Tema förlåtelse

Idag har förlåtelsen poppat upp två gånger i nyhetsbruset.

Först var det morgon-Tv med Karin Pilsäter som sa att hon gjort fel, men det är också viktigt att tro att människor kan lära sig av sina misstag och ha en chans att gå vidare.

Sedan var det i tidningen Metro (s. 9 i tidningen) där en präst som var mamma till en som dog i Londons terrorbombningar hade avsagt sig sitt ämbete eftersom hon kände att hon inte kunde förlåta dem som mördat hennes dotter. Att det fanns saker som hon upplevde som oförlåtliga och att hon därför inte längre kände att hon kunde verka inom kyrkan.

Och det är så synd att jag inte tagit mig tid att läsa Kerstins uppsats om förlåtelse för det hade varit intressant att ha någonting att tolka detta utifrån. För visst måste en människa som gjort fel antingen begå livet av sig eller fortsätta leva. Att fortsätta leva förutsätter väl egentligen att han/hon tror att det är möjligt att lämna det gamla bakom sig annars blir resten av livet en ända lång ångestdämpande åtgärd.
Å andra sidan är det inte alltid möjligt för en människa att vara så stor att han/hon förlåter. En del saker kan aldrig förlåtas av dem som är offret för dem. Inte i innebörden "gå vidare med starka band som om ingenting hänt" däremot kan även ett offer förlåta i bemärkelsen att inte fixera sig vid hämnd och straff utan låta det som hänt ligga bakom sig och vända blicken framåt.

Det svåra är väl att förlåta den som inte ber om ursäkt.
Eller ta emot den ursäkt man inte tror är grundad i en sann sorg och självrannsakan över det man felat. Och det finns väl heller ingen anledning.