I bildningsidealens skugga

Hurra, hör man regeringen säga. Fler än någonsin utbildar sig.

Och samtidigt undrar många hur låga krav skolan ställer för att möjliggöra denna sociala jämlikhet.

När det gäller teoritiseringen av gymnasiet är det redan ett faktum.
De praktiska linjernas elever tvingas lägga tid på pluggämnen på bekostnad av hantverket, vilket gör att inga hantverkare vid sina sinnens fulla bruk vill anställa dem. Många kan helt enkelt inte tillräckligt. Nu pratas det om att återinföra detta med årslånga lärlingsperioder, för kunskapsöverföringens skull.

och själv då.
med dryga 200 universitetspoäng i bagaget...
Vad vet jag? Vad KAN jag egentligen?
Hur många kurslitteraturböcker har jag undvikit och ändå klarat tentorna?

Inte ens på högskolenivå räcker kunskapen till.
Man kan inte ta en magisterexamen och kunna något.
Magisterexamen är bara till för att stöpa in mig till forskarutbildningen.

Och vad händer där sedan?
Alla söker sina forskningspengar och gör sina karriärer?
Men hinner de dela kunskapen? Levandegöra den tillräckligt, få den tillräckligt ifrågasatt och försvarad för att någon skall veta att den finns?

Det är som att allting leder till sin egen inkompetensnivå.
Och ändå sker allt i någon slags upplysningstankens GÅ MOT LJUSET! Din riktning är mot kunskapen.

Och kunskapen kan göra de mest effektiva brännugnarna på koncentrationslägren. Men var det dit vi ville komma? Handlade inte kunskapen om något annat? Skulle det inte vara något levande för de levande, för framtiden?

Mitt i all strävan efter vidare kunskap och utveckling så står vi här och känner att vi inte kan ett enda dugg. Antingen inget om nått, eller mycket om lite eller om vi har tur tillräckligt lite om mycket för att känna att vi har en överblick.

Och vi har ett problem.
- Jag kan inte tíllräckligt för att rösta! hör man ibland. Inte tillräckligt insatt för att våga placera mig i situationer där jag skall ta ställning!

Och frågan är om politik är en fråga om att man skall veta saker. Handlar det inte om att tro på saker. Tro på olika lösningar av de problem som man uppfattar. Vilja agera utefter den tron och lösa problemen?

Och där kommer ytterligare ett problem.
Skalman-problemet.
Att vi tror att vi bara kan tro det vi vet.
Som om inte tron är drivkraften i själva kunskapandet och kunskapssökandet!

Och vi tror inte tillräckligt för att kunna gå till kyrkan.
Vi vet inte tillräckligt för att kunna söka en gemenskap att samverka i för det som vi anar KAN vara en MÖJLIG lösning på något vi upplever som behövligt att åtgärda.

Och alltihop är som mitt fd äktenskap var.
Ingen kliver in och är delaktig. Alla avvaktar.
Och den dagen någon kavlar upp ärmarna och styr upp verksamheten, så är det inte säkert att det är i den riktning som man själv hela tiden, medan man lät allt förfalla, tyckt var självklart att allt bara skulle flyta vidare i.

Vi kan tillräckligt för att vara mer än åskådare i våra liv.
Vi kan tillräckligt för att vara mer än funktionärer i vårt samhälle.
Vi behöver inte bilda oss för att bilda oss en uppfattning.
Det räcker att vi bara är
och tar vara på möjligheten att vara mer än en liten lort.