Bok av vikt om vikt

Jag har just läst ut Smala människors sju hemligheter av Viki Hansen och Shawn Goodman. Den innehöll en hel del värdefullt gods att ha med sig vidare i sina strävanden efter välmående och god hälsa.

Vad bestod hemligheterna i?
Ja egentligen rekommenderar jag alla som undrar att själva läsa boken för jag tror att vi alla hittar olika guldkorn som talar just till oss och de jag plockar fram kanske inte är de som du bäst tar till dej, men här är i alla fall min behållning av boken:

Lita på din kropp.
Någon gång under livet har jag satt andras föreställda förväntningar före mig själv. Och det är dags nu att jag börjar lyssna mer på mig själv än på andra. I praktiken innebär det att lära mig äta när jag är hungrig -och sluta när jag är mätt. Börjar jag äta när jag är lagom hungrig, så slutar jag lättare att äta när jag är lagom mätt.
För dem som inte stört till det här systemet så är det självreglerande, äter de för mycket vid ett tillfälle så kompenseras det efter hand eftersom de inte börjar döma sig själva för att de ätit som de gjort. Medan man som bantare alltid börjar att döma och leta sätt att försaka som i sin tur gör att man upplever ett bristtillstånd som man sedan kompenserar för.

Det var också värdefullt att ta med sig ord som:
"Det är inte den som springer fort i början av ett lopp som kommer i mål, utan den som fortsätter springa"
"Otåligheten är också en form av hinder"

Att lära känna kroppens signaler känns värdefullt.
Att äta det man tycker om, sluta äta när det inte känns gott längre, verkligen smaka på det man äter och känna efter vad det gör med kroppen.

En annan sak för mig att ta med mig från den här boken är att
vikten inte är problemet - den är ett symptom på problemet.
Därför är det viktigt att jag lär mig känna efter och känna igen min hunger. Eftersom det blivit fel någonstans tidigare med att mat blivit lösningen på obehagliga känslor så är behöver jag nu lära mig skilja ut hungern från mina känslor och ta reda på vad det är för känslor jag försöker undvika och istället identifiera och acceptera dem.

Att hitta en sådan här balans och ett normalt ätande tar enligt boken 8-12 månader. Den som försöker lägga om en diet för att gå ner i vikt stör det naturliga systemet (försök har gjorts att låta smalisar räkna kalorier och även deras vikt har påverkats negativt av det beteenden) och den som ihärdigt försöker gå ner i vikt låter inte systemet få en chans till återhämtning under den tiden utan är ofta redan inne på en ny eller en tredje ny bantningsfas och rubbar till det alldeles för sig.

Svåra saker i praktiken det här.
Men värt att försöka.
Just nu vet min kropp inte alls vad den vill ha, om den är hungrig eller vad den är hungrig på. Jag får lita på att den reder ut det till slut, men det har varit klurigt att följa den de senaste dagarna och se hur den vill ha lite yogurt, lite nötter, en banan osv och inte en enda hel riktig måltid hittills den här veckan.

Och det har varit lättare att vänta tills den är hungrig än att låta mig lämna mat när jag är mätt. Det är som förgjort detta med principen "att äta upp" och det slutar med att jag äter en dubbelt så stor portion som kroppen efterfrågar. Jag är mätt halvvägs men fortsätter ändå äta, det gör jag minst en gång om dagen. Det kan ju förklara ett och annat kilo.

Hörde Rössner på Tv härom dagen han kör sina klassiska fraser som återkommer gång efter annan. Bland annat raljerar han gärna över att tjockisar inte tar sitt ansvar för sig själva. Att de formulerar sig i tredje person "Det blev en hel del kakor på kalaset", "Man fick i sig en nattmacka eller två" osv och så avslutar han sin poäng med att tvångsmatning inte är ett problem av större omfattning i Sverige.
Och eftersom tvångsmatning inte är problemet så handlar allt om att ge kostråd och väldigt lite om att ge hjälp på en psykologisk nivå. Men kanske är det inte nödvändigtvis så att tvångsmatning bara kan definieras som att någon sitter på ens bröst med en tratt nedstucken i truten på en och häller i en mat. Kanske har det samma inverkan för känsliga själar då det här till att truga i en portion till på sin gäst. Att man som artig gäst visar att värden/värdinnan lagat god mat genom att äta mycket och ta om. Det hör till de sociala spelreglerna att göra våld på sina egna hungerskänslor och äta som man uppfattar att andra förväntar sig och på ett sätt som andra uppskattar en för. De flesta sociala sammankomster innebär att man samlas runt ätande och vill man visa att man hedrar sammankomsten så vill man att maten skall vara riklig och festlig. Inte så konstigt att man tar med sig detta (tvångsmässigt) inlärda beteende till sina ensamma stunder som man också vill skall kännas trevliga - och bullar upp (och bullar in) extra för att stunden skall ge den känslan.

Man kommer inte ifrån att var och en har ett ansvar för sin hälsa. Men jag som i grunden är så rädd att inte leva upp till de förväntningar som jag tror att andra har på mig blir inte hjälpt av nya förväntningar att vill leva upp till. Jag behöver just det här med att tro och lita på min egen kropp. Allt bantande har gjort att jag gått upp i vikt (idag är min målvikt där min första bantningskur började) och allt det givit är ett förakt mot mig själv och att jag själv placerat mig i fokus för fördomen att tjocka människor är lite dummare. Självklart kompenseras det med ett leende, det är också den förväntade bilden av en tjockis. Rund och go och glad. Tjoho.

Någonstans är jag glad också.
Men gladast är jag när jag känner mig trygg.
Och det gör jag sällan.
Allt borde oftast vara annorlunda och borde det inte det så skulle jag snart kunna hamna i en situation där det som är bra nu inte finns längre. Eller kanske snarare är det just nu så att min situation är idealisk, men jag inte riktigt kan tro att jag är värd det och eftersom jag inte är värd det så kommer jag heller inte få behålla det.

Att lyssna och lita på mig själv
Att ha en god relation där jag tycker om mig själv.
Däri ligger en trygghet som jag glimtar ibland
kanske kan den en gång få vara grunden och kompassen i mitt liv.