Friheten igen

Skrev härom dagen om friheten och har anledning att återkomma till tankegången eftersom den inte är avslutad med detta.

Det spännande är att den där frihetskänslan som jag alltid eftersträvar inte har med frihet att göra. Det har med styrka och sammanhang att göra. Och det där att känna vindarna kräver att jag är här och nu. Hur många vindar har inte gått mig förbi i min väntan på något annat, som jag förväntar mig skall komma, eller något gammalt som behöver benas ut.

Här och nu.
En närvaro alltså.

Men också kan man fråga sig vad den där närvaron i nuet skall innefatta för att ge den där maxxade upplevelsen.

Ofta tänker vi oss kanske att det handlar om att vara ultimat sedd och hyllad. Bekräftad.
Och visst väcker sådana saker en hel del känslor inom en,
men de behöver finnas där innan för att kunna vakna.
Och de behöver kännas befogade för att man oavkortat skall kunna ta dem till sig. I sig själva räcker de inte. Inte för mig. En guldmedalj på fusk är inte tillfredsställande, de är fejk och svärtar och söndrar både glädje och stolthet.

Jag måste veta att den guldmedaljen kommer från något som jag är så nöjd med att jag egentligen inte skulle behöva få en guldmedalj för att känna mig stolt.

Så räcker det föga att vara världens snyggaste och sexigaste.
Så räcker det föga att vara eftertraktad, avundad och omtyckt.
Så räcker det föga att vara alla blickars fokus.

Känslan av styrka i nuet kommer av att man själv har gett och gjort något.
Att man varje sekund bjuder.
Inte spela på de andras gam-tendenser, inte missbruka mig själv för att bli värd något i girigbukarnas kistor.
Bara är med mig själv som insats. Varje andetag. Intill döden.

Använda mig själv som verktyg.
Verktyg att bygga det jag tror på.
Tro.

Det är däri styrkan finns,
inte i friheten som sådan, utan i friheten att leva med hela sitt jag i varje nu i den riktning man tycker överensstämmer med ens jag.

Och hur sant jag än finner detta.
Så är det ändå ett problem att låta mig känna den styrkan.
Att låta alla känna den styrkan.

För den riktning som är en människas hjärteklang, är inte säkert den som får någon annans hjärta att leva sin fylligaste ton. Kan man lita på att den kören som vi alla människor utgör tilllsammans kommer att kunna bli något vackert om vi inte styr upp oss, drillar oss, uppfostrar oss till de människor som vi tror att vi bör vara. Som vi tycker att alla skulle välkomna att vilja vara. Är människa något man är eller något man blir?

Kan det som begränsar vår frihet, ändå ge oss mer levande liv?