är mäkta stolt!

Kanske är det omen eller en trend.