Jag är den där vuxenvärlden som inte gör någonting

En kille kommer in som varit på biblioteket en stund tidigare.
Tre tuffa killar kommer hack i häl och sätter sig provocerande nära. Bråkar med varandra.
Jag lyckas (lite omedvetet) få de tre efterkommande killarna att flytta sig genom att gå fram och säga att de får gå ut från biblioteket om de skall bråka. De satte sig längre in utanför mitt direkta blickfång.

Plötsligt dunsar det.
Och så får grabbarna fart.
Jag går emot dem.
Och de rusar runt mig och hinner slå en knytnäve i den förste ensamme killen innan jag får fatt i dem och föder dem ut ur biblioteket. De säger att min mamma är en fitta och en av dem spottar efter mig med hat i blicken.

När jag kommer tillbaka från ytterdörren sitter den första killen kvar.
Och jag frågar om han är ok.
Sådär! svarar han.

Och hela mitt inre vill att jag skall köra honom hem och baka bullar och göra varm choklad och han skall få prata och jag skall lyssna och vara en sådan där tant som Lotta på Bråkmakargatan är granne med. En sådan där vuxenkontakt som man tänker att alla skall ha och alla skall vara.

Men istället så vet jag inte vad jag skall svara eller vad jag kan göra för den här killen. Och i min osäkerhet så blir tvekan för lång för att någonting extra skall bli sagt. Jag går och sätter upp den hyllmeter som bråk-killarna rivit ner. Och jag ser framför mig de svarta hemska citaten i dagboken/biografin som kopieras över mitt samvete: Det var många som visste att jag for illa, men ingen gjorde något.

En stund senare går han och tafatt frågar jag om det är bättre!
*blåst blåst blåst fråga*
Och han svarar att det är det.
En sådan där snäll go mellanstadiekille som förmodligen vet vad jag vill/behöver höra. Och kanske är det sant att han är ok nu. Kanske överdriver jag. Men kanske inte...

Uppdatering:
Den slagna killens mamma har nu ringt till biblioteket efter att han kommit hem. Skönt att höra att någon finns där. Men fortfarande lika hemskt att det över huvud taget skall behöva hända sådant här.